De dödliga ismerna.

E.M. Cioran skriver: "Motgiftet mot livsleda är rädsla. Botemedlet måste vara starkare än sjukdomen." Nog är det rädslan som gör det till ett helvete att vara människa. Ledan kan man hantera i sin ensamhet. Men att vara människa i en tid då ismerna, de totalitära ideologierna och de religiöst motiverade dårskaperna härskar med sitt hat och sitt dödliga våld, blir allt svårare för mig. Jag kan inte se att det ges mycket utrymme åt någon bot.

Imre Kertész ord i Galärdagbok kanske ändå ger en fingervisning: "Kan vi försona oss med världens meningslöshet, med tanken på den fullständiga utplåningen som följer vårt enda liv utan att förtvivla, vad mera är, så att vi hämtar kraft i denna tanke? Ändå är det här friheten skulle kunna börja."

Jag tror att dödsmedvetandet är det enda vi måste anstränga oss att uppnå. Varje påminnelse om att ismerna kan släcka våra liv borde vara en uppmuntran i den riktningen. Ändå fungerar de dödliga arterna av terrorism mest som hårda slag mot varje individ som försöker resa sig och fortsätta leva. När jag studerat det mesta som går att läsa om massmorden i Norge ser jag ju att mer än en av ismerna är mördarens motivation. Hans längtan efter renhet släckte alla dessa liv.

(Cioran citeras ur Om olägenheten i att vara född, övers. av Lasse Söderberg. Kertész citeras ur Galärdagbok, övers. av Ervin Rosenberg.)

Foto av Anders Wikström.