söndag 31 juli 2022

”Tack vare era demokratiska lagar kommer vi att kolonisera er.” Kolonisation, krig och terror

Foto: Astrid Nydahl
 

Totalitarismen har avskaffat den fria tanken i en, under tidigare epoker, aldrig tidigare skådad utsträckning. Och det är viktigt att inse att dess kontroll av tanken inte enbart är negativ, utan också positiv. Den inte bara förbjuder dig att uttrycka - till och med att tänka - vissa tankar, men den dikterar också vad du ska tänka, den skapar en ideologi åt dig, den försöker styra ditt känsloliv lika väl som att sätta upp en kod för hur man ska uppträda. (Ur George Orwell, Litteratur och totalitarism, radioutsändning 21 maj 1941, i essäsamlingen Som jag behagar, översättning av Peter Handberg) 
Jag försöker läsa trots de mycket mörka moln som hänger över mig. Var finna en bostad som gör framtiden lite ljusare? Är det alls möjligt när kriget - det vidrigt sadistiska beordrat av fascisten Putin och hans gäng - rasar dygnet runt, våldtar, mördar, föröder Ukraina?

Men än så länge har jag i alla fall det invandas rum och tak, jag kan stundtals sätta mig i biblioteket och slå upp någon av böckerna. Orwells essäer är frisk luft i de unknaste och mest instängda miljöer. När han skriver om totalitarismen känner man genast igen det egna landet. Vi blir dagligen överösta med de rätta åsikterna, ideologierna och förhållningssätten. Vi föreskrivs en ordning vi inte vill ha. Orwell blickade ut över den värld som skulle gå under några år senare. I min generation föddes vi in i något som tedde sig självklart, men som också det skulle gå under. 

Totalitarismen är sig lik oavsett vilken ideologi den växer fram ur. Per Wästberg skrev en gång Svenska Dagbladet:
En egyptisk predikant, avvisad från Frankrike, förutspådde: ”Tack vare era demokratiska lagar kommer vi att kolonisera er.” Enligt författaren Boualem Sansal, bosatt i Algier och prisbelönad för sin roman ”2084”, är islamismen ett politiskt och religiöst projekt för att lägga under sig jorden. Bland dess anhängare finns en elit och effektiva lydiga kadrer, organiserade i otaliga grupper och föreningar som samordnar, rekryterar och sprider budskap och hot. De har en flygel som dödar, våldtar och plundrar samt medbrottslingar i alla miljöer, nyttiga idioter eller strateger.
Vi måste som kollektiv och samhälle se detta, våga beskriva det, våga gå emot och därmed förhindra totalitarismen att få oss i sitt våld. Hos gamla mästare som Orwell kan vi finna ord för det vi erfar. Här och nu har alltid en historia, och av den kan vi lära.


Den mediala världen

Foto: Astrid Nydahl
 

SvT Rapport sänder rysk krigspropaganda och försvarar sig med orden "alla talade fritt". Cynismen går hand i hand med ockupationsarmén. 

Jag försöker avstå men dras varje dag till den mediala världen. De lidande människorna bryr sig inte om den. De bryr sig om de verkliga krigsbrotten, det verkliga krigets förödande effekter på landet.

 

 

 

lördag 30 juli 2022

Krigets cynismer och tortyrscener. Hur skydda sig?

Coniston Water, Cockermouth. Foto: Astrid Nydahl
 

De senaste rapporterna från kriget är djupt oroande. Mycket tyder på att ryska soldater tillämpar grymmast tänkbara tortyr på krigsfångar. Jag ska inte nämna några detaljer, eftersom de är så vidriga, men information finns tillgänglig på Euromaidan Press på nätet. Det är alltså med dessa barbarer Ukraina förväntas "sluta fred". Finns det en större cynism någonstans just nu?

Under Bosnienkriget, då jag drev bokförlag som utgav ett antal böcker om krigets realiteter, fick jag höra att jag skulle "skydda barnen" genom att upphöra med verksamheten. Hur skyddar man barnen mot krigets realiteter? Alla - barn, tonåringar, vuxna - ser det varje dag. Det man måste göra är att berätta för barnen vad som pågår, och vem som är skyldig till krigets grymheter. Det är en rationell väg.


fredag 29 juli 2022

Varför dricker människan?

