Martin Högström har nu översatt hela Weils bok (förlaget Relä). Det är en stor glädje att ha den, även om jag önskar att den hade funnits översatt då jag skrev min bok om henne (se nederst).
Det var den där gången vi satt på tåget från Birmingham i West Midlands, på väg till Aberystwyth i Wales. Två universitetsstäder av mycket olika karaktär.
På vägen dit var det som om vi svävade genom det engelska landskapet. Städer och byar var mest tak och fasader. Vi visste ingenting om dem.
Men Dylan Thomas kom från Swansea i Wales. Hans dotter Aeronwy blev också författare, men avled redan 2009 i cancer. Utöver eget författarskap översatte hon också italiensk litteratur.
Om detta visste vi inte något, det där dagen på tåget.
Min son Mikael befinner sig i Ukraina. Passande nog fick han en bild av Mikaelskatedralen.
Grannlandet Ungern har med en förkrossande valseger förpassat Orban till historien. Men hela den ungerska maktapparaten finns ju kvar, och hur den ska demonteras står skrivet i stjärnorna.
En ny vecka har börjat. Men smärtorna och åkommorna finns kvar intakta.
"Monday morning coming down"
E.M.
Cioran skrev ett helt liv. Hans efterlämnade skrifter är en av de stora
gåvorna till oss som ännu lever och kan läsa. Ändå ska man begrunda att
just Cioran skrivit: "Det fanns en tid då det tycktes mig meningsfullt
att skriva. Av alla mina vidskepelser tycks mig denna vara den mest
komprometterande och den mest obegripliga." (Om olägenheten i att vara född, översatt av Lasse Söderberg).
Han
skrev också: "Att skriva böcker saknar inte kopplingar till arvsynden.
Ty vad är en bok om inte en förlust av oskulden, en aggressionshandling,
en repetition av vårt syndafall".
Han upprepade det ofta. I en intervju med Fernando Savatar (Entretiens)
förklarar han varför han ändå skriver: "För att skriva, hur lite det än
är, har hjälpt mig att ta mig från ett år till ett annat, ty de uttryckta besattheterna
förblir försvagade och delvis övervunna. Jag är säker på att om jag
inte svärtat ner papper så hade jag tagit livet av mig för länge sedan.
Att skriva är en utomordentlig lättnad."
***
PS: En dag som denna borde man skriva om Ungerns nya väg, men det gör alla andra, vilket är skäl nog för mig att avstå. En längre text med ungersk anknytning skrev jag här.
 |
| Okänd konstnär |
En annan aspekt han vill undersöka, är den koncentration av människor, kapital och makt som industrialismen innebär,
”helt
naturligt, eftersom i industrin betraktas människan, arbetaren, endast
som ett stycke kapital, för vars användande fabrikören betalar ränta
under namn av arbetslön. Ett stort industriföretag behöver många
arbetare, som tillsammans sysselsätts i en enda byggnad; de måste leva
nära varandra och utgör, redan då det gäller en måttligt stor
anläggning, en by för sig själv. De har behov, och för att
tillfredsställa dessa behövs andra människor, varför hantverkare,
skräddare, skomakare, bagare, snickare, murare drar dit."
 |
| Okänd fotograf |
"Byborna, särskilt den yngre generationen, vänjer sig vid fabriksarbetet, blir förtrogna med det, och när den första fabriken inte kan anställa alla, faller lönerna, och följden blir att nya fabrikanter flyttar in. Så växer byn till en liten stad, och den lilla staden till en stor. Ju större staden, desto större dess fördelar."
Utifrån detta schematiska resonemang övergår Engels till att beskriva hur den växande populationen och industrialismen också genererar vägar, järnvägar och kanaler. Till sist, suckar han, har det gått så långt ”att Merry Old England är ett okänt begrepp, för själva det gamla England är bortglömt”.
När Engels beskriver London, så noterar han att det råder ett intensivt folkliv, ”gatuvimlet innefattar i sig något motbjudande, mot vilket den mänskliga naturen går uppror.”
