Jag blev sittande vid matbordet med en rejäl bunt tidningar. De bars hem från London natten till måndagen (nej, inte av mig). Först hade jag rensat bort alla sport-, livsstils- och affärsbilagor. Kvar hade jag reportagen, nyheterna och de litterärt eller kulturellt intressanta bilagorna och enskildheterna. Min bunt förblev stor. Med posten fick jag senare på måndagen ett nytt nummer av TLS. Allt tedde sig oöverskådligt, jag tänkte först sucka men gick istället in till närmaste spegel (på toan) och log milt mot mig själv.Jag drog mig till minnes varför jag redan på söndagsmorgonen bestämt mig för att avsluta den helgprenumeration (fredag-söndag) jag har på Svenska Dagbladet. Även om nu fredagens kulturdel innehåller intressanta litteratursidor är det bestående intrycket av delen att den fylls med mode, turism, banaliteter och popkultur. Varför skulle jag betala för en sådan tidning. För sista gången: nej, jag vill inte. Nu har jag provat både den och DN sedan de skånska morgontidningarna sedan länge är borta och jag har funnit dem ointressanta. Min engelska bunt då, fanns det något skäl att le när jag såg den? Märkligt nog ja.
Sist jag satt med engelska morgontidningar i buntar var vårterminen 1998 då jag bodde med A. på Selly Oak Colleges i egen lägenhet inne på området (adressen Weoley Park Road minns jag fortfarande). Jag fick ofta syrliga kommentarer när jag kom tillbaka från morgonpromenaden med Guardian, Independent, Times eller någon annan tidning, kommentarerna gick ut på att om jag verkligen ville förstå britterna skulle jag läsa de där tabloiderna som snaskade runt i människors privatliv. Det gjorde jag inte. Jag insisterade och läste hyfsat bra journalistik till morgonkaffet, det onyttiga vita brödet och några skivor Yorkshire ham, allt inhandlat på Sainsburys nere i korsningen på Bristol Road.
Nu sitter jag där igen med en brittisk bunt. Jag bläddrar, jag småläser, jag viker reportage och artiklar för senare läsning. Trots att jag vistas på nätet varje dag och läser det mesta i nyhetsväg där, finns det ingenting som går upp emot en papperstidning och svarta fingrar som måste tvättas efter läsningen (och ändå måste jag ju påpeka att jag begriper att också de brittiska morgontidningarna skulle fylla mig med äckel om jag läste dagligen - den förlåtande attityden släpper man ju fram inför det som inte är den egna vardagsmaten).Reportaget om Beryl Bainbridge på bilden är hämtat ur The Sunday Telegraphs märkliga bilaga Seven från 8 maj. Den innehåller tv-tablåerna men också intressanta reportage som detta.
I likhet med många brittiska expats prenumererar jag sedan närmare tio år på Guardian Weekly. En liten nätt tunnbladad veckosamling, mycket internationellt inriktad och en tredjedel nyheter, en tredjedel debatt och djupare analys och en tredjedel kultur.
SvaraRaderaMed jämna mellanrum brukar jag få erbjudandet att beställa ett gratisex till någon. Om det finns något sådant nu beställer jag gärna till dig.
Tack Anna, det får du väldigt gärna göra.
SvaraRaderaHar just suttit och läst en större text som handlar om varför man i England ser ner på intellektuella. Artikeln börjar med ett citat ur en dikt, tror det var TS Elliot, där det heter att intellektuella är "sådana som bedrar sina fruar". Alltså finns det bara manliga sådana.
Nå, det där är humoristiskt, resten av texten är ruskigt elegant och diskuterar skillnaderna mellan brittiska och franska attityder.
Det är nu ett år sedan vi slutade prenumerera på GP och de ringde och frågade om vi saknade tidningen och jag kunde sanningsenligt svara nej. Men jag saknar en morgontidning; pappersprasslet, välskrivna artiklar, underbyggda analyser, att som läsare bli tagen på allvar. Var finner man den tidningen?
SvaraRaderaPetra, jag skulle tro att en sådan tidning inte existerar. I många år prenumererade jag på den danska morgontidningen Information. Den liknade en riktig gammeldags morgontidning. Men så blev den en blek kopia av DN och dessutom väldigt dyr för utlandspren. så jag slutade. Jag tröstar mig med att jag varje måndag får Times Lit. Suppl. i brevlådan, den räcker för hela veckan. Nyheterna får jag på nätet. Och saknaden efter att sitta med en riktig morgontidning till morgonkaffet gör sig ofta påmind.
SvaraRadera