Två dagar i rad har jag funderat på saken. Igår steg en släkting till storfamiljen Arafat på bussen. De kommer från Gaza, bor sedan drygt ett år här i byn, och hon den unga på bussen hade anlänt hit för två månader sedan. Jag fann ingen anledning att diskutera Hamas och islamismen med henne utan önskade henne istället lycka till. Hennes leende var beviset för att det gjorde henne gott. Hade jag inte vetat att hon kommit från Gaza via Egypten hade jag tagit henne för vilken modern ung kvinna som helst, med rödmålade läppar och en stickad basker i samma färg.Idag var det min vän Beqim som körde bussen från centrum till byn. Han kom som 18-åring från våldets Kosova till Sverige, fick hjälp av vår gemensamma vän Ullmar som både talar och skriver albanska. Idag är Beqim familjefar med tre barn och han arbetar sedan många år i lokaltrafiken här i stan. Hur många gånger har inte han och jag talat om vrångbilden av albaner. Och varje gång har han sagt att han skäms när albanska ungdomar begår brott. "Det drabbas oss alla" säger han. Och Beqim är på sitt sätt representativ. I vår lilla stad vet jag minst ett dussin chaufförer som kommer från Kosova. Flera av dem känner jag. Också bildläraren på C4-gymnasiet är alban, en mycket fin skulptör.
Nå, hur blir man en människa? Det lilla jag har med andra människor att göra försöker jag vara vänlig och hjälpsam. Det är alltid det bästa. Men det hindrar mig inte att hårt försvara de sekulära idealen i diskussioner, det hindrar mig inte heller att i ord och skrift vända mig mot islamismen och/eller andra totalitära ideologier. Och jag har lärt mig att jag i strider kan vara mycket hård och att jag också kan vända människor och sammanhang ryggen om de tycks mig föraktliga.
Adorno skriver att den gängse argumentet för tolerans är en bumerang. Alla människor är inte lika, men den myten, säger han, "passar det här samhällets allra skummaste tendenser". Varför? Jo, för att viljan att avskaffa varje mänsklig skillnad leder till det totalitära, i slutänden till koncentrationslägret. Man får inte använda vänskapligheten som måttstock, eftersom "toleransens förkämpar" alltid "tenderat att visa intolerans mot varje grupp som inte anpassar sig". Nå, måste vänligheten alltså vara intoleransen baksida? Jag tror inte det. Men jag tror att Adorno har rätt i att man ytterst bekämpar det som skadar ett demokratiskt statsskick med yttrande- och tryckfrihet inskrivet i grundlagen. Det gör man inte för att man egentligen tycker illa om individerna, man gör det om de som kollektiv försöker avskaffa demokratins anda.
Jag kommer inte på några villkor att acceptera islamiseringen av Europa. Och jag har inte heller någon vilja att anpassa mig till en kultur som vilar på konsumismens principer.
Foto: Hideo Matsumoto (som är född i Japan men lever i Stockholm).
Filosoffen Kai Sørlander udkrystalliserede dette af Muhammedkrisen:
SvaraRadera”Kravet om tolerance indebærer, at man skal acceptere andres ret til at ytre meninger og holdninger, som man ikke selv deler. Hvis man er tolerant, så bruger man ikke sine krænkede følelser til at indskrænke andres ret til at ytre sig, men man nøjes med at modsige dem i en ligeværdig meningsudveksling.”
Noget så indlysende, kunne mange ikke indse.
Tack Steen, hans ord är en mycket bra sammanfattning av en rimlig livshållning.
SvaraRaderaFrågan är om inte konsumismen möjliggör en inkörsport för islamism och totalitära läror.
SvaraRaderaNär nyheter, kultur och underhållning reduceras till hackade och malade bitar som produceras för att "de ger störst uppmärksamhet och försäljning" tystnar samtalet. Det går itne att följa med i ett samtal som avbryts för reklamavbrott om fem-sex minuter per gång. Friheten blir att köpa sig budskap och tänkesätt istället för att låta dessa växa fram organiskt; en gång i tiden var förutsättningarna för demokratin att människor igenom organisationer samtalade och slöt sig fram till vad de ville åstadkomma. Analyser och idéer vägdes mot varandra. Idag kan man i politikens värld köpa sig tankesmedjor och lobbyister. Idéer är handelsvaror.