Foto: Astrid Nydahl
 

Rogue River Journal. A winter alone, skriver John Daniel:

 

“This would have been a braver expedition if I´d left the wine and whiskey at home. I considered it, but not for long. It´s part of what I am, I rationalized. This is an experiment in solitude, not self-abnegation. “


Och så citerar han Samuel Johnson som fick frågan varför han drack, och som då svarade:

 

”To get rid of myself, to send myself away.”


Kerstin Söderholm: Vara mänska. I urval (utgiven av Pieter Claes och Elisa Veit (Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell förlag, Stockholm)



I den vackra lilla volymen med dikter och fragment ur dagböcker inleder Anna Möller-Sibelius med bland annat följande ord:

 

”Söderholm hörde till en finländsk generation som hann uppleva inte bara en allmän sekularisering, normupplösning och estetisk omvälvning utan även två världskrig och ett inbördeskrig.”

 

Kerstin Söderholm levde åren 1897 till 1943. Hon är modernist på samma sätt som Edith Södergran, Elmer Diktonius och Gunnar Björling var det, men något rykte som för alltid etsades in i skandinaviskt litteraturmedvetande fick hon inte. 

 

Hon levde tillsammans med sin pappa och plågades sedan unga år av sjukdom, bland annat en lungsäcksinflammation. Hon upprätthöll ändå studier och gick på föreläsningar i litteratur- och konsthistoria vid Helsingfors universitet.

 

Anna Möller-Sibelius: 


”Söderholm skriver in död, ångest, hjärtsmärtor, sömnlöshet, trötthet, mardrömmar i sina texter – liksom elden, gnistan, glöden, ljuset, solskenet och lågorna.”

 

Detta märks omedelbart i dikterna. Sällan är de mänskligt/ fysiskt konkreta, snarare bygger de tanken på människor, också på kärleken, genom de eldfängda metaforerna. I det avseendet är hennes poesi både typisk för modernismen och för sin tidsmässiga kulturkrets. 

 

Jag brinner som en outsläcklig låga.

Jag brinner själv ner

och brinner av mig själv.

 

(Ur Eldvandring, 1926)

 

Andra sådana formuleringar finner man i dagböckerna, endast fragmentariskt och kort representerade i denna volym:

 

De starka mänskorna, de brinnande mänskorna! Min själ längtar att snudda vid dem som vid stärkande glöd.

 

(1920)

 

eller som här:

 

Kan jag älska ett brinnande hölje

en gestalt som förgår?

 

(1933)

 

Bokens kanske starkaste text är skriven 1941 och heter På sidan om ”Hangö-fronten”:

 

Alltjämt samma stillhet, avbruten endast av de dova skotten. Det var som att röra sig i en underlig dröm.

 

Söderholms diktsamlingar, hennes enda novellsamling och dagböckerna finns att läsa digitalt på litteraturbanken.se och på Svenska litteratursällskapets i Finland webplats; soderholm.sls.fi


torsdag 28 juli 2022

En torsdag mellan tomhet och glädje

Lake District, England. Foto: Astrid Nydahl

Det finns dagar - och nätter - då det mesta är som en mycket dålig dröm. Så har det varit en tid. Det går att förklara. Jag tror att kriget är den starkaste faktorn, ty bilder från detta krig flimrar förbi och många fastnar i minnet och i mitt sätt att betrakta världen. Det blir inte lättare av att människor ironiserar över att "Putin framställs som den onde och Zelensky som den gode" - det är ju en grotesk föreställning eftersom det är Ryssland - Putinkretsens fascistiska diktatur och dess militära expansionslust - som ligger bakom det grymma kriget. Vad kan man kalla det om inte just ondska? Och varför skulle den som försvarar sig förlöjligas?

Hade jag följt med till Lake District hade jag fått se fantastiska naturscener. Men varken kropp eller själ hade orkat det.

Jag arbetar sedan två dagar på ett nytt manus, och det är inte krigsdagboken. Mitt nya manus ska fungera innan jag sätter ord på dess innehåll. Men jag tror att den kommande hösten och vintern kan bli meningsfulla dagar om jag arbetar med det.

I dag är det torsdag. Mycket ligger obearbetat och skvalpar, men det är inte av gripbar materia. 

