Ny bok av Douglas Murray

 

Nu har jag läst ut Douglas Murrays nya bok "Kriget mot väst". Det är en skakande erfarenhet. Jag har diskuterat med en mycket klok äldre vän, och vi tycks vara överens om att det Murray framför allt lyckas formulera är hur självhatet och viljan att blunda för det som är framstegen och friheterna i våra västerländska samhällen, på en och samma gång används och blir drivkrafter för sociala rörelser. 

Här är det befogat att tala om ras. Det hat Murray diskuterar och analyserar riktar sig mot västerlandets vita. I det avseendet finns en hel rad "antivita" begrepp och rörelser. 

Murray har en mycket skarp blick, är extremt beläst och kan vandra runt i de flesta miljöer, från getton till universitetssalar. Maktens rum genomskådar han. Inget är främmande för honom, men så är också bokens underrubrik "Att bemästra en tid av oförnuft". Fast frågan är om den går att bemästra. Tillåt mig att tvivla.

Bo Setterlind ur samlingen Den inre himlen (1993)

 

Requiem

 

Vi kunde inte veta

att samtalet den dagen

var vårt sista,

att varje sådant samtal

sedan världens skapelse

är utan slut,

men nu, när ingen av oss

längre når den andre,

vet vi, att vi deltog i ett avsked

med sällsamt ljus

och att det hjälper

- i minnet

vecklas orden ut

som tröstens vingpar.

 

*

 

Foto: Astrid Nydahl

Den försvunna boklådan; Sebald

 

I flyttningen råkade en rejält stor, färdigpackad boklåda följa med till tippen. Den skulle med hit. I den lådan fanns många av de viktigaste böckerna, sådana jag absolut inte ville vara utan.

Några av dem har jag köpt på nytt. Men det är verkligen inte samma sak. Jag hade alla de svenska originalutgåvorna av W.G. Sebald + minst en handfull på engelska. Nu finns bara tre av dem i nyutgåvor, jag har just köpt dem + Faethons utgåva av Campo Santo. Samma sak gäller Virginia Wolf. Av alla hennes böcker i översättning har jag nöjt mig med att köpa dagböckerna, Ögonblick av frihet.

Så kan det gå när man under hela sitt liv samlat litteratur. På några ögonblick förlorar man många omistliga böcker. Att försöka rekonstruera är meningslöst och till det finns heller inga pengar. Men jag är glad för dessa tre Sebald och den enda Wolf.

Det finns ingen större frihet än den beskurna

 

Väntans tid och evighet: en blick mitt i vilan, klar, öppen och undrande, strax innan ögonen sluts. Jag sitter ner i denna väntan, jag vet att den vill mig något, men det är bara inspirerad av andra jag förmår finnas i den. Ensam är jag oförmögen till vila och väntan. Min rastlöshet är en ocean stor, min oro en gruva djup. Det som sker inne i mig är varken yta eller djup; i förbindelsen mellan kropp och själ försöker jag leva som en människa men misslyckas ofta. Rädslan för det kommande är större än skammen över det förflutna. I ett tidlöst centrum flyter de samman. Jag ser viloblicken, vet att den vill mig något men undflyr den oftare än jag behöver.

 

*

 

Det finns ingen större frihet än den beskurna. Utan gränser, normer och moral är friheten ett tomrum av meningslöshet.

 

*

 

Inne i mig rasar en brand som är världens. De som påstår att jag är passionerad missförstår: jag är ett med det som sker runtom mig, och plågan det föder i mig är verklig. Ingen sång, ingen lögn, inga bilder kan hindra det. Bara det "värdelösa" är tillräckligt värdefullt.

 

*

 

Jag inväntar stormen för att få uppleva stillheten. Jag skriver för att nå ordlösheten.

 

*

 

Foto: Astrid Nydahl, Strandängen, Bromölla

 

Klippskrevans betydelse

 

Jag längtar ofta tillbaka dit.

 

En av få platser där jag blivit rejält överraskad. När jag vaknade om morgonen var det tomt i sängen bredvid.

 

Jag tittade ut genom fönstret mot Atlanten, där i Cardiganbukten. Där såg jag henne som en prick, gamla simskolelärarinnan.

 

Vandringen utmed bukten, ack, så brännande het i juni.

 

Sextioårsdagen firade jag där. Så länge sedan det är. Och ändå knappt tretton år sedan bara.

 

Foto: Astrid Nydahl. En klippskreva ovanför Aberystwyth i Wales.

För gammalt pass?

 

Får väl prova mitt pass i år också. Det har inte funkat tidigare. Varför? De säger att det för gammalt, men det kan jag inte förstå. Är det jag själv som är för gammal så måste ju passet också vara gammalt?

Asylläger i Albanien

 

2 januari bara, men jag vill knacka på dörren och störa friden.

 

Minns ni att Italien bestämde sig för att låsa in asylsökande utanför landets gränser? De fick till ett avtal med Albanien! Lägret byggdes sex mil utanför huvudstaden Tirana, i Gjadër.

 

Poliser rekryterades i Italien.

 

De första 16 sökande som slussades dit kom från Bangladesh och Egypten. Ingen har sett till dem sedan dess.

 

Lägret, som slukat många miljoner euro, står ekande tomt och personalen har ingenting att göra. Kanske spelar de kort?

 

Läs hela den förbluffande historien här i Politico, artikeln är dagsfärsk och illustrerar väl vad vårt kära Europa ägnar sig åt: https://www.politico.eu/.../giorgia-meloni-italy-albania.../

Massmord i Gaza, och Forensic Architecture

Jag läser på årets första dag en mycket intressant artikel i Svenska Dagbladet. Den ger ett helt nytt perspektiv på hur Benjamin Netanyahus brutala bombkrig mot palestinierna också har en bakgrund i något som här kallas Forensic Architecture.  

