Lubna Ahman Al-Hussein Nomad. En personlig resa genom civilisationerna. (Bonniers, översättning av Manne Svensson).
Lubna Ahman Al-Hussein: 40 piskrapp för ett par byxor (Sekwa, översättning av Camilla Nilsson).
Siri Hustvedt: Den skakande kvinnan (Norstedts, översättning av Ulla Roseen).
Erica Jong: Rädd att flyga (Norstedts, översättning av Annika Preis).
Erica Jong: Förföra en demon. Att skriva för livet (Norstedts, översättning av Annika Preis).
Lars Kleberg: Tjechov och friheten. En litterär biografi (Natur & Kultur).
Käbi Laretei: Toner och passioner (Bonniers).
Joyce Carol Oates: Lilla himlafågel (Bonniers, översättning av Ulla Danielsson)
Alexander Solsjenitsyn: Den första kretsen (Brombergs förlag och Svenska Akademien, översättning av Hans Björkegren).
Cajsa Stina Åkerström: Du och jag, farsan (Norstedts).
Inte minst inför årets slut finns det anledning att titta på några av höstens modiga kvinnor och böckerna de skrivit. Jag vill att årets sista krönika ska präglas av dem, men också innehålla sidoblickar på några viktiga manliga författarskap. Den kvinna som jag beundrar allra mest föddes i Somalia, i en grym stamkultur där flickor får sina underliv sönderskurna och de kvinnor som inte är lydiga kan råka ut för det ultimata maktmedlet, att bli dödade. Hon heter Ayaan Hirsi Ali och är idag känd över stora delar av västvärlden, kanske mest av allt för sina år i Holland, där hon både satt i parlamentet och samarbetade med filmaren Theo van Gogh (som blev mördad för deras gemensamma film Underkastelse). Hennes nya bok handlar om livet som nomad. En modern och upplyst nomad som av omständigheterna tvingas till ständiga uppbrott och förflyttningar. Hennes berättelse är särskilt stark som skildring av vår egen kultur, därför att hon menar att den sällan eller aldrig uppmuntrar de kvinnor som vill bryta med det gamla och skapa sig en tillvaro som fri kvinna i väst.
Man kan säga att Lubna Ahman Al-Husseins berättelse spinner på samma tema, fast den uppehåller sig i hennes hemland Sudan. Kanske är hennes berättelse om vad som drabbar en kvinna i ett av islam underkuvat land särskilt viktig, eftersom hon visar att minsta avvikelse från normen straffas hårt. I hennes fall kom straffet för att hon haft byxor på sig!
”Femton kvinnor som nu står uppställda mot en vägg och utsätts för offentlig vanära. Såvida det inte handlar om en inspelning för Dolda kameran? (…) Tiotals kvinnor har samlats på ordningspolisens station där vi lämpats av mitt i natten, mina olyckssystrar och jag. Vi utgör skörden denna sommarkväll i den sudanesiska huvudstaden.”
Förlaget uppger att 43.000 sudanesiska kvinnor grips årligen ”för kränkning av den offentliga moralen” i Sudan. Hennes bok inger mig känslan att vi genom läsningen också kan bilda oss själva i grundläggande frihetsfrågor.
Pendeln mellan frihet och ofrihet kan också sägas vara ett bärande tema genom hela Joyce Carol Oates författarskap. Ofriheten gestaltas ofta som fattigdom, drogmissbruk och ensamhet. Hon är en mästerlig skildrare av sådana omständigheter. Höstens roman Lilla himlafågel är sannerligen inget undantag. I centrum står två unga människor som drabbas av att den ene, pojken Aarons mamma blir mördad – och det är den andra, flickan Kristas pappa som misstänks vara mördaren. Allt detta utspelas i den fiktiva staden Sparta, där livsvillkoren ställs på sin spets. Oates är fenomenal på att skildra samhällen som detta.
Det sägs ofta numera att Erica Jongs Rädd att flyga hade en avgörande betydelse för den radikala feminismen. Nu återutges den på svenska. Det må vara som man säger, men nog blir jag skeptisk när jag läser hennes nya bok Förföra en demon som utges samtidigt. Erica Jong sägs i den skriva om hur författarskapet är en livsnödvändighet. Men hennes betraktelser kring kvinnliga författarskap är mest ytliga, egocentriska och på ett för USA typiskt chauvinistiskt sätt. Jag tycker uppriktigt sagt inte att det är särskilt intressant att veta hur hon gav en förläggare oralsex för att komma över ett viktigt bokverk. Tvärtom förstärker den bilden av hur berömmelse och rikedom kan korrumpera också den som har det allra bästa ryktet. Hos Jong blir det personliga förvandlat till det privata och det hon försöker göra allmängiltigt ter sig istället som bekännelser från en extremt privilegierad tillvaro, som få författare, kvinnor eller män, ens skulle våga drömma om.