När jag i går skojade med två unga arabiska kvinnor som försökte gå in i vår bil - de hade en likadan som stod bredvid - ledde det till några riktiga skratt. Att de var så öppna och vänliga kan nog delvis förklaras med att inga män fanns med dem.


Utsikt över Derwent Water, Lake District. Titta ner på de pyttesmå båtarna, så förstår du hur högt upp fotografen står. Foto: Astrid Nydahl


onsdag 27 juli 2022

Cancer-dagboken


 

Nej, man kan förstås inte recensera en cancer-dagbok. Jag har inte för ett ögonblick tänkt göra det.

När jag läser Jenny Diskis sista bok så ser jag att den, förutom dagboken (som i själva verket är essäer publicerade i London Review of Books) också innehåller en fantastisk berättelse om hennes liv med Doris Lessing.

Boken har fyra avdelningar: Diagnosis, som är en inledning, och den följs av de tre längre berättelserna Doris and Me, Chemo and me samt avslutningsvis Spray it Silver.

Jenny Diski fick sin diagnos 2014. Hon hade drabbats av en dödlig cancer, den skulle inte gå att operera. Då började hon skriva sina märkvärdiga texter om livet i cancervården och om allt det som fanns runtom, i familjen, i offentligheten, i livet. Bokens intressantaste text är också den längsta. Över nästan hundra sidor skriver Diski om sina minnen av livet med Doris Lessing. Det kunde ha blivit en sentimental berättelse om hur den uppburna Lessing tar sig an olycksbarnet Jennifer. Men Diski är inte en sentimental människa. Hon har tjock hud och en humor som helt överensstämmer med den; svart, grov, drabbande. När Doris Lessing, tillika Nobelpristagare i litteratur, avled 2013, 94 år gammal, hade hon och Diski känt varandra i femtio år.

Vill man få en inblick i hur en vild tonåring på flykt från sina föräldrar hittar "hem" hos en annan människa, blir mamma och så småningom själv författare, är detta en av de mest gripande berättelser jag kan tänka mig. Inte sentimental, som sagt, men med starka känsloladdningar i all sin konkreta återgivning av verkliga liv: 
"As with my cancer diagnosis, it´s hard to avoid thundering clichés when writing about the start of my relationship with Doris, and hard not to make it sound either Dickensian or uncannely close to the fairy tales we have in the back of our minds. 'It´s like something out of a fairy story' was a phrase people often said to me when learned how I got to live with Doris."
Inte för att romantisera ett sådant liv, utan för att berätta hur det verkligen var, tycks Jenny Diski ha tagit sig an Lessings gärning samtidigt som hon i cancerns våld också berättar om alla förändringar, plågsamma undersökningar, behandlingar och om hur det bara kan sluta.

tisdag 26 juli 2022

Lake District, en bildkavalkad

Samtliga bilder är tagna av Astrid Nydahl på olika platser i engelska Lake District, juli 2022
 








Leopoldina Pallotta Della Torre: Samtal med Duras (ellerströms, översättning av Kennet Klemets)

 

 

”Jag har alltid misstrott berättelser som, helt plötsligt ’tar slut’.” (Ur Samtal med Duras) 

 

Kan man få för mycket av Marguerite Duras? Svaret är ett entydigt nej, det kan man inte. 

 

Inte heller av samtalsböcker med henne.

 

Redan 1989 utkom Vardagens ting (original 1987) i översättning av Katarina Frostensson, i vilken Duras samtalar med Jérome Beaujour.

 

Leopoldina Pallotta Della Torre är en italiensk journalist som 1987 till 1989 samtalade med Duras. Intervjun publicerades som bok i Italien 1989 med titeln La passione sospesa och utgavs 2013 i Frankrike med titeln som boken är översatt från av Kennet Klemets: La Passion suspendue.


Nog hade den titeln prytt den svenska utgåvan bättre än den torrt sakliga den nu har.

 

Nå, har man läst Duras så vet man hur ämnen, teman och berättarteknik ser ut. Kanske är det mest fascinerande med henne just det återkommande. Jag tänker på Ivar Lo-Johansson som sa att en författare skriver en enda bok, och gör det gång på gång, om och om igen. Det ska inte uppfattas nedlåtande, utan tvärtom som ett faktum. Det gäller inte minst Duras.

