Fjordman, Eastwood, Brodsky.

Foto: Ulrika W, Gästersjö, Finland.

När jag nu ser häxjakten mot enskilda bloggare, som Fjordman, inser jag att inte bara den norske massmördaren själv kommer att straffas. Att det var han som uppenbarligen ensam stod bakom såväl bomb som massmord hindrar inte press och myndigheter från att leta bland bloggarna. Det är en absurd situation.

Varför inte också kalla Clint Eastwood till förhör, han som gjort filmen Gran Torino, om en åldrande och bitter man som med gevär i hand visar hatet mot sina invandrade grannar? Varför inte leta i gamla polisfilmer efter "förebilder"?

Varför inte rannsaka det senaste århundradets litteratur? Varför inte ifrågasätta själva boktryckarkonsten, den som spridit så mycket "ondska"? Måste vi tvingas överlämna listor till säkerhetspolisen, så de letar i rätt hyllor? När de är färdiga med skönlitterär ondska får de gå vidare med 1900-talets litteratur om islam, islamism, gettokulturer och lågintensiva inbördeskrig (där väl Enzensberger var en av pionjärerna, med Ach, Europa! Wahrnehmungen aus sieben Ländern, redan 1987 och i svensk översättning, Ack Europa! 1988). Så listor lär behövas för de säkerhetspolisiära tjänstemän som väl inte ens hört talas om de tyskar, engelsmän, fransmän, kurder, egyptier, israeler, danskar, amerikaner, somalier, syrier och andra som skrivit i ämnet, men som nu måste försöka förstå vad som utlöser ett massmord.

Bloggen är "bara" en teknik. Bloggen är inte något annat än en av de senaste uppfinningarna i människans ambition att sprida ordet - det sagda, det skrivna och det tryckta. Det finns inte ett enda skäl att avstå från kritik mot den totalitära ideologi som vägleder islamismen. Rakt tvärtom har denna kritik allt större fog.

De totalitära lärorna leder alltid till sociala spänningar och utbrott av hat, våld, förföljelser och mord. Vi kan se hur den processen pågår dagligen i hela västerlandet. Att tiga om det vore att fegt ställa in sig i det led som kräver anpassning och tystnad. De journalister som nu jagar massmördarens "förebilder" framstår som lata och obildade tjänstehjon.

Situationens allvar kräver något helt annat. Man kan - på ren trots - börja med att läsa Fjordmans egna texter. Alldeles oavsett vilka slutsatser man drar av dem tvingas man inse fakta. Fjordman argumenterar sakligt utifrån sina kunskaper, och det innebär också att han i sina texter tar i beaktande det faktum att islam som massfenomen i Europa innebär en oundviklig konfrontation mellan ett sekulariserat samhälle och den allt tydligare ambitionen att islamisera och med sharia-lagar underkasta befolkningen denna minoritets vilja, ambitioner och sedvanor.

Jag letar i mina gamla texter och hittar en som nog passar in i detta klimat:

Att säga att man föredrar en bristfällig demokrati framöver en fulländad diktatur är väl numera lika banalt som att säga att man föredrar liv framför död. Och ändå inte. Med de totalitära krafterna som öar av motstånd i de europeiska nationerna måste vi åter gå till de mest grundläggande frågorna och hävda sådana distinktioner. Det finns en hel del människor, inte minst i Sverige, som föredrar den fulländade diktaturen.

"Det är bättre att vara ett totalt misslyckande i en demokrati än att tillhöra martyrerna eller gräddan i en despoti" sade Joseph Brodsky i sin Nobelföreläsning 1987. I denna hävdade han också privatlivets betydelse, det som utspelar sig i hemmet, i kretsen av de allra närmaste. Han gör där en lustig jämförelse som jag själv funderat mycket på, eftersom jag tycker mig kunna koppla den till den plågsamma scenpoesins framfart. Vad är en tråkig eller spexig uppläsning mot den alldeles privata läsningen? Brodsky säger att vi måste möta dikten direkt, utan mellanled, läsande av sidan med den tryckta texten. Är inte läsandet också en av demokratins viktigaste aspekter? Här läser och tänker jag alldeles fritt, utan inblandning från despoter eller fanatiker.

Brodsky säger att denna utveckling är liktydig med "individens alltmer tilltagande isolering". Räddningen kanske består i hävdandet av demokratin och dess fördelar, där läsningen blir att som isolerad individ ändå möta en samtalspartner, "ömsesidigt misantropiskt om man så vill". Brodsky stannar inte på halva vägen. Hans slutsats bör vi begrunda:

"Jag hyser inga tvivel om att det skulle finnas mindre sorg i världen, om vi valde våra härskare på grundval av deras läsbakgrund och inte på grundval av deras politiska program."