Att känna igen sig själv, sitt liv eller sin situation är en självklarhet i mötet med dikten. Också i den lyrik som tonsätts – kanske inte minst i den – fungerar denna spegelbild. När Bob Dylans lyrik drabbar mig gör den ofta det just för att jag befinner mig inne i texten, ser den inifrån, erfar den på min hud, i min mage och i mitt hjärta. Jag satt torsdag kväll med de alltmer fasansfulla helvetesbilderna från Japan och funderade. Varvade dem med skräcken för vad det innebär om Benghazi nu faller i slaktarens händer.
Apokalyptiskt präglad var jag redan innan. Här blev nu bilderna konkreta och en fras kom upp, jag ältade den om och om igen. Innan jag flyr vill jag ha ännu en kopp kaffe. Och där var han, Bob Dylan, igen, i en sång som är mycket gammal, och när Roger McGuinn sjunger den finns jag där, inte minst i versen nedan, där jag är fadern, han som lever utanför lagen och därför lärt sig hur viktig ärligheten är:
”One more cup of coffee for the road/ One more cup of coffee 'fore I go./ To the valley below./ Your daddy he's an outlaw/ And a wanderer by trade/ He'll teach you how to pick and choose/ And how to throw the blade/ He oversees his kingdom/ So no stranger does intrude/ His voice it trembles as he calls out/ For another plate of food.”
Detta har ingenting att göra med hybris. Snarare skulle jag beskriva det som ett slags identifikation som är viktig varje dag. Att stå rakt upp och ner mitt i en litterär skapelse. Andas djupt, se sig omkring, vara där. Att vara laglös är att vara fri. Laglösheten förstås i samtiden som brottslighet. Men nej, det är snarare en uppfordrande inställning: att varje dag leva så som jag önskar att livet borde levas. I anspråkslösheten, mildheten, tystnaden vända sig emot varje form av postmodern konsumism och varuproduktionshets. Jag vägrar lyda den lag som vill göra mig till löneslav, köpenskapsslav, undersåte och inställsam lika-tyckare. Hellre reser jag utan kaffe och mat, än bugar underdånigt för att få något. Vägen är lång. Livet är kort.
Det finns ju alltid termosen.
SvaraRaderaNär jag blev vuxen och upptäckte att i andra länder fanns det caféer man kunde gå på blev familjens ständiga termos en symbol för kusinen från landet och för en till snålhet gränsande sparsamhet.
Sedan har jag tänkt på den som en symbol för den ledsamma svenska avsaknaden av mötesplatser.
Men den kan ju faktiskt också ses som en symbol för frihet.
Ja, så är det. Termosen finns alltid med på utflykterna. Intressant resonemang du för om den svenska bristen på mötesplatser, för så sent som igår kväll hade jag önskat mig en bykrog här.
SvaraRaderaMer på tal om din tidigare kommentar angående 7-dagars dylanseminarium vid prestigefyllda universitet skulle jag vilja tipsa om en rolig essä om en lika galet "ambitiös" bok om mannen. Texten är skriven av Eric Ormsby och finns i hans nya bok Fine incisions, men också här:http://www.newcriterion.com/articles.cfm/blowinwind-1483
SvaraRaderaBeträffande mötesplatser finns det inte heller särskilt många i Finland, förutom i storstäderna där det ju finns krogar och caféer. Claes Andersson har talat om biblioteken som de sista sociala mötesplatserna i vårt samhälle. Och hos oss är de ännu bibliotek, lyckligtvis. Och, javisst händer det att tidningsläsare/studerande har termosen med sig, eller en liten plunta något annat gott, som jag en gång såg en äldre dam smussla med.
SvaraRaderaMötesplatser kanske ändå finns, men vem vill betala 25:- för en kopp kaffe?
SvaraRaderaOch en termos ute i naturen.. ja, det lovar njutning.
Tack för roliga, intressanta kommentarer här idag också.