Vid havet. Blåsten, friden. Jens Stoltenbergs ord.

Det blåste runt tretton sekundmeter vid Östersjöns kust idag. Det gällde att hålla i kaffekorgen och sitta vänd mot vinden. Jag flydde allt det som påminner mig om dårskapen. Därute, strax söder om Åhus, fanns det bara en handfull människor. I strandkanten den hårda vinden.

Bakom sandvallen in i strandskogen rådde en stor frid. Det starka bruset från havet hördes, men det var nästan vindstilla.

Vände mig om, såg det vilda i ögonen. Funderade på var jag ska finna en beständig plats i sådan miljö, en plats som inte måste uppsökas, en plats helt utan de materiella tillgångarna. Där ville jag leva med ett minimalt bibliotek och med livets absoluta nödtorft.

Varje dag skulle jag vandra här i strandskogen, den trolska med sina alldeles speciella färgskalor mellan brunt och grönt. När jag kom hit idag var det som att släppa ut all spänning och smärta ur mig själv, som om det bortom den politiska villfarelsen ändå fanns möjlighet till det mänskliga. Darrande av tvivel fyllde jag hela mitt medvetande med denna frid, denna tomhet och ensamhet.

När jag återvänt hem läste jag statsminister Jens Stoltenbergs tal från sorgeceremonin i Oslo, och jag fäste mig särskilt vid dessa ord:

"Vi er et lite land, men vi er et stolt folk. Vi er fortsatt rystet av det som traff oss, men vi gir aldri opp våre verdier."

Jag hoppas att det också skulle vara en självklarhet i Sverige, liksom jag hoppas att våra länder fritt och med stor öppenhet ska diskutera vilka dessa värderingar är.