Han refererar till Max Stirners bok Den ensamme och hans egendom (hette egentligen Caspar Schmidt, var född i Bayreuth, Bayern 1806, dog i Berlin 1856), och säger att det i detta vimmel förs ett socialt krig, ”allas krig mot alla” och att det förs helt öppet. Skälet skulle vara att människorna nu betraktar
”varandra enbart som användbara föremål; var och en utnyttjar den andre och i slutändan blir det de starkare som trampar de svagare under klacken. Det mäktiga fåtalet, kapitalisterna, roffar åt sig allt för egen del, medan för de många svaga, de fattiga, knappast ens återstår mer än existensminimum.”
Och gäller det för London, så gäller det för ”Manchester, Birmingham, Leeds, för samtliga stora städer”, ”å ena sidan barbarisk likgiltighet och omedgörlig själviskhet, å andra sidan bottenlös misär; överallt det sociala kriget, vars och ens hem under belägringstillstånd.”
Jag har inget medicinskt eller narkotiskt preparat som skulle kunna hjälpa mig uthärda de vakna timmarna. Vid sänggåendet vet vi aldrig vad som väntar nästa dag. Ovetandet får oss att fortsätta, trots att erfarenheterna borde räcka för att hejda oss.
Jag försöker med litteratur. Jag försöker med film. Jag försöker med musik.
När jag släcker sänglampan vet jag varför det är så välbekant.
När jag om morgonen lutar mig framåt för att se vad klockan är känner jag genast igen siffrorna.
Livet, denna meningslösa upprepning.
Som Bataille skriver: Den gamla regelbundna och hederliga framtiden ger vika för ångesten.
Få författare har
betytt så mycket för mig som 2002 års Nobelpristagare, ungersk-judiske Imre
Kertész. Och det var inte Mannen utan öde som förde mig till hans
författarskap, den läste jag senare. Det var Galärdagbok som fällde
avgörandet.
Jag har under årens lopp skrivit mycket om honom. I min bok Alla de andra
som också skrev (2009) finns det en essä om honom med rubriken Auschwitz
och Sibirien har dragit förbi (om de har dragit förbi). Ur den
saxar jag:
”Kertész bär på en dubbel erfarenhet av det totalitära: som ung jude möter han nazismen, som överlevande och hemkommen från förintelselägret möter han kommunismen, och inbäddad också i den antisemitismen, klassisk men ofta draperad i anti-sionistisk retorik. Hans överlevnadsstrategi tycks i mycket hög grad baseras på skriften; i de texter han skriver inte bara formulerar han en erfarenhet, han skriver sig bokstavligt talat fram till ett liv, gömd undan den totalitära statens krav på samhällsplikter och lojalitet, gömd i fysiskt avseende i sin lilla lägenhet, men i ännu högre grad gömd i den text som ska växa fram, inte bara som vittnesmål utan också som redovisning av ett slags mänskligt negativ attityd till det kollektiv som böjer sig för maktens krav och förväntningar. Det ter sig självklart, när han i Galärdagbok säger att han främst försöker undvika livet, leva i ett slags flykt. Bara så kan ett utanförskap byggas. I det ligger också en paradoxal optimism, samtidigt som det för omgivningen kan te sig tvärtom. Kertész vet att flykten och gömslet är enda alternativet för en människa som vägrar låta sig kuvas av omgivningen och som utgångspunkt för hela sitt värv känner ett slags tillfredställelse över att vara ”en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.”
Från Budapest till Berlin – en dagbok (Weyler förlag,
översättning av Ervin Rosenberg), innehåller dagboksanteckningar gjorda från
den 18 mars 2001 till den 18 oktober 2003. Om man
skulle försöka fånga vad som är den underliggande och gnagande problematiken i
den här volymen, så är det vantrivseln i den alltmer judehatande ungerska
offentligheten och den nödvändiga flytten till Berlin. Därmed beskriver Kertész
också en något absurd tidslinje: från att ha varit fånge i de tyska
koncentrationslägren som barn återvänder han till landet för att kunna arbeta i
frihet och frid.
