När jag steg upp idag bekräftades det som jag redan visste. Den täta dimman låg kvar och löven droppade i snabb takt ner från träden mot den våta, svarta asfalten på vägen. Jag hörde morgonens ljud in i det knappt vakna tillståndet. Mörkret tyngde mig kvar mot kudden.
Hösten har sitt eget teckenspråk. Hösten har sin egen doft. Alldeles nära mitt sovrum ligger nu åkrarna svarta. Den tunga skånska jorden har vänts och lyser med tjocka drivor emot mig i sin svärta. Detta är en tid för vila och väntan, en tid för läsning och film.
Går jag alls hemifrån en sådan dag blir det inte till andra människors samlingspunkter. Går jag alls hemifrån blir det längre ut i det människotomma, det öde, det tysta. Bara fåglarna över mitt huvud talar med varandra, själv tänker jag på orden jag läste till morgonkaffet, orden som jämförde hösten med livets ålder.Foton av Anders Johansson.
Å vilka vackra bilder. Tack för dem.
SvaraRaderaDet är en lycka att bo i ett land där fyra årstiders språk talas. Och där gryning och skymning finns.
Jag som just varit i Brasilia är väldigt medveten om det. Där är det torrtid och regntid och mörkt och ljust. Punkt slut.
Ja Anna, utan de fyra årstiderna hade jag inte velat vara. Hösten är dessutom den årstid som toppar listan för mig. Efter det obarmhärtiga ljuset, äntligen ett omslutande, djupt mörker.
SvaraRadera