Igår vandrade jag i Kristianstads vattenrike. Stadens centrum syns men det är som att vara i en annan värld, där små rörelser i vattnet genast hörs i den stora tystnaden. Över mig endast fåglarna med sin sång. Människor på vandring möter varandra med en vänlig hälsning. Man står stilla och vilar i det man ser.
Så, när paradiset var som närmast händer något kusligt. Rädslan fångar mig och jag inser att det är bråttom att ta sig därifrån.
Resten av söndagen präglades av det inträffade. Det är sällan man behöver bli fysiskt rädd, men igår var jag det. Rejält rädd, så att jag också vaknade mitt i natten med skräcken i drömmarna. Idag läste jag lokaltidningen noga på nätet för att se om andra människor råkat ut för detsamma. Men inte ett ord. Vattenriket är en ensam och omfattande plats. Plötsligt insåg jag hur stor den är, när jag behövde fly därifrån.
Foto: A. Nydahl. Klicka på bilderna för helskärmsformat.
"av jord är du kommen och jord ska du åter bli" heter det... men egentligen är vi väl sprungna ur vatten?
SvaraRaderaH2O kan vi aldrig tämja hur vi än försöker - det krävs för liv och tar liv.
Den där plötsliga rädslan har även jag upplevt- som bara drabbar utan att fråga först.
Kanske är det en påminnelse om att vi är underordnade naturen? -även om vi vill vara de som bestämmer.
Skriver hon som fortfarande befinner mig i ett sorts limbo...