Cărtărescus smärta och mörker.

Vid första läsningen av Mircea Cărtărescus dagbok skrev jag detta, som jag läser som en alltför banal kommentar till något som är skrämmande misantropiskt. När jag nu återvänder till boken ser jag det. Han pendlar mellan diktandet/skrivandet och ett väldigt självförakt. I det vilar monstret som med jämna mellanrum vaknar: smärtorna i magen, sömnlösheten, ångesten och rädslan. Men starkast är kanske ändå ledan och tomheten: "Klart att jag tappar räkningen på dagarna när alla är identiska och inga planer finns" skriver han.

Längre fram återkommer han till temat: "Befinner mig rent allmänt i ett skede av stor förvirring, stor oförmåga att förstå mig på mig själv och att verbalisera. Det är en sorts ny likgiltighet inför mig själv och mitt öde, jag bryr mig inte ens om ifall jag skulle dö idag, det är som om jag hade blivit något annan, en främling. Bryr mig i själva verket inte om någonting, vill ingenting, lever för stunden utan glädje, minne eller projekt, som om allt egentligen vore slut sedan länge. Känner inte ens igen min spegelbild."

*

I Cărtărescus dagbok spelar drömmarna en stor roll. Han berättar ofta om det som utspelat sig under natten. Det fick mig att tänka på vad jag drömde igår natt. Kanske beror det på att en grupp mig närstående människor imorgon tar Öresundståget för att besöka synagogan och Det Mosaiske Trossamfund i Köpenhamn. Jag drömde dock att vi befann oss i Malmös synagoga, vi stod i en lång kö med en plastburk med lock vardera, i dem fanns de dödas aska, och eftersom vi var osäkra på förfarandet frågade vi oss fram. Vi fick veta att vi skulle vända oss till mannen i garderoben, det var han som sålde "begravningsbiljetter". Vi fick instruktionen att ställa oss i kön, och väl framme hos rabbinen skulle vi lämna över askan och biljetten. Drömmens stora pinsamhet uppenbarades just där: vi kunde inte komma ihåg vems aska vi hade med oss för begravningen.

Foto: A. Nydahl