Ulf-Peter Hallberg och Carl-Henning Wijkmark: Städernas svall (Norstedts förlag).

Hur låter städernas svall? Hörs det bara i stadens centrum på ett bra café eller kan man förnimma det redan ute i de förorter som byggts i olika typer av miljonprogram de senaste femtio åren?

Ska man tro författarna är detta svall inget som hörs där ute. Det hörs när man sitter på café i centrum och det hörs när man slår upp de viktiga författarna som var verksamma för runt hundra år sedan. Ett sådant svall kan vara förföriskt och det kan vara grunden för en identitet.

Både Hallberg och Wijkmark har gedigen erfarenhet av det Europa som boken skildrar och låter sig influeras av. Med egna verk och med översättningar har de kretsat likt spanande fåglar över en kultur som bär upp och krossar med samma entusiasm. Kanske är en person särskilt viktig för deras samtal, Walter Benjamin, som de på olika sätt kommit nära i sina arbeten.

Det är detta med synen (eller den uteblivna synen) på förorten som plågar mig. Det finns nämligen en mycket starkt romantiserad bild av metropoler som Paris.

Hallberg säger att “man kan hitta kärleken till livet på gatorna, i blicken från en förbipasserande” och att det hör samman med “en autentisk livsupplevelse”.

Wijkmark kontrar med att hävda att man i dessa städer “är noga med hövlighetsformler”.

På vilket sätt visar våldtäktsmannen eller rånaren från förorten detta? Hur förhåller sig de omfattande vålds- och brandorgierna till livet på gatorna? Är de omfattande islamistiska manifestationerna i Paris eller London något som skvallrar om en kultur där man “utsätts för glädjechocker”?

Man behöver bara bo i en stad så liten som Malmö (eller varför inte Kristianstad) för att ställa sådana frågor. Om man romantiserar blir man som en Sydsvenskan-journalist som uttrycker förakt för landsbygdens människor och om de centrala delarna eller förorterna i sin egen stad säger: “Det blir bara bättre”.

Naivitet är en sak. Politiskt bedrägeri en annan och betydligt allvarligare. Det finns sådana inslag i Städernas svall som irriterar och ibland förvånar mig mycket.

Dessutom har jag svårt att se vad som skiljer Paris eller Berlin så radikalt från svenska städer när det gäller den moderna konsumismen och dess skränande uttryck.

Hallberg talar, mycket träffande om “spektakelsamhället”. Hur kan det fungera parallellt med alla dessa högkulturella människor med så utvecklad finess?

Nej, jag tror att något haltar här. Och det hänger förmodligen samman med romantiseringen. Man ser spektaklen och konsumismen tydligast här hemma. På resa till stora städer man tycker om, är det som om just den kritiska blicken gick förlorad. Jag tror det fungerar så, för jag har gjort likadant med Lissabon.

Romantiseringen är kanske en del av människans innersta och spröda hopp, men den bidrar inte till en bild som blir bättre grundad än den rena klichén.

Annars då, vad är detta för en bok? Man skulle kunna fatta sig kort och säga att det är en i sista stunden nedtecknad serie samtal om den europeiska kultur som smulas sönder av nationalism, islamism, pöbelvälde och politisk utförsäljning av nationernas samlade, kollektiva egendomar, ett försök att hålla fast vid något som handlar om moraliska och kulturella värden. Ja, jag fattar mig så kort. Var och en får döma.

Jag saknar nämligen helt den optimism som ibland sipprar fram i texterna, samtidigt som jag är fullt kapabel att läsa den som en kulturhistorisk påminnelse, att avnjuta till kaffet.