Motlyckan?

Jag hade kommit till sjukhuset i sällskap med A. med bara plånboken, dörrnycklarna och nya numret av TLS i axelväskan. Det var min bestämda uppfattning att jag skulle få åka hem igen när bara en läkare inspekterat mig och skrivit ut de nödvändiga recepten. Så blev det inte. Läkaren tog om min axel, såg mig i ögonen och sa: "Så som du ser ut tror du väl inte att jag släpper dig." Efter sex timmar på akuten kördes jag upp till Hematologen på våning 12. Jag gjorde i väntan på transport upp en önskelista och A. åkte hem för att hämta det jag behövde.

Att läsningen stod högst på listan var en självklarhet. Med posten hade det kommit ett bokpaket från USA, Against Happiness. In Praise of Melancholy (Farrar, Straus and Giroux, New York) av Eric G. Wilson, som jag fått rekommenderad av en medbloggare i Porto.

Det var verkligen rätt läsning! Denna fulgula lilla pocketbok parallelläste jag med Montaignes essäer. För det mesta fann jag att den senare utklassade den första i både resonemang och originalitet. Men Wilsons bok har den självklara kvaliteten att den är förankrad mitt i det postmoderna, karriärsugna, konsumtionsinriktade samhället.

Han går rakt ut i den amerikanska vardag som kunde ha varit europeisk och svensk, ser vad han ser och resonerar utifrån det. Hans huvudtes är att vi försöker leva upp till ett omöjligt lyckoideal, en föreställning om att vi varje morgon ska stiga upp med ambitionen att bli lyckliga. Det är ju en i det närmaste skrattretande vanföreställning. Man kunde ha nöjt sig med att konstatera det.

Men Wilson borrar djupare ner i en tradition och visar att alla människans melankoliska drag numera ses som hinder för produktion och nytta, och att utvecklingen därmed på ett mer grundläggande plan är självdestruktiv och mot det mänskliga livet fientligt sinnat. Wilson säger:

“We are possibly not far away from eradicating a major cultural force, a serious inspiration to invention, the muse behind much art and poetry and music. We are wantonly hantering to rid the world of numerous ideas and visions, multitudinous innovations and meditations. We are right at this moment annihilating melancholia.”

Än sen då? Vi har i vårt eget land en stark strömning som alltid talar om “nyttan” med konsten. Den ska "tjäna". Nyttotänkandet är just den kraft som dödar skapandet. Den som längtar efter skönhet går knappast direkt till Apoteket eller ICA Maxi. Skönheten och kunskapen är storheter som frodas i det icke-tjänande och "onyttiga", trots att vi behöver båda för att vara människor och inte reduceras till gastande, köttätande monster. Den som försöker slå undan människans komplexitet står kvar med sina aktieposter och ekonominyheter, oförmögen att såväl sörja som glädjas.

“Trying to forget sadness and its integral place in the great rhythm of the Cosmos, this sort of happiness insinuantes in the end that the blues are an aberrant state that should be cursed as weakness of will or removed with the help of a little pink pill.”

Nej, Wilson förnekar inte medicinernas nödvändighet. Men han hävdar att vi först måste vara medvetna om att själva livet, “in any form, is terribly and irredeemably hard”.

Har vi erkänt det kan vi kanske godta och rentav bejaka vår melankoli, men kanske också sorg och depression. Vi kan överleva med hjälp av den “onyttiga”, icke-tjänande konsten som inspirations- och kraftkälla. Ungefär så. Utan att ens för en sekund påstå att det är på det ena eller andra viset tycker jag att Wilson med sin bok pekar på något väsentligt i dessa resonemang.

Naturbilder från Västra Nyland, Finland av U.W.