Marilyn Monroe: Fragment.

Originalutgåvan, 2010.

Marilyn Monroe: Fragment. Dikter, dagboksanteckningar, brev (Norstedts, redaktörer Stanley Buchtal och Bernhard Comment, översättning av Marianne Öjerskog. Förord av Antonio Tabbuchi, översättning Viveca Melander).

När jag sätter mig att skriva om det praktverk som utgavs 2010 i original, Marilyn Monroe, fragments, råkar jag hitta en tidningstext som tvingar mig att ta ny sats. Johan Hiltons artikel i Expressen den 17 september, om hennes bok, är både tids- och kulturtypisk. Man kan läsa den som exempel på det slags hållning som gör varje manlig läsare till ”gubbig” utövare av kitsch.

Hilton anar ett ”litteraturpornografiskt” intresse bakom viljan att läsa den. Vad är ”litteraturpornografiskt”? Det låter som ett tryckfrihetsbrott från 1950-talet, men ska väl bidra till den skamkänsla som varje man idag måste bära på, när han finner en kvinnlig skådespelare attraktiv (för att nu inte tala om när han finner henne intressant bortom det rent fysiska). Det boken visar är ju att Monroe var en både läsande och skrivande kvinna. Man behöver inte tycka att hon är poet. Hennes rader blir intressanta som dokument från ett liv i strålkastarljuset, ett liv som hade en privat baksida av ensamhet och ångest.

Hilton tillrättavisar mig: ”Personligen misstänker jag att tjatet om Marilyn Monroes geni handlar om dåligt samvete. Intellektuella män skäms över att de tycker att en nedgången ikon med psykiska problem och dödsdrift är sexig. Därför känner de ett kompensatoriskt behov av att förgylla henne.”

Behöver någon tala om "geni" för att en bok som denna ska väcka intresse? Jag tror inte det. Monroe är och förblir en ikon för sin tid – och därmed också en bit in i vår egen. Jag ska inte citera en enda Monroe-text. Men jag köpte boken när den kom 2010 och kan bara konstatera att den svenska utgåvan inte gör den full rättvisa.

På en enda punkt delar jag Hiltons uppfattning: det förord som den svenska upplagan har infogat – som för övrigt inte finns i originalutgåvan Fragments (Harper Collins, 2010) – skrivet av den italienska författaren Antonio Tabbuchi är under all kritik. Det handlar primärt inte heller om Marilyn Monroe utan försöker, på ett allför intellektualiserat sätt undersöka ett fjärilsmotiv som sägs vara gemensamt för henne och Vladimir Nabokov. Nå, vad Nabokov alls har med Monroe att göra vet jag inte. Förordet är under alla omständigheter helt malplacerat i detta verk.

Den svenska utgåvan, september 2011.

Dessutom vill jag säga att den svenska utgåvan är tryckt på ett så dåligt papper att bilderna – som håller hög klass – inte kommer till sin rätt. Varken färg- eller svart-vita bilder klarar att återges på sådant papper, de sjunker in i det, blir glåmiga och grå. I originalet är det bilderna som är den stora behållningen, de är tagna av den tidens mästare och de dokumenterar ett helt skapande vuxenliv, utan att för en sekund sjunka ner i pressnaskande om hennes djupt privata helvete. Snaskandet är ju det som utmärker den "tidning" som Hilton skriver i. Där är allt tillåtet, oavsett kön, sexuell läggning eller privatliv.

PS: Man anar att den svenska redaktionen har samma skräck för "geni"-stämpeln som Hilton. De har påpassligt redigerat bort bokhyllan som hänger ovanför Monroes huvud på originalomslaget!