Den fule - så heter han i folkmun därför att näsan är deformerad av alla slagsmål - var idag så full att han var tvungen kasta sin cykel in bland oss som väntade på bussen.
Somalierna sa ingenting, de stod i kö med tälten täckta huvudena. De sa inte ens någonting till varandra. De hukade med sina frikort i händerna.
Irakierna räknade på radbanden, det regnade över deras skägg, vätan fastnade i små pärlband. Irakiernas arabiska ekade mellan husen och jag hade ingen aning om var i världen jag befann mig.
Jag gömde glasflaskan i den svarta väskan. Inget nytt månadskort fick jag, därför att kön till kassan var längre än själva kön till högskolan.
Hade jag ett partikort? Alls icke. Ingen annan sa något. Jag var den enda som tänkte högt när jag muttrade läpparna våta. Inget lypsyl i världen hade hjälpt mot denna hemlöshet.
Allt jag ville var hem. Jag såg rummet som en hägring. Det var så obehagligt nordiskt att de rättrogna kallade in diskriminerings-ombudsmannen (eller kvinnan) - deras uppdrag var att piska mig till folkhemsvänlighet. Jag kände inte ens hästmanen mot huden. Jag var oberörbar.
Hemma ville jag bara nattvila. Allt annat var en överflödsflod.
Vilken stark text, Thomas!
SvaraRaderaUnderbar, träffande text Thomas. Att vara vilse och främling i sin omedelbara, och tidigare välkända, omgivning. Bara det innersta rummet återstår. Så bör vi inte ha det.
SvaraRaderaUlrika och Kenneth, tack för era kommentarer.
SvaraRaderaKenneth, låt mig bara tillfoga: den sorg och den förstämning jag kände på vägen hem igår var som ett slutgiltigt bekräftande; i den här världen (den svenska samtiden) kan jag inte leva. Att ta sig in för ett kort ärende i centrum ska inte behöva betyda att man slås till marken av pessimism.