Tisdag, ut ur dimmorna.

“Let´s be serious; life, in any form, is terribly and irredeemably hard.” (ur Against Happiness av Eric G. Wilson).

Tisdagen träder fram ur de dimmor som nattens kyla skapar. Den är en lika oskriven dag som de tidigare varit.

Under måndagen fick jag flera negativa besked av läkaren. Jag inser att behandlingen kommer att bli långvarig, liksom den uppföljning som ska ske sedan jag väl skrivits ut. Kommer de vitala delar av kroppen som skadats att bli helt återställda? Jag vet inte. Ingen vet.

Hur åtgärdar man en urinblåsa med den vanliga metoden? Man sätter inte in en kateter i första taget, eftersom de förstörda slemhinnorna skulle bli ännu mer åtgångna.

Behöver jag grubbla på det? Ja, det behöver jag eftersom det är min kropp.

Och allt det andra, det som sker utanför sjukdomen? Jo, jag funderar på det också, eftersom det i högsta grad rör mig vad för slags samhälle jag måste leva i med mina närmaste (eftersom jag i princip vägrar ta ordet mänskligheten i munnen nöjer jag mig med att tala på det sättet).

Den politiska extremismen firar nya triumfer, å ena sidan i de regeringskorridorer där man dansar ett slags de naivas dans varje dag, å andra sidan i de kretsar som gräver fram mycket gamla och mycket unkna paroller.

Leonard Cohen sa i gårdagens tv-intervju att han avskydde tidens tänkande i paroller. Det är värre än politisk korrekthet sa han, och tillade: Det är en form av tyranni.

Vill vi leva i dessa parollernas tyranni? Vill vi bli beordrade godhet? Vill vi bli beordrade motstånd? Det som inte vuxit fritt i en människas hjärta blir draksådd. Varje form av tyranni är motbjudande, oavsett i vilket namn det praktiseras.

Sådant rör sig i mitt huvud här i rummet på avdelning 123, medan TV4 mullrar i bakgrunden och jag just får en kopp Liptons av en rar sköterska.