Nina Bouraoui: Kärlekens geografi (Elisabeth Grate bokförlag, översättning av Maria Björkman).

Kan en verklig kärlek födas och frodas i en mailkontakt? Om den gör det, vad händer med den när de två förälskade möts öga mot öga? Något väsentligt kretsar kring sådana frågor i Nina Bouraouis bok Kärlekens geografi (originalet utkom 2008, Appelez-moi par mon prénom). Det är, som alltid hos Nina Bouraoui, en djupt personlig berättelse. Även om den kallas roman utgår den från författarinnans eget liv och är, så vitt jag kan bedöma, en helt igenom självbiografisk bok.

I en intervju med Torun Börtz säger hon: ” - För mig är själva skrivandet ett kärleksmöte. Att skriva är väldigt intimt, väldigt sensuellt. I kärleken finns en okänd del, liksom i den bok man börjar skriva. Kärleken är beroendeframkallande, likaså skrivandet (...) När jag var yngre kunde jag inte skriva när jag var förälskad och inte älska när jag skrev...”

Så även om författarinnan skakar på huvudet inför frågan om det självbiografiska har jag svårt att se varför det ska mystifieras. Nina Bouraouis metod har alltid varit att ösa ur det egna livet, den egna erfarenheten (en metod som väl får sägas vara gängse). Torun Börtz tillägger också detta viktiga, kring vilken berättelsen kretsar:

” Kärlekens geografi handlar bokstavligen om kärlek som föds ur mötet mellan en författare och en läsare, via texten. Men också om ordets förförande kraft, i den mailväxling som så småningom leder fram till ett möte i verkliga livet.”

Ramberättelsen är enkel och rak: Nina Bouraouis signerar böcker i en bokhandel. Platsen är Lausanne. Läsaren P. kommer fram, berättar att han blivit hjälpt av hennes tidigare böcker, inte minst Dagboken. Han tackar henne för det. Genast uppstår ett slags åtrå hos författarinnan. P. är en yngre, vacker man som genast blir drömmen om kärleken för henne. Boken är dedicerad till P.M. Sambandet mellan berättelsen, författarinnan och den unge konstnären från Schweiz är uppenbart: ”Jag drömde om en framtid med honom (…) Jag var rädd att förlora mitt minne av honom (…) Jag älskade också att han befann sig så långt ifrån min blick”. Det som börjar som ett voyeuristiskt sökande på nätet från hennes sida – hon vill läsa och se allt som har med honom att göra - utvecklas så småningom till en daglig mailväxling mellan de två. De håller en distans, kallar varandra för Ni, och betonar därmed också respektfullt åldersskillnaden. Hon är medelålders, han är hela sexton år yngre. Men som originaltiteln antyder så övergår denna distans till de två älskandes intimitet och förnamn.

Jag tänker att den dagbok som P. i boken syftar på kan vara Dockan Bella (på svenska 2005), i vilken Bouraoui säger: ”Skrivandet och kärleken härrör från samma spänning, samma glädje, samma förtappelse. Jag är rädd för att skriva, liksom jag är rädd för att älska. Kärleken öppnar vägen till skrivandet, skrivandet följer på kärleken, blandar sig med den eller förstör den.” Det är denna tematik som återkommer i den nya boken: skrivandet och kärleken, hur de förutsätter och paradoxalt nog ibland också utesluter varandra. Ty även om nu Kärlekens biografi primärt är en genuin kärlekshistoria, så är den också typisk för Bouraoui i problematiseringen av språk, relationer och konstnärskap.

Det är också kring dessa ämnen som storheten i hennes författarskap ligger, i den orädda och nakna konfrontationen med de innersta tankarna, i ifrågasättandet av sina egna handlingar och vägval, i den ständigt pågående och öppna process där ett jag formas och förändras. Det märkvärdiga med Kärlekens geografi är ljuset den rymmer, det hoppfulla som också måste finnas i förälskelsen och åtrån.

