Skönheten och vinet.

Hur gör man livet vackert? Ibland undrar jag om man egentligen behöver göra så mycket. Bäst blir det om man bara låter det vackra komma, och om man förmår ta emot det så kan vad som helst hända. När man tar emot skönheten lyser den som en försommardag i Skåneland.

Under måndagseftermiddagen strosade jag kring i centrum, det var nästan tjugo grader varmt. Mötte min läkare och kunde i lugn och ro samtala med henne om det som hänt. Det var mycket givande och jag tycker att jag har lärt mig mycket, både om innebörden av en cytostatika-förgiftning och om sjukvårdens kvaliteter.

Väl hemkommen öppnade jag en flaska vitt vin, kallt och fylligt, till räkorna som jag längtat så efter under sjukhusvistelsen. Nu kan jag äta och dricka ett gott vin igen. Är inte det vackert nog? För mig är det så, och jag lutar mig tillbaka i det, låter tiden rinna i vilken riktning den vill, och konstaterar att skönheten ibland står gömd alldeles bakom ryggen på mig, som en vind från syd, som ett vitt vin, som en kvinna - verklig eller imaginär - eller som en ordlös sång.

Idag: inte ett ord om nationalismen, inte ett ord om Ungern, inte ett ord om Iran, inte ett ord om Hamas, inte ett ord om EU-parlamentarikernas månatliga löneförhöjningar på femtontusen, inte ett ord om… förlåt, det blev mer än ett ord, det blev 40! Några ord till: imorgon, eller kanske ännu tidigare än så blir jag den jag brukar vara.

Bild av Schiele, så klart.