Det låter och skramlar.

“De stiger upp högljudda och vandrar hela dagen omkring och går också till sängs högljudda. Och de talar oavbrutet alldeles för högt” skriver Thomas Bernhard i Betong (Norstedts Panterserie 1985 i översättning av Margaretha Holmqvist) om sina medmänniskor, och alldeles före det har han skrivit: “I årtionden hade jag ju levat i den tron att jag absolut inte kan vara ensam, att jag behöver alla dessa människor…”

På sjukhuset hade jag egentligen bara ett enda problem. Det var inte det jag lagts in för. Min förgiftning visste jag att de skulle lyckas häva. Men de ständigt låtande aktiviteterna i salen var svåra att uthärda. Radioapparater, bandspelare och i allrummet en urgammal tv-apparat som dock höjde sig ljudmässigt över allt annat. Hur uthärdar man sådant? Jag gör det inte. Det väcker en sorg i mig att tystnaden är en så sällsynt gäst i mänskliga sammanhang, som om den i sig bar på något hotfullt. I själva verket är den effektiv medicin. Flera gånger kom jag på mig själv med att längta till en annan tid, till ett sanatorium på höjden över Ringsjön, med de susande bokskogarna och de alldeles tysta korridorerna. På sjukhus har man ingen privatsfär. Men jag lyckades skaffa en nattetid då sköterskorna gav med sig och rullade in mig, med säng och allt, i ett tomt dagrum. Från 12:e våningen kunde jag följa den tidiga morgonaktiviteten i staden utan att egentligen höra ett ljud från den. På avstånd såg jag den väldiga Hammarsjön häva sig över stadsnivån, denna sjö som hålls tillbaka av vallarna och ett gammalt minne av krig och inringning.

Foto: Astrid Nydahl