Återigen läser jag Eugénio de Andrades ord: "Å, täck över mig fort./Jorden duger för mig./ Eller dyn", ur dikten Som epitafium.I medvind på cykel värmer solen mig. Det är en vårdag som lyser av förändring. På byns idrottsplats förbereder man sig för Valborgsbålet, människor kryper i trädgårdsplanteringar och barnen gungar på lekplatsen. Vägen ligger nästan öde.
Ett minimalt torp utmed vägen är till salu för 800.000:- och jag förundras över hur många nollor det behövs. När jag köpte Sätaröds station, en betydligt större byggnad, en gång i tiden betalade jag 175.000:-. Inte ens det som var fattigfolkets stugor är överkomliga. Då får jag söka mig långt upp i göingeskogarna, där man i avfolkningsbyarna idag kan få en bra villa för några hundratusen.
Hem på cykeln är det motvind och stark kyla mot de bara händerna. Jag rör mig i skarven mellan årstiderna och i mitt inre pendlar det mellan vinter och vår.
I björken utanför mitt fönster sitter duvparet, de pickar försiktigt på varandra men ser mest ut att vila.
Pessimismen är den tunga kraft som gör att jag står stadigt på jorden. Jag vet villkoren, för varje vecka kommer en ny lärdom och ingenting säger mig att det skulle kunna vara annorlunda. Trots vårbilderna bär jag på ett tungt och kompakt mörker.
Vilken omtumlande tanke,Thomas! "Pessimismen är den kraft som gör att jag står stadigt på jorden." Att vända det negativa till en styrka. Ja, det är klart, så är det!
SvaraRaderaJag tycker också man kan vara pessimistisk över mycket, men det är inte en motsats till att man kan känna korta ilningar av lycka, nåja, förnöjdhet i alla fall!
De där små glädjeämnena som blir allt viktigare. Och livets erfarenhet som ökar fördragsamheten trots allt.
Jag kanske inte alltid kommenterar dig, men är alltid med dig. Och hoppas verkligen du får uppleva en fin ålderdom, utan plågor!! Handslag/ Christer
SvaraRaderaTack till er båda.
SvaraRadera