Med Jane Birkin in i förflutenhetens glömska.

Jag ser filmatiseringen av Jane Birkins Arabesque-konsert på franska, inspelad i Paris 2001. Jag gör det för att jag inte kan språket och hennes ord därför inte lägger sig mellan mina, men jag gör det framför allt för att jag kan grundstämningen och tonen, jag kan hennes hjärtslag, hennes blick och hennes närvaro. När hon sjunger La Chanson de Prévert vet jag ju vad det handlar om. Jag häller upp ännu ett glas av det kalla, vita vinet och sjunker ner i den stämningen. Det är nämligen så att mycket av mina sena tonår formades av detta språk och denna stad. Jag kunde inte ett ord franska, men två gånger, 1969 och 1970, vandrade jag runt i staden, gick på jazzklubbar, in i kyrkor, slog lovar runt hororna i Pigalle, levde mig in i myterna, klichéerna och trodde mig förstå. Gjorde jag det? Nej, men jag präglades för resten av livet av det jag trodde mig förstå. Klichéerna blev en del av mitt mål. Jag ville ju kunna bo i Paris, lära språket, klippa banden.

Just som jag skriver detta kommer den arabiska tonen in i den franska, en oud glimmar till i scenmörkret, ingen vet var den spelas men den söker sig ut i rummet inför en alldeles stilla och tyst publik. Så fyller fiolen i, den klagar som av grändens eget lidande, den klagar och sjunger samtidigt och jag vet att jag mött just denna ton i Jerusalem, i Tripoli, i Benghazi och Ramallah. Birkin är här min förbindelse till tonåren.

Vi var så unga att vi ännu inte lärt oss stava till de viktigaste författarskapen, de viktigaste kompositörerna. Nu kan vi alla namnen! Vi kan namnen men är lika vilsna, lika förlorade som då. När Jane Birkins vaggande övergår i en mycket sensuell, orientalisk dans överlämnar sig hennes musiker till samma rörelse och jag vet att det är där, just i det ögonblicket, som jag förlorade mig i gränderna, där och då jag gav upp mycket av den cyniska, beräknande blicken, den som trodde sig vara politisk men kanske mest av allt var nihilism och självförakt. Det är sannerligen ingen tillfällighet att jag gav mitt hjärta till fadon! Paris blev Lissabon, chansonen blev en fado. Och i fadon fanns också detta arabiska arv. Det som sammansmält med afrikanska, brasilianska rytmer och fått sina ord från den medeltida europeiska diktningen, den tradition som i fadon bevarade det bästa av en europeisk kontakt med andra kontinenter. Jane Birkin sjunger på franska. Musiken är arabisk.

Men hon kunde lika gärna ha sjungit på portugiska och jag skulle med samma tafatta och bristfälliga sentimentalitet ha sjunkit in i henne, därför att jag där känner igen både barndomens och tonårens längtan, allt det som av barnet blev en vuxen människa, en man förmögen att förvandla längtan till konkret handling trots att jag själv egentligen aldrig trodde på något av det, trots att jag, bortom tårarna, sången och ruset föll handlöst tills jag lades på en ambulansbår och hamnade på Lissabons smutsigaste och mest motbjudande sjukhus.

Där var jag sannerligen en liten pojke igen, en hjälplös, mobbad, på skolgården och lekplatsen slagen och rädd liten pojke, just den jag letat överallt och alltid efter. Där låg han – jag! – på en säng och grät medan var och blod droppade från bomullstussarna som satt klistrade mot taket, som ett radband av förtvivlan, lidande och död. Där fnös de portugisiska läkarna åt ännu en turist och visste ingenting om det som utspelade sig i mig.