Väntans tid och evighet: en blick mitt i vilan, klar, öppen och undrande, strax innan ögonen sluts. Jag sitter ner i denna väntan, jag vet att den vill mig något, men det är bara inspirerad av andra jag förmår finnas i den. Ensam är jag oförmögen till vila och väntan. Min rastlöshet är en ocean stor, min oro en gruva djup. Det som sker inne i mig är varken yta eller djup; i förbindelsen mellan kropp och själ försöker jag leva som en människa men misslyckas ofta. Rädslan för det kommande är större än skammen över det förflutna. I ett tidlöst centrum flyter de samman. Jag ser viloblicken, vet att den vill mig något men undflyr den oftare än jag behöver.Foto: Astrid Nydahl
Det er så vanskeligt at lære denne hvilen i øjeblikket, at afstå fra længslen til et andet moment i tiden - rastløsheden, dette tankemylder gør, at vi mister muligheden for at gribe nuet.
SvaraRaderaThomas, de existentiella reflektionerna i dina senaste inlägg om oron, musiken, poesin och ett älskat barnbarns alldeles för korta liv är djupt berörande. Det är stort att du som vanligt har förmågan att ge uttryck för allt detta på ett sätt som visar något av livets upprörande och ofattbara, men också livsuppehållande, sidor. Kort sagt: din vaka över ensamheten uppskattar jag mycket.
SvaraRaderaHanne och Einar, stort tack till er båda. Jag uppskattar era ord. Alltid.
SvaraRadera