*

Och här några fragment om tidigare böcker av henne:

Min absoluta favorit i den samtida franska litteraturen, Nina Bouraoui, har skrivit romanen Innan männen. Det är en liten tät berättelse, och den här gången är det en ung pojke som berättar. Han heter Jérémie och hela hans huvud är uppfyllt av en kärlek och en längtan till en annan pojke, Sami. Han röker brass, han vankar omkring med denna rastlösa längtan och åtrå i kroppen. Hans mamma är flygvärdinna, han är nog inte helt fri från henne och när en man, Alex, kommer tillbaka till henne och så småningom flyttar in i hennes sovrum tar sig hans svartsjuka uttryck i en homosexuell dröm, en erotiskt laddad dröm om att ha sex med den vuxne mannen. Han talar uttryckligen om att konkurrera med mamman om honom. Hans kropp väcker den unge pojkens hela register av fysiska drömmar.

Som alltid hos Nina Bouraoui är berättelsen sammanhållen som en lång monolog, en snabbt berättad eller bildsatt monolog, där en enda röst får läsaren att se personer och miljöer. Hennes stora litterära talang består just i detta: hon gör den centrala gestalten trovärdig genom att låta honom tala och drömma fram berättelsen. Hans stora ensamhet gör drömmar och längtan fysiska, det är som om han smekte den hud han drömmer om.

*

”Jag plågas av att skriva om döden, jag kan inte skriva om sexualiteten, de båda ämnena tycks mig ha samma rang.” skriver hon i Mina onda tankar. Sångerskan, Flickvännen och den namngivna kvinnan Diane; de tre får utgöra referenspunkter när Nina Bouraoui går till botten med sin identitet, en lavaström av ord och reflektioner i Mina onda tankar. Nina Bouraoui har blivit den författarinna mot vilken jag hela tiden mäter mitt eget liv och författarskap. Jag prövar giltigheten i det jag tänker och skriver mot hennes.

All väsentlig litteratur förhåller sig i ett eller annat avseende till livets viktigaste aspekter: kärleken och döden. I kärleken ryms allt det en människa genomlever av tillhörighet, identitet, vänskap och sexualitet. Livsfasernas bortre gräns utgörs av döden, den hotande svarta skuggan som sätter punkt för all vår strävan, allt det som skrivits in i livet, dag för dag, år för år. Att närma sig en författares verk utifrån en sådan föreställning om vad texten kan åstadkomma kan få förödande effekt på mycket som tillverkas under namnet ”litteratur”; vid ett närmare påseende kan det visa sig tiga, förbigå eller helt enkelt håna människans behov av ett allvar inför just kärleken och döden. Det slags bok som pläderar för en blind nöjeslystnad blir för alltid en icke-bok för en sådan läsare. Det slags bok som trivs bäst i meterhöga staplar och kallas ”bäst-säljare” går vi alltså förbi i sökandet.

Och det är verkligen inte ett stort problem; man går förbi den lika lätt som man undviker brunnar utan lock eller hälsovådliga miljöer, och det blir möjligt då man vet att så mycket finns att söka i, som redan i sin utgångspunkt har försäkrat mig om allvaret i sitt uppsåt. Nina Bouraoui är en författarinna som det inte finns minsta skäl att misstänka för något annat, och det behövdes inte många sidors läsning förrän jag skulle förstå att det inte var nog med det; hennes texter var också i hög grad ett verktyg för mig själv att våga gå djupare och ställa ännu mer utmanande och vägröjande frågor än jag dittills gjort.

Kan jag, efter mer läsning, dra några slutsatser nu, som var omöjliga då? En sådan skulle vara: rädslan för skrivandet och sexualskräcken är en och densamma. Hur är det möjligt? Jag tror att själva grundproblematiken ligger i födandet av texten och konsumerandet av den: i födandet, som är resultatet av en befruktning, en sammanslagning av de kvinnliga och manliga arven i ett nytt liv, kommer vi så nära sexualiteten vi kan. I födandet av texten förhåller det sig likadant. Den nya människan föds ur kvinnans sköte och ammas vid hennes bröst.