 

Boken är ovanligt förnuftigt upplagd, utifrån ämnesrubriker. De talar om barndomen, åren i Paris, vägen till en litterär stil, textanalys, litteraturen, kritiken, ett persongalleri, filmen, teatern, passionen, en kvinna och platserna.

 

Man kan konstatera att det var Älskaren (1982) som gjorde Duras vida känd och läst. Också filmatiseringen, gjord av Jean-Jacques Annaud 1992, och med Jane March som den unga flickan, blev en stor succé trots alla de invändningar Duras själv hade. Det finns fler filmer som Duras är skaparen av, sådana där hon inte själv medverkar men sätter sin mycket djupa prägel på, inte minst Hiroshima mon amourfrån 1959 i regi av Alain Resnais och manus av Marguerite Duras. Om den säger hon i boken:

 

”Det var Alain Resnais som ringde mig en dag. Jag visste inte ens att han tänkte filmatisera det. I varje fall försåg jag honom med alla anvisningar och idéer, han följde dem och assisterades av mig. Godard var en av de första som lade märkte till att filmen, det syns genast, framför allt är min.”

 

Att säga att alkoholen spelat en betydande roll i hela Duras vuxenliv är sannerligen ingen överdrift. Ämnet har sin självklara plats i Leopoldina Pallotta Della Torres bok, men det står inte i vägen för de konstnärliga resonemangen:

 

”Numera känner jag alkoholen på samma sätt som man känner en människa (…) Jag slutade första gången 1964, sedan började jag om igen efter tio år. Jag har börjat om och jag har slutat tre gånger tills idag.”

 

Och:

 

”Alkoholen förvandlar ensamhetens spöken, den ersätter ’den andre’ som inte är där, den fyller hålen som gröpts ur i oss en gång för länge sedan.”

 

Vardagens ting, som utkom i Frankrike två år tidigare än boken jag här talar om, finns ett utförligt, fördjupat resonemang om alkoholen och dess sjukdom, bl.a. säger Duras där, att hon blev alkoholist genast hon började dricka, och att det stegrade intaget gick från kvällen, ”sedan drack jag mitt på dagen, sedan på morgonen, och sedan började jag dricka på natten. En gång per natt och sedan varannan timme.”

 

Hon avslutar resonemanget med att säga, att en ”alkoholistkropp fungerar som en central, en helhet bestående av olika avdelningar som alla förenas genom den fullständiga personen. Hjärnan angrips först. Tanken. Glädjen som kommer av tanken, sedan kroppen. Den intas, dränks sakta in och förs bort – förs bort är ordet”. Bättre än så har nog ingen annan beskrivit alkoholismen, denna vansinniga sjukdom som gör att man slutligen förlorar sin identitet. Det är en kunskap som varje alkoholist besitter – men kanske inte alltid är medveten om.

 

Marguerite Duras var en i högsta grad politisk människa men hon misstrodde all form av politisk litteratur. Hennes ställningstaganden var starka och klara. Men några partiintressen hade hon inte sedan hon lämnat kommunistpartiet, i vrede och vämjelse mot inte minst Sovjets invasion av Ungern 1956. 

 

I boken sammanfattar hon med en mer radikal känsla:

 

”Jag tror inte på något längre och att inte tro kan leda till denna ’handling riktad mot all makt’, det enda möjliga svaret på bankernas oligarki, på den falska demokrati som styr över oss.”

 

Skrivandet är det centrala, förstås. Duras är en sådan författare som, till skillnad från dagens av ”ny typ” som de kallats, åsidosätter allt för att kunna skriva med total närvaro och inte låta sig störas av något. Hon säger att hon länge betraktade skrivandet som ett arbete, men att hon nu ”är övertygad om att det handlar om ett inre skeende, ett ’icke-arbete’ som man framför allt når fram till genom att koppla bort allt inom sig, och att låta allt det inom oss som redan är uppenbart sippra fram.”

 

Även om den politiska litteraturen är omöjlig, menar Duras att litteraturen har en uppgift. På direkt fråga svarar hon:

 

”Att skildra det förbjudna. Att säga det man normalt inte säger. Litteraturen bör vara skandalös: i dag bör alla själsliga aktiviteter riskera något, sätta något på spel. Poeten är i sig denna risk, någon som, i motsats till oss andra, inte försvarar sig mot livet.”

