I samma ögonblick som svanarna lyfter från det grunda vattnet i Alvarets kant slår det mig: livets mening ligger förborgad i möjligheten till flykt.
Där människan trängs in i ett hörn drömmer hon om vingar. Hon kommer aldrig att få några men vårdar drömmen ett helt liv. Hörnet kan vara ett ekonomiskt haveri, en oförmåga att hålla jämna steg med månadsräkningarna. Hörnet kan vara fysisk eller psykisk sjukdom som inte tycks möjlig att lindra eller bota.
I hörnet står hon, människan, den ensamma, darrande och lilla, i hörnet står hon och drömmer medan svanarna lyfter, obekymrade som bara svanar kan vara. Hon eller jag som står kvar, betraktande, räknar hjärtats oroliga slag.
Så vackra ord och så igenkännande. För mig. För visst har man drömmar, till och med jag som oftast säger tvärtom. Är det då drömmen som gör att man fortfarande orkar lyfta fötterna och ta de där små stegen framåt eller är det den egna okuvliga viljan? Kanske båda.
SvaraRaderaAnn, jag tror drömmen är den viktigaste kraften. När den dör så dör också alla möjligheter.
SvaraRadera