Det finns en sådan konsekvens i detta författarskap. Det är kompromisslöst i
den meningen att det i varje genre berättar vad en jude i 1900-talets Europa
fick utstå, och hur denna judiskhet också nu, en bit in på 2000-talet, åter
konfronteras med hatet. Det finns olika grader i helvetet och frågan är om inte
Ungern idag är en nation som anstränger sig, målmedvetet och oupphörligen, för
att inta tätplatsen, genom att väcka till liv spökena från det förflutna, de
marscherande männen som i sin längtan efter ungersk renhet ibland glömmer bort
att de själva kan bära den fruktade
genen.
Det är ju denna cirkus Kertész saknar förmåga att leva i. Vem hade orkat? Inte
ens när han 2002 fick sitt Nobelpris kunde han gömma sig för attackerna. Han är
ju i renhetsivrarnas smak inte ”en äkta ungrare”. I en intervju gjord av
Florence Noiville i Le Monde, som publicerades översatt av Jan Stolpe i
Expressen kommenterar han saken så här:
”Tänk på det våld som utlöstes när jag fick Nobelpriset. Man kritiserade mig för att vara den enda ungerska Nobelpristagaren samtidigt som jag inte hyllade ’ungerskheten’. Efter En annan angrep man mig för den mörka bild jag gav av landet. Man undrade rentav om jag verkligen var en riktig ungersk författare… I övrigt är hatkulturen sådan att det är mycket svårt att berätta för dessa vänner att jag också talar med folk som står till vänster.”
Detta är ett tema som tungt präglar den nya boken, översatt av Ervin Rosenberg
(en man som verkligen kan sin Kertész och alla de språkliga nyanser som gör att
man genast känner igen hans stil och ton). Den 1 augusti 2001 skriver han:
”Du lever i ett fientligt land, i en fientlig miljö, du har alltid måst dölja vem du är, och likväl har du blivit det du är. Denna process har varat i sjuttiotvå år. Man hatar dig därför att du är jude, man hatar dig därför att du är lycklig, man hatar dig därför att du är uppskattad på annat håll – man hatar dig därför att du är.”
Det är runt denna tid som Kertész tar itu med de praktiska förberedelserna att
lämna Ungern. Hans fru har instämt. Han tror förstås inte att Västeuropa – det
är ju dit han ska flytta – är något paradis. Rakt tvärtom, han säger att denna
del av Europa ”inte har använt den framgångsrika perioden mellan 1949 och 1989
för att skapa lycka.” Ändå är det hit han vill. Närmare bestämt till Berlin.
Han trivs där. Han flanerar i kvarteret, han går på krogen, han tilltalas av
hororna som naturligtvis vill göra honom till kund, han lyssnar till
positivhalarens ”knarrande melodier” och frågar sig: ”Accepterar jag mitt
förfall?”.
Han har kört fast i skrivandet. Han plågas av sin längtan till skrivandet. På
besök i Budapest i mars 2002 ser han något som gör honom skräckslagen, i
tunnelbanan har man tapetserat med plakat som i pilkorsarnas färger skriker ut:
”Varken höger eller vänster, kristet och ungerskt” – han återkallar sin barndom
när ”vi samlade på pilkorsarpartiets valfrimärken och valplakat: judar i
cylinderhatt och jackett springer som löss åt alla håll under en ångvält, och
så vidare.”
I oktober skriver han att han på nytt ”hotas” av att få Nobelpriset. Och det
får han. Den 12 oktober 2002 skriver han i dagboken att han måste tolka detta
beslut ”på något sätt”. Motiveringen är oväsentlig. Och så skriver han:
”Akademien har röstat för de bräckliga värdena”, och ”till min oerhörda
förvåning kan jag inte säga mer.”
Så bryter hetsen ut. Hetsen och hatet. Den 3 december konstaterar han i
dagboken att det inte bara handlar om ”nazisternas hets mot judarna”, utan
värre än så, om
”judarnas hets mot judarna; den vidriga ohyran som kryper fram ut det förflutna och fyller luften med likstank. Maskineriet; detta maskineri som blivit skapat för att nöta ner mig; genom press och andra offentliga framträdanden tär det på mina krafter till det yttersta. Alla vrider ett varv i maskineriet som undan för undan kväver, krossar och förgör mig.”
Två veckor senare är han tillbaka, hemma i Berlin och han väntar på att få vara
tillbaka i vardagen.