 

Ullmar Qvick om Cartesius och ringduvan, bortom bergen. En gästblogg

1596-1650. Renatus Cartesius föddes som René Descartes den 31 mars 1596 i La Haye i Touraine i Frankrike som son till Joachim Descartes (33) och dennes hustru Jeanne Brochard (ca 30). Hans mor dog året efter i barnsäng. Renatus Cartesius är hans latinska namn

 

SITTER MED KAFFEKOPPEN PÅ BALKONGEN. 23 grader redan, 17 då jag vaknade halv sex. Ringduvan tutar. Min brors sista fråga till mig i telefon innan han dog för fyra år sen på Karlstads lasarett var: -"Har du sett några ringduvor?" Så det är helt naturligt, ringduvan påminner om Thord. I den albanska legenden kallade Doruntina på sin käre bror. Han hade dött i pesten men steg genast upp ur graven, gravstenen blev en häst, och på dess rygg red den döde brodern och hämtade sin syster, som fick möta sin mor en sista gång.


Och när Georg Trakel befann sig i djupaste förtvivlan bland hundra döende krigare som han inte hade medel att ge första hjälpen, då vandrade hans systers ljusa skepnad över det mörka slagfältet.

Räcker det med att nypa sig i  armen för att konstatera att jag lever? Cartesius på 1600-talet visste: Cogito, ergo sum - jag tänker, alltså finns jag.


Jo då, både handen och anden behövs, inte bara den ena.

Självklart får vi inte leva som en ballong. Han som håller den (verkligheten, förnuftet) släpper snöret, och där flyger vi uppåt - tills vi spricker i solhettan.Cartesius 'tänkande jag' fanns i hans köttsliga kropp. De hängde ihop.Då brodern utfört sitt uppdrag kryper han ned i graven. Av jord är du kommen, jord skall du åter varda.

Jag undrar om det är medvetandet om tillvarons bräcklighet som får alltfler människor att ana något bortom bergen, blommorna och sången.


Krämarnas lockelser ger oss avsmak, politikens lyckoriken fyller oss med skepsis och religionens legender och moraliska kostym känns overkliga. Men något var det som lockade Dan Andersson, något ingen sett och ingen hört. Och den som säger att det är nys har inte börjat vandra än. 

Kommer regeringen – den nuvarande och nästa – att ge några löften om statlig kompensation?

Lissabon, Praça do Comércio vid floden Tejo, 1983. Foto: TN
 

Det mulnar i många avseenden. De senaste intervjuerna med verkliga kännare av el-industrin gör mig beklämd. Kanske måste vi snabbt lämna huset och flytta till en tillfällig lägenhet där man bara betalar för hushållsel. 

Jag läser i många seriösa artiklar den gångna veckan om vad som väntar, till exempel detta ur Sydsvenskan/HD:

Elpriset i Sverige kan i sådana lägen tillfälligt rusa upp till extrema nivåer på 10-15 kronor per kWh. Om vår egen elproduktion ändå inte räcker till blir läget än mer dramatiskt. I så fall måste delar av det svenska elnätet göras strömlöst. Delar av Skåne kopplas i så fall bort från elnätet under de så kallade topplasttimmarna.

Svenska kraftnät beskriver den kommande vintern kärnfullt:

"Det kan inte uteslutas att det kan bli kännbara effekter, framför allt vad gäller prisnivåer. Ökad risk finns för en situation där bortkoppling aktualiseras, jämfört med en normal vinter", heter det i en rapport om kraftbalansen på den svenska elmarknaden.

– Vi har aldrig tidigare kopplat bort förbrukning i Sverige till följd av för låg elproduktion. Det kan komma att ske för första gången nu i höst, säger Niclas Damsgaard, chefsstrateg på Svenska kraftnät.

Det är oerhört skrämmande ord. I en annan artikel talades det om att vi skulle räkna med elpriser som blir dubbelt så höga som den gångna vintern, med en kulmen i januari 2023.