Skrivandet föds i själ, hjärta och hjärna och förlöses av handen, samma hand som smeker och smeks. När jag formulerar orden på papper föder jag bokstavligt talat den text som jag fruktar. Den sanning jag röjer i skrivandet hade jag hellre sett dold eller glömd. Det lilla barnet växer vid mammans bröst. De första stapplande orden i texten växer till ett sammanhang, i bästa fall en berättelse. I konsumerandet av texten, läsningen, införlivar jag både orden och dess betydelse. Jag gör texten till en del av mig själv, den blir min erfarenhet, min insikt. I det liknar den också sexualiteten: i samlaget införlivar jag den andre i mig, rent fysiskt blir hon för alltid en del av mig, hennes hud och muskler finns i mig som erfarenhet och insikt.

”Jag känner ingen skam över sexualiteten, jag kanske skäms över njutningen; att dö, skulle det höra till samma krets? Skulle skammen komma ur det? För jag har vid något tillfälle verkligen velat dö, men jag vet inte om det, jag känner det inte inom mig, jag minns inte längre, det finns i mig, det är så, jag bär på minnet av min våldsamhet, jag följer processionen, jag kan inte ta min förkrossade mor i armen, jag besitter inga rörelser, jag besitter inga ord…”

Här finns hela problematiken insprängd i orden: födelsen, sexualiteten, döden, skriften. En och samma rörelse i en och samma människas kropp och själ. Orden hon vill skriva, och som hon förnekar att hon har, karaktäriseras som onda tankar, för dem har hon en anteckningsbok där hon numrerar tankarna, ”men jag känner fortfarande skam, att läsa det jag skriver är något oerhört intimt” och med denna skam som en del av sin personlighet bär hon därför på en motvilja mot den egna skriften, mot den egna sexualiteten.

Och trots det är skrivandet hela hennes liv, det är hennes sätt att andas, att bokstavligt talat vara: ”jag måste redogöra för saker och ting, jag måste skriva ner vad jag ser, det är mitt sätt att leva i tillvaron, det är mitt sätt att sluta till hudcellerna”, och ”jag vet att jag har en bok huvudet. Jag känner skam över det, jag känner skam över att skriva ner allt, jag ser en brist på moral i det, en fullständig brist på respekt sedan ser jag en stor kärlek i det, att skriva skulle då vara att hålla fast livet.” Förnekelsen slår hela tiden över i bejakandet och sedan tillbaka igen. Skam och tvång är en och samma rörelse i riktning mot skriften, mot det skrivna livet.

I en tidigare bok, romanen Intet liv kretsar hon kring fundamentet för det vuxna livets tillkortakommanden. Barndomen är där laddad med betydelser och jag-berättaren i boken säger: ”Min barndom var ensam och vemodig. Jag bestämde mig för att inte växa mer.” Redan i detta beslut tycks alla de andra rymmas: att vägra växa, att vägra bli kvinna, att vägra bli fransyska eller arabiska. Entydigheten tycks vara det som främst hindrar en förändring eller en utveckling. Att hejda förloppen, att stoppa tiden, blir alternativet.

Men inte ens i barndomen finns oskulden bevarad, inte ens i det land där fantasin kan styra, finns det en sådan trygghet att hon finner ro i den. Hon gör uppror mot barndomen: ”De enstaka dockor som råkade hamna i mina händer fick ett mycket kortvarigt liv. Först klippte jag av de tysta skönheternas syntetiska hår för att ge dem ett utseende av kvinnliga kollaboratörer straffade i fredstid, jag sänkte ner dem, ordentligt sönderstuckna, i ett tvättställ vars funktion skiftade efter mitt humör: en urinoar, ett badkar för barn, en bidé för kön och fötter, eller ett emaljkärl som så lätt antar skinkornas form… När de blivit genomblöta smorde jag in dem med mjöl – de fattigas talk – sedan ryckte jag en efter en bort ögonfransarna från deras ständigt öppna ögon med en pincett.”