I oktober 2003 konstaterar han att han glider ifrån sitt eget liv, att
”det fjärmar sig från mig med en komets hastighet, förundrad följer jag det med blicken och ser hur det krymper och nästan försvinner vid horisonten, sedan vänder jag om och går hem med betryckta steg…”
***
Det är val i Ungern imorgon söndag. För första gången på 16 år utmanas Viktor Orbáns styre i landet på allvar.Utmanaren heter Peter Magyar.
 |
| Ismail Kadare 1980. Foto: Per Helge |
Den albanske författaren Ismail Kadare hade länge en särställning, både i hemlandet, i Frankrike och faktiskt också i Sverige. Det senare berodde inte minst på att en rad av hans böcker översattes från franska till svenska. Jag ville minnas att Krönika i sten var den första, men vid närmare eftertanke inser jag att det var den mindre intressanta Bröllopet. Därefter kom Den döda arméns general och först som tredje bok Krönika i sten.
1977 författade Kadare den roman som skulle göra honom till en het potatis i Enver Hoxhas kommunistiska diktatur, både hos Hoxha själv, i det styrande partiet AAP och bland albanerna i och utanför landet. Den hårda vintern hette och heter romanen. Den finns i tre versioner, som dock inte skiljer sig mycket åt. Det handlar mest om vad som lät sig sägas och tryckas under diktaturåren och vad som nu är självklarheter.
När
boken kom ut på svenska 1980 i Marianne Eyres översättning, var han för
mig en förbindelse med landet jag gång på gång hade besökt under
1970-talet. Den lilla skrift jag utgav om hans författarskap, med förord
av Ullmar Qvick, var mycket präglad av både tiden och politiken. Titeln
i sig visar hur det kunde se ut, när man förväxlade diktatursocialism
med frihet. När jag läser den idag ser jag hur naiv jag var. Man kan
därtill säga att Den hårda vintern också är en naiv bok. Vissa
skulle säga banal. Men då måste jag protestera och påpeka att den är
viktig som tidsdokument och politiskt läxa om de avgörande åren på
1960-talet då Albanien bröt sig ur det s.k. "socialistiska lägret" och
istället anslöt sig till det kinesiska kommunistpartiets doktriner, och
därmed fick en mäktig allierad i Kina. Det skulle också leda till en
brytning, och den kom 1978 (då jag själv befann mig i landet som
representant för Svensk-Albanska föreningen, men det är en helt annan
historia).
Dessutom
levde Kadare under den stränga socialrealismens regler och påbud. De
gjorde det inte lätt för en diktare att överleva, vare sig konstnärligt
eller rent fysiskt. Att han klarade det sägs till viss del bero på att
Hoxha själv hade ett slags tycke för honom (vilket inte hindrade
diktaturens drängar att lägga sin stränga politik också på Kadare då och
då, vilket han skriver om i sina senare böcker).
Vill
man läsa dagens Kadare finns det en hel rad verk översatta till
engelska. Vill man se hur han skrev under diktaturåren, förstå varför
därtill, kan man med fördel börja med Krönika i sten, följd av just Den hårda vintern (nyutgåva hos Modernista med reviderad översättning av Marianne Eyre av denna tredje och slutgiltiga version av romanen).
(Detta är en repris, därför att jag vill uppmärksamma Kadare så ofta som möjligt).
Det var vårterminen 1998 vi satte oss att vila i Woodbrooke´s Garden, Birmingham. Astrid studerade en termin i staden, jag fick ett stipendium från Författarfonden och kunde försörjd följa med.
Jag minns den tiden som en av de bästa i mitt liv. Kom att tycka mycket om Black Country (West Midlands) och döpte boken jag skrev en hel del på i vårt vardagsrum, till just det. Vi hyrde en tvårummare inne på colleget. Dyr som finaste snus, den hade vi inte haft råd till under normala omständigheter. Woodbroke var kväkarnas center en bit bort från vårt, Selly Oak Colleges. Deras stora egendom var ett paradis:
LONDON — As a “little Jewish boy” growing up in postwar Britain, Simon Schama says he never felt physically unsafe walking the streets wearing a kippa. Nor, he says, were guards routinely posted at the door of the local synagogue.
