Helgtips om några nya böcker.

Barbro Eberan: Var Hitler en demon? (Carlssons)

Barbro Eberan, mångårig rapportör om tyskt samhälle och politik, utkom 2002 med Vi är inte färdiga med Hitler på länge än. Hennes nya bok ansluter tematiskt, i det att Hitler är navet kring vilket hennes berättelse kretsar. Boken är rapsodiskt upplagd som en omfattande krönika i ord och bild av det tyska nittonhundratalet, från tiden för första världskriget fram till återföreningen av de två tyska staterna. Eberans bok går inte in i djupare analyser av enskilda fenomen och händelser utan berättar på ett journalistiskt präglat sätt. Därmed föreställer jag mig att boken kan vara till stor nytta för yngre generationer som saknar kunskap om vad som ledde fram till Hitlers terrorstat och hur Tyskland sedan hanterat den nationella katastrofen. Det rika illustrationsmaterialet åskådliggör också skeendet.

*

Kamran Pasha: Aisha – de troendes moder (Norstedts, översättning av Niclas Nilsson)

Enligt legenden tog sig profeten Muhammed nioåriga flickan Aisha till sin hustru. Hon blev hans ”favorithustru”. Född i Pakistan, men boende i USA, där bland annat Hollywoodindustrin är hans arbetsplats, lyckas Pasha skriva ett slags modern Tusen och en natt-inspirerad saga, med några av islams centralgestalter som aktörer. I förordet bemöter författaren en kritik han tycks beredd på: ”Aisha var ung när hon gifte sig” men det kan man inte kritisera, eftersom man som läsare inte bör ”projicera moderna värderingar” på det förflutna. Romanen byggs upp med scener av kostymdramats typ och med ganska övertydliga personteckningar. Romankaraktären Aisha diskuterar i unga år politik och ägnar sina ensamma dagar åt Koranen. Nätterna tillbringar hon med Sändebudet enligt ”ett roterande schema” så att var och en får sitt av kärleken. Aisha skildras fram till 20-årsåldern. Pashas stil kan beskrivas som romantisk och en smula överlastad.

*

Per Holmer: Vår man på Aran (Carlssons)

Per Holmer, född 1951, debuterade 1973 och var under många år en av den svenska prosans intressantare namn. Han har därefter länge varit verksam som översättare, främst från nederländska, och har introducerat och gjort tillgängliga viktiga författarskap som Hugo Claus, Cees Nooteboom, J. Bernlef och Anna Enquist. Sin första egna bok på fjorton år utger han nu. Det är en samling texter av mycket olika karaktär. Här finns reseskildringar, litteraturhistoria och livsminnen. Samlingen må vara disparat men innehåller så många enskilda texter av hög klass att jag läser den med stort nöje. Holmers stil är befriande enkel och vacker, det han berättar ligger vid sidan av det medialt uppblåsta och är redan med det av intresse. Särskilt intressanta finner jag texterna om islamismens mord i Holland, och om Anne Frank (vars dagbok Holmer översatt i en komplett nyutgåva).

*

Siegfried Lenz: Vilken teater! (Thorén & Lindskog, översättning av Jörn Lindskog)

Siegfried Lenz är en av den tyska litteraturens stora namn, som nu verkat i mer än ett halvt sekel. Född 1926 var han bland annat en av männen bakom legendariska Gruppe 47 tillsammans med sådana som Günter Grass och Heinrich Böll. I år är det 60 år sedan Lenz inledde sitt författarskap. Denna roman utkom i Tyskland 2009 och den svenska översättningen är välkommen inte minst som en påminnelse om en livaktig tysk prosakonst. Fängelsemiljön och romanens tema leder tankarna till det skandalomsusade projekt som Lars Norén ledde härhemma, som slutade med de tragiska morden i Malexander. Men hos Lenz är fängelsekundernas möte med ett resande teatersällskap mer av svart fars , där rymlingarna i sällskap med skådespelarna blir ett slags symboler för livets strävan efter frihet och skönhet. Lenz språk är enkelt, vackert och översättningen av mycket god kvalitet.