Käbi Laretei har vid sidan av ett liv som konsertpianist också skrivit i hela sitt liv. Senast utgav hon boken med brev och dagböcker kring sitt liv med Ingmar Bergman. Nu tar hon sig an en märklig relation som började på 1960-talet, med den amerikanske förläggaren Clay Coss och hans kinesiskfödda hustru.”Vänner försvinner (…) Allt som försvinner. Åren. Träd. Vänner.”
Det är i en sådan melankolisk insikt hon skriver sina minnen.Jag kan ibland bli irriterad över ställvisa banaliteter men när boken är utläst vet man att man ändå lärt sig något om konstens – i det här fallet den klassiska pianomusiken – villkor och problematik.
Också i Cajsa Stina Åkerströms bok är det musiken som står i centrum, närmare bestämt hennes pappa Fred som var en av Sveriges främsta trubadurer och uttolkare av Bellman. Dottern Cajsa Stina är också musiker, en omtyckt sådan, och när hon berättat om all tragik i pappans liv gör hon det med naken uppriktighet:
”Att komma upp till lägenheten dagen efter din dödförklaring var fasansfullt. Spåren efter din sista existentiella smärta fanns överallt. Badrumsskåpet var proppfullt av tiotal sorters psykofarmaka, sömntabletter och lugnande medel (…) Jag orkade bara stanna i lägenheten en liten stund åt gången.”
För oss som saknar Åkerström lika mycket som vi saknar de andra stora trubadurerna är detta en bok som måste läsas. Som i Lareteis fall lär vi oss något viktigt.
I den första kretsen är den roman av Alexander Solsjenitsyn som väl betytt allra mest. Men de flesta av oss har förstås läst de översättningar som funnits tillgängliga av 1970 års utgåva, som förvanskats 1964. Nu vet vi att det var författaren själv som hade stympat den ganska rejält, i ett försök att blidka den sovjetiska censuren. Det var den versionen som smugglades ut och översattes till svenska. Nu har Brombergs förlag i samarbete med Svenska Akademien utgivit den kompletta versionen i sin serie Nobelklassiker. Det är en välgärning som få språkområden är förunnade. Med Hans Björkegrens gedigna och viktiga översättningsarbete nås vi för första gången av den roman som Solsjenitsyn ville bjuda oss. Och det är sannerligen en oumbärlig roman som vittnar om den särskilda sorts läger som kallades sjaraskan, dit man sände intellektuella och vetenskapsmän för att de under fångenskapen skulle kunna tjäna sovjetstaten med sina specialkunskaper. 96 kapitel lång är denna, ibland groteska, ibland komiska och hela tiden tragiska berättelse om vad den sovjetiska staten utsatte sina medborgare för. Idag kan den tjäna som en viktig påminnelse.
För den som vill fortsätta på det ryska spåret är Lars Klebergs nya bok, Tjechov och friheten en riktig pärla. Här får vi möta författaren av de stora berömda verken som Måsen och Körsbärsträdgården, men också av alla de litterära verken.
Avslutningsvis vill jag nämna Siri Hustvedts nya bok Den skakande kvinnan Hustvedts författarskap stod väl länge i skuggan av maken Paul Austers och det fanns kritiker som menade att hennes böcker alltför mycket liknade hans. Men sedan hon inte minst tagit fasta på sitt eget norska ursprung tycker jag att de verkligt spännande trådarna blivit fler. Den nya boken är sannerligen ingen undantag. Den kan närmast betraktas som en självbiografisk och saklig bok om hur kropp och själ hänger samman. Författarinnan drabbades 2006 av en mycket märklig sjukdom, som fortsatt att plåga henne. Men hon kämpar sig fram för att finna svar på sina frågor. Det är både spännande och bildande att följa med henne.
Hon skriver: ”Förändringen i min egen smärta är psykobiologisk. Mina tankar har varit av avgörande betydelse för att reducera min smärta (…) Det som vi alltid har betraktat som mentalt kan inverka på det som vi alltid har betraktat som fysiskt.”
Utifrån dessa relativt torra ord vill jag säga, att det Hustvedt lär oss kan vara till nytta för varje läsande människa. Och är det inte nu, under den mörka årstiden som vi läser allra bäst?
Jag sätter mig vid datorn för sista gången i år. Jag bläddrar och letar, byter bordsalmanacka, gnider mina ögon fria. Det som hänt under året har inte varit oväntat, varken i det sociala eller i det privat. Allt leder från en punkt till en annan. Jag stänger av. Vilar och väntar. När natten kommer tackar jag ödmjukt och lägger mig sovande att vänta på det nya.