But, notes the acclaimed historian, that’s not the experience of Jewish children in Britain today. Instead, he says, it is the most difficult time for young Jews to be growing up since the end of World War II.
“It’s really painful that little kids, for example, Hasmonean or Jewish Free School kids, have to hide their uniforms,” Schama tells The Times of Israel. “The sense of a fearful loss not just of self-esteem, but basic civil rights. Nobody goes around tearing hijabs off Muslim women, and I’m very glad they don’t. But this is a dreadful time just [in terms of] feeling you have equal rights to the rest of the multicultural population.”
Parts of central London’s West End, says Schama, have become “no-go” areas, with Jews wearing a kippa or a Star of David facing the risk of “being screamed at.”
Schama’s comments came during a week when Britain’s Jewish community — already experiencing near-record levels of antisemitic incidents — was further shaken by an arson attack on four ambulances belonging to a Jewish-run volunteer organization in the heavily Jewish north London neighborhood of Golders Green.
Hela artikeln här: https://www.timesofisrael.com/historian-simon-schama-with-parts-of-london-no-go-zones-jews-have-lost-basic-civil-rights/
”Man har ej hem i världen, förrän man mistat allt."
Vilhelm Ekelund, Båge och lyra, 1912
Dessa ord av Ekelund har jag i trettio år tolkat mycket personligt. Hem i världen fick jag när allt som byggts föll samman och gick förlorat.
Vi människor vill både komma på fötter av egen kraft, och av de sammanhang där vi befinner oss.
Vilhelm Ekelund är, liksom mina andra läsningar, en del av kraften som finns att hämta.
Early Bird delade ut paket i lördags, så jag fick min senaste beställning. Batailles bok gick förlorad i flyttningen, Vauvenargues är helt ny (i Peter Handbergs översättning).
Sedan i söndags är Astrid på resa, till och i London, så ensamlivet ska jag fylla med läsning och film.
Jag fortsätter sill- och fiskkosten. Dricker ingen alkohol. Avstår också kaffe.
Det tog lång tid att rensa våra bokhyllor. De fanns i själva biblioteket på bottenvåningen, i matrummet, i båda våra arbetsrum och i allrummet.
I biblioteket tog jag sådant jag absolut inte ville leva utan. Som Anne-Marie Berglunds hela författarskap, Vilhelm Ekelunds, de till svenska översatta Montaigne, Imre Kertész, Thomas Bernhard och E.M. Cioran i kompletta svenska översättningar, Adam Zagajewski, Nietzsches, Marguerite Duras och Nina Bouraouis samlade verk på svenska och annat.
Jag ville illustrera med en liten bit bokhylla och fick på köpet med mig pappas fina bild på mamma, som hon såg ut före anorexin, och en man jag haft med mig i många år, Jonathan Pryce (som Lytton Strachey i Carrington, där Emma Thompson spelar huvudrollen).
Malm: "Det är väl lite starkt, men som musik – precis som resten av skivan – anakronistiskt, 2010-tal igen; det är gråt- och biktpop, råa känslor och öppna sår, ett sedan länge inövat sätt att låta autentisk."
Det ska till varje pris finnas på just kultursidan och Malm växlar därför spår till David Foster Wallace samt George Saunders och säger att "han förvaltar en uttjänt norm, inte längre ett uns rebellisk".
Så kommer det de facto att bli ett stycke pop-journalistik, en av alla faktorer som bidrar till kultursidans undergång. Utan de litterära referenserna hade Malm fått medge att han är en i gänget som dyrkar disco.
OBS: Bilden är beskuren av mig.
Påskdagen
"Det är en ljuvt befriande känsla i att ha erfarit lifvet som en outsägligt meningslös grymhet. Din framtid ställs inför ett antingen - eller."Vilhelm Ekelund, Båge och lyra, 1912
Gång på gången ställs jag där, oförmögen att välja. Ändå har jag i alla avseenden levt med insikten om livets grymhet. När jag läser om Siri Hustvedts bok om avlidna maken Paul Auster rinner tårarna.
