Aldina Duarte – Mulheres ao Espelho

Om det bestående intrycket av fadon är en gränd och en restaurang, då är Aldina Duarte dess moderna uttolkare och röst. De senaste tio-femton åren har världen översköljts av en industriframställd fado som varit renons på både musikalisk äkthet och saudade. Tonsäkra artister har förvisso sjungit vackert, men de har inte förmedlat mycket av fadons innersta känsla, dess rop på mening och metod, dess längtan och kärlek. I de kliniskt rena skivprodukterna har vi hört ett försök att förena skönsången och modestylisten med rännstenens män och kvinnor. Det har naturligtvis inte gått särskilt bra. Alltför mycket har avslöjat sig själv redan på konvoluten där melankolin fått spökas ut som vore den ett modemagasin eller en affischpelare i en stadskärna överallt och ingenstans.

När Aldina Duarte nu kommer med sin tredje skiva är det som om allt detta vore oväsentligt, som om det inte ens passerat mina ögon och öron, som om musikindustrins försök att förvandla fadon till en produkt, en livsstils-inriktad vara att sälja till de människor som hellre ser sig som konsumenter än som individer inte längre hade någon betydelse. Detta är förvisso en cd-skiva, den är tekniskt sett av samma slag som industrins produkter. Men där upphör också alla jämförelser. När Aldina Duarte går in i en skivstudio tar hon med sig grändens och restaurangens hela atmosfär av förtätade känslor och djupt leva insikter. Det finns ingenting i hennes sätt att sjunga fado som påminner om de unga karriärsugna artisterna i hennes omgivning. Hos Aldina Duarte är livet på riktigt, det är kött och blod och ande, och det är saudade – denna svårfångade känsla och stämning, där både vår längtan och vår kärlek ryms i ett slags melankoliskt välbefinnande.

Vad är det hon gör? Hur går det till när Aldina Duarte lyckas förmedla det som annars bara kan upplevas i Lissabons gränder? Det finns naturligtvis inget enkelt svar på det. Man kunde börja med rösten. Hennes röst är varken sopranskön eller nedslipad till tonträff. Den är äkta, den är lite repad och skrovlig, som ju mänskliga röster blir när de har varit med om ett liv. Över hennes läppar förväntar jag mig inte renhet utan äkthet. Det är det ena. Det andra är hennes frasering. Hur den går till förstår jag inte heller, men den får orden att närma sig poesin också i själva uttrycket, i sättet de placeras i melodin. Också det utmärker äkta fado. Den tredje faktorn är inte mindre viktig. Den utgörs av musikerna. Istället för att leka med en modernisering som är meningslös – syntar eller trummor eller andra rytmmarkerande inslag – söker sig Aldina Duarte till den tradition där form och innehåller fortsätter att vara fadons sammanhållande kitt: utan orden hade denna klang inte varit möjlig, utan klangen från José Manuel Netos portugisiska gitarr och Carlos Manuel Proenças akustiska gitarr hade inte orden fått den tyngd de har.

Mitt livs första natt med fado hade jag i Bairro Alto i april 1983. Då hade min vän Carlos hemma i Malmö introducerat musiken för mig. Nu var det dags att på plats få erfara den. Jag minns att jag grät redan vid första sången. Jag förstod inte ett ord portugisiska och förstod ännu mindre varför jag grät. Men jag minns att jag från den stunden hade införlivat saudade med mitt eget inre. När jag hör Aldina Duartes nya skiva är det som om jag vore tillbaka i det ögonblicket; där och då, försjunken och lycklig, ödmjuk och förundrad.