Söndagstystnad. De dödas närvaro.

Igår stimmade barnbarn runt här i huset och spred sin livshunger, smittade med glädje och lekar. Återigen fick jag leka stora trollet som jagade barn mellan rummen, barn som tvärstannade och sa "Jag är inte med längre" om jag kom för nära. Deras skratt bär jag inom mig. Söndagen är nu tystnadens dag. Inte en bil på byvägen, inte en människa. Allt liksom väntar på det som ska börja imorgon igen. Det är en övning i vila som pågår. Själv tar jag mig till havet för att glo ut över det eviga, där horisontlinjen markerar det slut som alltid är skenbart.

*

Där de döda andas på oss väcks vi till minnen. Vi står förundrade vid stenar, gräsplättar, havsvikar där askan spridits men vi kan höra deras röster i vinden. Vi kan höra och se dem som om de aldrig hade lämnat oss. Vid min sida står mormor Sabina, med rotmossleven och de goda dofterna i trapphuset.

Hon står där bredvid mig vid Alfons grav och plötsligt förenas vi i den långa generationskedjan: mormor, mamma, jag, min dotter och Alfons: Sabina, Ylva, Thomas, Catarina, Alfons. Och inuti oss, ovan och bredvid oss, också de andra, som gjorde det möjligt, våra närmaste män och kvinnor, dem vi fostrats av, dem vi förälskat oss i och försökt något nytt med, där de döda nu andas på oss, i helgonlika skuggor över åsens rödgula trädkronor. Kedjan är alltjämt på väg att rullas ut, den löper mot en framtid om vilken vi intet vet. I barnbarnens blickar och skratt ser vi konturerna av något som kanske kunde kallas hopp. Vi vet inte om det finns något fog för sådana drömmar. Vi vet bara hur det varit tidigare, vi vet hur mormor, mamma och morfar och pappa levde, hur de fick sträva för att nå förbi sina egna länkar...

Det är allt. Det är allt.

Foto: U. W.