Går det efter Tjernobyl och Fukushima alls att säga något intressant om kärnkraften? Jag avstår. Jag har alltid avstått. Jag tror nämligen inte att kärnkraften är själva frågan som kräver ett svar, utan att den som energikälla är intimt förbunden med vårt sätt att leva. Därför är den i alla avseenden en grundbult för den högförbrukande konsumtionsvägen och måste som fråga betraktas så innan ett svar ens kan antydas.
Mitt sjätte och yngsta barn föddes sommaren 1986. Hans syster hade fyllt 2 år dagen före. Just den 26 april hade min fru plockat nässlor som vi skulle göra soppa av. Det gjorde vi förstås inte. För mig har dessa mina två yngsta alltid kommit att påminna mig om Tjernobyl, Fukushima och alla andra så kallade “incidenter” (eller "olyckor").
Därför läste jag i natt hela den lilla roman som fransyskan Élisabeth Filhol skrivit om det dagliga livet för en kringkuskande kärnkraftsarbetare, som går från bemanningsföretag till bemanningsföretag, med en stigande känsla av fascination och obehag. Ett urgammalt nomadliv med boende i husvagn i kombination med arbetsuppgifter i dessa gigantiska och livsfarliga kraftverk som är allt annat än urgamla.
Det är en kuslig bok. Oavbrutet mal den på med ett slags kyligt distanserad prosa som beskriver tekniska detaljer, bilfärder, parkeringsplatser, miljöer - och plötsligt bryter just katastrofen igenom som en blixt mot mörk himmel. Det finns ju förstås en personlig katastrof inbäddad i denna roman. Och den är så skicklig gestaltad att jag fick gåshud av att umgås med den.
Filhol väver skickligt in fragment av skeendet i Tjernobyl i sin berättelse. Hon ger rentav romanen dess rätta perspektiv på de allra sista sidorna, genom att ställa hela vår oskuld och förtröstan emot de havererade evighetsmaskinernas egenskaper. Är det oskulden som driver oss framåt? Filhol tar aldrig till överord. Hon varken agiterar eller argumenterar. Det är en roman hon skrivit och det är den som gestaltar både skeenden och tankar.
Behöver man säga något intressant om kärnkraften denna lördag? Nej. Även om man försöker med lite egna minnesfragment och irriterande reflektioner förblir det ointressant.
Jag skulle däremot gärna rekommendera Élisabeth Filhols starka roman. Den tar inte många timmar att läsa men den sätter sig som en skruvtving runt halsen på en.
Hej Tomas, första gången jag är inne på din blogg, fint att läsa om Reaktorn, har också läst den och gillade den i all sin lågmäldhet, kyla som du säger. Fin rubrik för bloggen, men jag trodde först det stod: texter, tankar, trivsel. Lite annan stämning, jag gillar tvivel bättre. Mvh Anna
SvaraRaderaTack Anna och välkommen. Ja, som sagt, nog föredrar jag tvivlet!
SvaraRaderaReaktorn, liksom mycket annat Sekwa ger ut, är litteratur som jag tycker mycket om. De har god uppfattning om vad som ska översättas.