Utvandrarna är ett epos som vi behöver för att påminna oss själva om det förflutna. Igår kväll såg jag den tre timmar långa filmen på dvd (och ska följa upp med Nybyggarna inom kort). Här får vi klara besked om hur stor svensk litteratur såg ut. Jan Troell är också den filmare som kunde ge liv åt nödens kärva, prövade och slitna kvinnor och män. Vad drev dessa människor att bryta upp och i månader segla till Amerika? Drömmen om ett liv utan herrar som sparkade och förnedrade, men också konkret nöd och hunger.När jag ser dem i filmen tänker jag att det är underligt att inte torpare, daglönare, backstugusittare och andra mördade sina herrar. Men förtrycket har ju en viktig ingrediens: självföraktet, tanken att man inget annat förtjänar. Vilhelm Moberg lyfter fram dem så att de blir individer och de talar till oss 150 år senare. Ur den småländska skogens mörker kommer de fram och berättar för oss.
Senare i månaden kommer Anders Johanssons nya bok om Vilhelm Moberg. Den ser jag fram emot att läsa. Självklart kommer jag att skriva om den här i bloggen.
"Men förtrycket har ju en viktig ingrediens: självföraktet, tanken att man inget annat förtjänar." Nog är det så att mycket av innebörden i denna mening fortfarande gäller? Idag väldigt mycket, tycker jag, särskilt när jag tänker på utförsäkrade människor, de som hamnar i Fas 3 osv. Visst har vi fått det bättre på flera sätt men också något som är bra mycket sämre som tex konsumtionshetsen och ytligheten, egoismen som breder ut sig i ett rasande tempo och ibland undrar jag hur många som någon gång tar sig en funderare på vad mänskligheten faktiskt har förlorat på vägen fram till det vi kallar för välstånd.
SvaraRaderaEn god söndag önskar jag dig.
Ja Ann, så är det absolut. Den svenska tystnads-kulturen, som gör att väldigt få människor säger ifrån t.ex. på sina arbetsplatser, är ett konkret exempel på att det förhåller sig så.
SvaraRaderaJag är en stor beundrare av W.Mobergs författarskap. Minns att jag, om det blev lite ensamt i "ödemarken" om somrarna, bara behövde öppna hans bok och redan efter ett par meningar befann mig i ett nytt liv.
SvaraRaderaHa en fin dag
önskar Malou
Här är en intressant artikel om emigrationen till USA.
SvaraRadera"Ett antal väletablerade svenskamerikaner besökte Sverige på 1870-talet och deras kommentarer har givit historiker en inblick i vilka kulturskillnader som uppstått. En grupp från Chicago återvände hem i ett försök att åter bosätta sig i Sverige för att tillbringa sina sista år i hemlandet, men ångrade sig när de mötte förhållanden i det svenska samhället under sent 1800-tal. De kände sig obekväma med vad de beskrev som klassnobberi, utbrett fylleri och en ytlig religiositet och åkte tillbaka till Amerika"
Läs mer på:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Emigrationen_från_Sverige_till_Nordamerika
I Finland gjorde torparna det, dvs mördade sina herrar, 1918.
SvaraRaderaTyvärr blev ännu fler av det fattiga folket mördat av herrarna. Såren från den tiden kan ännu skönjas idag, även om man nu kan tala och skriva om det, men först nu. Av dem som emigrerade från Svenskfinland, som mina österbottniska anförvanter, var många utfattiga, dock fria. Om man nu kan vara fri då man inte har något att leva av. Och Moberg-Troell är fina!
Apropos det finska kriget 1918: Väinö Linna, som mycket väl kan jämföras som Finlands Vilhelm Moberg, tog upp det i Polstjärnetriologin ("Upp trälar!") han skrev i början av 1960-talet. Det geniala i den översättningen som gjordes till svenska var att låta herrarnas språk beskrivas på normerat, högsvenskt skriftspråk medan torparnas språk beskrivs på dialekt; klasskillnaderna blir påtagliga genom det greppet. Tyvärr kan jag nu ingen finska och vet därför inte hur Linna beskrev skillnaderna mellan herrarnas och tjänarnas språk i orginal.
SvaraRaderaVad jag förstår så var den triologin i varje fall bland de tidigare skönlitterära beskriva det finska inbördeskriget (Anna Bondestams "Klyftan" kom strax efter andra världskriget), men att debatten senare åter fick locket på.
Tack till er alla för intressanta kommentarer kring ämnet. Ikväll sätter jag mig med Nybyggarna, också det ett tretimmars-epos.
SvaraRaderaVisst finns det tidig skönlitteratur om vårt inbördeskrig,Jarl Hemmers En man och hans samvete,som kom 1931, och 1918 hans diktsamling Ett land i kamp, och romanen Onni Kokko 1920,och Linnas böcker som Karl M. nämner beskriver folkets liv under en sjuttio-årsperiod. Också Diktonius har en dikt Röd-Eemeli. Men det är inte särskilt många år sedan det första gången hölls en statlig uppvaktning vid de rödas gravar intill fånglägret i Dragsvik i Ekenäs, och många i trakten vill nog ännu gärna blunda för det oerhörda som försiggick där. Linna låter förresten också på finska folket tala dialekt och herrarna ett vårdat språk, om det nu inte var så att de var svenskspråkiga och talade bruten finska. Finlands Moberg? Gärna!
SvaraRadera