Lördag. Vit. Vindpiskad.

Timmar av återseende idag. Strandskogen av ensamhet. Mossa, kottar och tallkvistar för julpynt. Tankarna på Stefan Zweigs memoarer: "Solen lyste stark och klar när jag gick hem. Med ens gav jag akt på min egen skugga framför mig, precis som jag såg det förra krigets skugga bakom det nuvarande." Jag ska skriva om boken och ställer mig själv frågan: hur vet en människa när hon lever i en förkrigstid? Förmodligen inte förrän kriget brutit ut och hon kan säga att hennes värsta farhågor besannats. Zweig skriver slutraderna i sin bok när Hitlers Tyskland angripit Polen och England förklarat Tyskland krig. Han skulle inte leva länge till. Han såg inte någon möjlighet att fortsätta leva i en värld där massmordet skulle bli vardagsmat: "Vi som redan bar ödets brännmärke var alltså hänvisade till oss själva..."

Vinden tar tag i mig när jag vandrar där. 8 sekundmeter idag, som ska bli 19 imorgon. Mare Balticum. Samma vila året om. Men helst nu. Vit sedan en dryg vecka. Med bättre blick för vad som är väsentligheter och vad som inte är det. De tunga, mörka molnen driver då och då förbi och skymmer solen. Redan tidig eftermiddag sänker den sig för att snart försvinna. Medicinerna är hämtade på sjukhusapoteket, det finns kaffe och isvatten för eftermiddagen. Jag ska snart ta itu med Zweig igen, den plågsamma frågan hänger över mig hela tiden: "Ju mer den politiska spänningen skärptes, desto mer drog jag mig undan alla samtal...". Kan det vara en ny förkrigstid vi lever i? Bör vi dra oss undan alla samtal?