Upproret riktat mot barndomen, javisst, men kanske också mot kvinnoblivandet, mot den lilla flickans förvandling till kvinna? Berättelsen antar senare alltmer den formen: när menstruationen och brösten kommer blommar den ut och blir en anklagelseskrift och hon konstaterar att barndomen sammanträffade med döden, ”likt en fräck kvinna” och att något i och med dess slut också alltmer kom att likna döden. Att hejda tiden och redan som barn sammanträffa med döden innebär att det kvinnliga lidande hon ser framför sig – blödandet och födandet – slipps undan. Jätteklivet från barndomslandets totala makt över tingen och tillvaron fram till döden blir ett förnekande av den egna existensen; i sammanträffandet med döden kan hon låtsas som om hon själv aldrig ens existerat, än mindre blött eller fött andra, nya liv.

Hur förhåller sig då skrivandet till detta? På vilket sätt kan rädslan för skrivandet och sexualiteten sägas vara en och samma sak? Jag tror att det har med livsbejakelse att göra. Att skriva är att bekämpa döden och förintelsen. Skriften fasthåller ett stycke tid och liv och består därför längre än den som skrev ner det. Sexualiteten är alltid livgivande, även när den förverkligas utan fortplantning. I själva det laddade mötet mellan två människor föds liv; i famntaget, i kyssen, i blickarna som möts, i könens samvaro, i inträngandet och orgasmen. Oavsett om det sker en befruktning av ägget har liv skapats. Den sexuella föreningen är i sig liv. Skrivandet och sexualiteten påminner om varandra på det sättet att de båda fasthåller tid och liv, och att de vägrar godta den enskilda människans död. I döden finns också livet och skriften eller sexualiteten manifesterats.

*

Nina Bouraoui klyvs hela tiden mellan manligt och kvinnligt, mellan europeiskt och arabiskt, mellan skrivande och tystnad. Hon söker svar på denna klyvnad i just barndomen, där hon ”är Frankrike och Algeriet tillsammans.” Men det innebär också att själva grundproblemet finns där: ”Jag är allt. Jag är ingenting (…) Min kropp består av två landsflykter. Jag reser inuti mig själv. ” I Pojkflickan tycks motsättningarna upphäva varandra, hon blir bokstavligt talat ingenting. Mellan de olika identiteterna tycks hon bygga sig en ny, och basen för den är ensamheten.

När hon är ensam mildras både föraktet och självföraktet. I tystnaden börjar hon sakta formulera sig en identitet. Hon skapar sig en egen värld, bortom det kvinnliga och manliga, bortom det franska och algeriska. När hon skriver aktualiseras ändå söndringen. Är hon en blivande fransk författare eller en nordafrikansk, inom sig och inne i sitt språk bär hon på två länder och två ensamheter. Det är dessa ensamheter som skrivandet kan hindra, förminska, mildra. De kan inte utplånas, eftersom de är en beståndsdel av hennes jag. Identiteten är dubbel och söndringen evig. Men skrivandet kan, också för den som fruktar det skrivna språket, både skingra skräcken och förstärka livskraften. Så paradoxal är litteraturen, och för Nina Bouraoui tycks den paradoxen vara själva vardagen.

Jag skriver mig gång på gång ner i denna problematik. Jag hejdar mig inför texten. Jag är man. Kan läsaren störas av den skrivandes kön? Jag har inte ens tänkt tanken. Men jag upphör inte att skriva kring det som har med födelse, liv och död att göra. Eller som den litauiska författarinnan Giedra Radvilaviciuté uttrycker det: ”Det är inte för inte jag tänker på texter. Jag gör inget i onödan.” Det jag här har gjort har i alla avseenden varit nödvändigt.

*

Böckerna hittar du förstås hos Elisabeth Grates bokförlag.

Naturbilderna ovan tog jag idag vid Bosarpssjön mellan Rickarum och Häglinge i de skånska skogarna. Regnet vräkte ner och det gick vågor på sjön.