Olseröd mellan det välbekanta och det överraskande.

Vi kom till Olseröd idag. Dimman lättade inte, duggregnet fortsatte, men med kaffekorgen packad och rejäla kläder tog vi oss dit. Ungefär där kan man tala om att Österlen kan skönjas (även om nu mäklarna vill flytta gränsen allt längre norrut och västerut). Den röda stugan låg där den legat så länge jag kan minnas.

Stubben där vi ställer kaffekopparna fanns där den ska finnas.

Och det är precis framför landmärket som fått den fina inskriften Ålakusten. Det är här man fiskar ål. Här ligger rökerierna och här har man gammaldags ål-fester och vandringar flera gånger varje år. Hit har jag tagit mig sedan jag tidigt på 1980-talet lämnade Malmö. Olseröd kan vara en pest och en pina sommartid. Men de övriga tre årstiderna får man vara ganska ifred. De människor man möter är ungefär funtade som man själv: ensamvandrare och fridsökare. Här äter jag mitt ägg med kaviar och dricker mitt kaffe. Bara vågornas brus och fåglarnas sång hörs.

Men när jag tittar ut över havet blir jag överraskad. Snö och is täcker fortfarande vattenbrynet och strandlinjen. Trots att det idag var flera plusgrader låg temperaturen i Östersjöns vatten betydligt lägre. Dimman gjorde sitt till för att kinderna och öronen skulle bli rejält kalla.

Vägen söderut. Is och dimma. Inte ens Stenshuvud syntes till. Sommartid är detta en av Skånes vackraste platser. Nej, alltid, året runt, är den det. Även när sikten är begränsad är det en plats där jag gärna vistas.

Foto: A. Nydahl.