Elisabeth Åsbrink skriver:
Och ständigt kommer hon tillbaka till detta icke-förhandlingsbara faktum, att han är död medan hon lever. Eller? Kom Paul Auster tillbaka den där eftermiddagen efter att hans kropp hade begravts i Green-Wood Cemetary i Brooklyn, kom han in i deras gemensamma sovrum för att se till henne där hon låg och vilade? Finns ett utrymme mellan liv och död, en zon som överlappar existens och icke-existens, som knyter samman en avliden med den ännu levande? Det är en av de underliggande frågor som sysselsätter Siri Hustvedt när hon går ut och in i det liv som hon delade med Auster.
.jpg) |
| Foto: Astrid Nydahl |
En av texterna man läser i kyrkan är denna:
"Jag vet att min befriare lever och till sist skall träda fram på jorden. [---] Här, med min kropp, vill jag skåda Gud, ja, honom vill jag skåda, jag vill se honom med egna ögon, inte som en främling. Jag förtärs av längtan." Job kapitel 19, vers 25 – 27
En sådan text kräver ju att man själv kan omfattas av tron på en "befriare" och Gud. Om man inte kan det då? Vad är det då man kan läsa en påskafton? Man kan förstås sitta hummande av respekt för traditionen. Det har jag gjort många gånger. Och vi hade väsentliga delar av denna tradition i begravningsgudtjänsten för Tobbe.
Men jag väljer ändå, av respekt för min egen moral och min egen världsbild att läsa ur René Chars Till frid i kramp (översättning av Roger Fjellström):
"Efter den yttersta förvrängningen har vi anlänt till kunskapens krön. Nu kommer den stora farans ögonblick: extasen inför tomheten, den nya extasen inför den friska tomheten."
"Natten skingrar dumheten från vårt mänskliga förflutna, böjer sinnet inför nuet, för in oavgjordhet i vår framtid."
"Eftersom jag varken har makt eller hopp om att återkalla andan som dör, giv, o liv som skriver mig och som jag omskriver, makten att sprida denna febriga gödsel, dikterna hopade på sin kärra av tystnad, innan de förgår."
Om man hellre går till den handgripliga prosan kan man med fördel läsa Ernst Jüngers Skogsvandringen, den som han sagt
"var resultatet av förvisning; därigenom förkunnade en man viljan att klara sig på egen hand (...) Förvisningen föregicks för det mesta av ett dråp, medan den idag drabbar människan likt ett rouletthjuls snurrande. Ingen vet om han inte redan imorgon kommer att tillhöra en grupp som inte omfattas av lagen. Bekvämlighetens fernissa flagnar från det civiliserade livet när de komfortabla kulisserna bleknar och förvandlas till förintelsesymboler."
Jag ska klara långfredagen. Det har jag gjort förut.
Det blir Bach som får bära mig musikaliskt. Någon kyrka klarar jag inte av. Men den musik Bach skapade är större än både vi människor och den avskyvärda tid vi skapat eller tvingats leva i. Krigsherrarnas tid.
Bach. Långfredag.
 |
| Tidskrift jag medverkat i. Läsbar om du klickar |
Det var likadant, oavsett plats. Hemma vid skrivmaskinen eller datorn. På resa med block och penna. Skriften följde mig och jag följde skriften. Det blev fler än femtio egna bokverk och medverkan i antologier och annat i tryck. Men det är slut nu. Definitivt slut. Nu återstår ställningstaganden till medicinska och kirurgiska erbjudanden jag får. Det är långt ifrån självklart att jag tackar ja till allt.
 |
| Antikvariat i Camden Foto: Astrid Nydahl |
Bussbyte i Stourbridge. Man var mycket yngre. Nästan fri från sjukdomar. Det skulle bli en bok om Black Country. Den var klar för läsning, året var 2012.
Det var ett England jag tyckte mycket om. Men jag kommer aldrig dit mer.
Aldrig mer. Det är som Paul McCartney sjunger i sin nya sång The Days We Left Behind som kommer att vara med på albumet i maj, The Boys of Dungeon Lane;
"Nothing can reclaim/ The days we left behind"
Ingenting, absolut ingenting.
 |