Eyal Weizman talar om ett folkmord i Gaza, och Forensic Architecture bidrar med bevismaterial till Internationella domstolen i Haag.

 

– Jag har vuxit upp med traumat efter folkmord, och jag blir förstörd av att se hur människor jag känner, människor jag bryr mig väldigt mycket om, nu begår folkmord.

 

(…)

 

Det senaste året har Forensic Archticture fokuserat mycket på att analysera vad som sker i Gaza. Teamet har granskat och verifierat videor, och bland annat skapat en plattform med interaktiva kartor som heter ”A Cartography of Genocide”.

 

För Eyal Weizmans egen del började allt med att han som ung judisk arkitekt gjorde praktik på en palestinsk planmyndighet.

 

– Jag blev intresserad av hur bosättare använder arkitektur för att kontrollera och tränga ut palestinier, säger Eyal Weizman som bland annat upprättade kartor över israeliska bosättningar.

Shamsud-Din Jabbar på Bourbon Street

 

Neil Young sjöng:

 

Tin soldiers and Nixon's comin'
We're finally on our own
This summer I hear the drummin'
Four dead in Ohio

Gotta get down to it
Soldiers are gunning us down
Should have been done long ago
What if you knew her and
Found her dead on the ground?
How can you run when you know?

 

Jag vill skriva in vår samtid i hans text:

 

Tin soldiers and Islamic State´s coming

We´re finally found at home

This winter I hear the drummin´

Fifteen dead in Bourbon Street

Shamsud-Din Jabbar are plouging us down

Should have understand long ago

What if you knew them and

Found them dead on the ground?

How can you run when you know?

 

Ja, hur kan någon alls blunda längre. Har vi inte importerar nog med arabiska och afrikanska IS-terrorister, vars enda stolthet tycks vara att mörda oss otrogna? Är de födda i våra länder gör det egentligen ingen skillnad, ty med sina handlingar visar de var de har sin lojalitet.

Hanne Hansen & Kenneth Karlsson: Om en författares död (Visto förlag)

 

Den gångna helgen har min läsning berikats av en helt oväntad debutroman. Som titeln anger inleds allt i en miljö präglad av litteraturens och skrivandets motsägelsefulla villkor.

 

Författaren Martin Thim är, både som levande och död denna debutromans centralgestalt. Han är en fascinerande figur som helst lever utanför den digitala erans groteska villkor. Dricker mer än han borde, utan att för den skull bli en kliché.

Huvudberättelsen om författaren Martin som försvunnit från platsen i skogen där han stupat kraftigt blödande, och hans förlagsredaktör Gitte Berghold, anställd på Stranges förlag i Köpenhamn, är snyggt genomförd. Man behöver inte tvivla på förloppet. Och man tvivlar inte heller på staden, här sitter vi förstås ner på Café Paludan (nu borta för alltid), passerar Vor Frue Kirke alldeles i närheten. Hon ska träffa författaren på hans stamkrog Mimers Bodega, hon för kaffe och han för Tuborg Guld.

 

Sidoberättelsen om stölden av oxkött från den lilla butiken och förbindelsen med asylcentret, ger romanen en konkret förankring i den överdimensionerade och problematiska asylinvandring som både Danmark och Sverige lever med. Och den typ av stöld som äger rum – det är aldrig fläskkött som stjäls, varken i romanen eller verkligheten – kastar tidigt en skugga över romanen, vid sidan av huvudberättelsen. Men det utvecklas senare till något annat och mycket värre.

 

I berättelsen invigs läsaren i det faktiska skeendet. Vi vet vad som hänt Martin Thim. Men det är vi ensamma om, ty i romanens olika miljöer letar man länge förgäves. Andra saker måste poliserna ägna sig åt, och endast kriminalinspektör Frank Petersen får senare ägna sig åt saken, om det skulle dyka upp ny information.

 

Och det gör det, med råge.

 

Hansen och Karlsson har full kontroll på sina romangestalter. De tonar fram trovärdigt efterhand som de litterära huvudstadsmiljöerna gifter sig med fiskets salta Västerhavsmiljöer. Författarna påpekar generöst att de fått hjälp från både dansk polis och fiskare i Jylland.

 

*

 

”Ett slitsamt och roligt samarbete över språkgränserna som äntligen burit frukt.”

Hanne Hansen är från Köpenhamn, Danmark. Nu bor hon i Spanien där hon i många år har verkat som läkare.

 

Kenneth Karlsson har samiskt ursprung och är född och uppvuxen i norra Sverige (Skellefteå/Umeå). Han bor nu i Spanien men tillbringar gärna somrarna i sitt sommarhus i närheten av Arjeplog. Kenneth är sjuksköterska och har även, under mer än 40 år, varit verksam som bokrecensent och lektör.

 

Paret hämtade inspiration till debutromanen Om en författares död vid Jyllands kust.

 

"Havet, fisket, människorna, himlen, stränderna, och de skogsområden som också finns där gav en fin kuliss till vår historia. Hit skulle vår huvudperson åka för att skriva en bok, och så skulle han ryckas bort mitt framför läsarens ögon."

 

Författarna berättar vidare att även om de i första hand inte var ute efter att skriva en utpräglad kriminalroman, så kom ändå polisarbetet att spela en viktig roll vid sidan av miljöerna och den relations- och samhällsproblematik som de också strävat efter att skildra. Romanen kan därför läsas på fler än ett sätt - förstås som krimi, men också som något annat.