Kommer regeringen – den nuvarande och nästa – att ge några löften om statlig kompensation? Kanske före valet, eftersom det säkert skulle vara en röstmagnet. Men på lång sikt ser det mörkt ut.

Putin-maffian och det ryska samhället tycks inte det minsta inställda på att avsluta mördandet och förstörelsen i Ukraina. Därmed är sanktionerna självklart kvar och i förlängningen några av de mekanismer som gör de krasst ekonomiska villkoren så mycket svårare.



lördag 23 juli 2022

Jag har aldrig varit närmare ett universitet än några fantastiska konserter...

Foto: Astrid Nydahl
 

"All criticism is a form of autobiography" (David Shields i How Literature saved my life)


Att man skriver utifrån en konkret och personlig erfarenhet är en självklarhet. Vem skulle invända och med vilka argument?

Men är det lika självklart att man läser och recenserar det lästa utifrån en sådan erfarenhet? Bara om man lider av någon universitetsbacill eller befinner sig i avhandlingshelvetet kan man utveckla en teori om det absoluta oberoendet. Jag har aldrig varit närmare ett universitet än några fantastiska konserter på AF i Lund tidigt 1970-tal, och aldrig ens övervägt att skriva en avhandling, och kan därför bara dra slutsatsen att läsandet och recenserandet sker på ungefär samma villkor som skrivandet.

Med detta menar jag inte att presentera mig som anti-intellektuell, inte heller som anti-universitet. Men jag tror mer på den egna bildningsvägen och har sedan unga år lärt utifrån en klok tanke om att skolan är mindre värd än biblioteken. Ändå vill jag att mina barnbarn sköter sitt skolarbete. Är det hyckleri? Nej, det kan bara beskrivas som en gardering. Jag vill under alla omständigheter att de ska ha en grund att stå på och fortsätta utifrån.

"Nothing can assuage human loneliness. Literature doesn´t lie about this - which is what makes it essential" (David Shields i How Literature saved my life)


Kanske kan man också säga att detta påstående av David Shields är uppfordrande och kan få också den mest oerfarne att reflektera över litteraturens egenskaper. Men det är också det ett antagande.

 

Resandeflocken och analfabetismen

Utkom 1955. Min pappa köpte den 1964, jag ärvde den 2008.
 

Med tanke på analfabetismens utbredning förvånas jag över att så många människor verkar ha körkort. Hur har de lyckats skaffa dem? Mutor eller hot? Här i vår stad har det mer än en gång avslöjats att man kan "skaffa körkort" på de mest oväntade sätt.

Torsdagens värmerekord sätter punkt för den sortens sommar - på ett tag i alla fall.

Behöver man en synonymordbok om man inte är läskunnig? Behöver man pengar för att använda elkraft i södra Sverige?  Behöver man gå och "rösta" i september? Behöver man bry sig det minsta om att Ukraina och dess folk mals sönder av den fascistiska Putin-diktaturen?

Frågorna haglar både in- och utvärtes. De flesta saknar svar. Men glöm bara inte bort hur nuets och framtidens allianser ser ut:

Skärmdump från 19 juli, Putin ler i kapp med de iranska höjdarna.


 

torsdag 21 juli 2022

Massorna, shoppingen och gubbröran


De senaste dagarna har fått mig att fundera mycket på Massornas uppror, särskilt det jag mot slutet av min artikel skrev om den:

 

”Det är medelklassen, redan på 1930-talet, som betraktas som en kulturell och moralisk elit. När den upphör att styra och massan samtidigt blir norm för våra liv upphör också vår dittillsvarande kultur att existera. Normen blir medelmåttan. Medelklassen låter medelmåttans kultur etablera sig. Dess hegemoni omfattar det bottenslagg som finns i alla kulturer: den mediokra populärmusiken, ryggmärgsreaktionerna istället för analys och kunskap, hötorgskonsten, kiosklitteraturen (och det är inte utan att man känner igen sig om man lever i en epok av schlagerdyrkan, shoppingrundor, vrålande "opinioner" och en deckarlitteratur som totalt dominerar offentligheten).”

 

Vi har bytt uteplats för ett tag i alla fall. De senaste dagarna har vi varit på Korsholmen. Jag gav krögarna där min första fadobok. Genast satte de på Amália Rodrigues i restaurangen. Det var en nästan overkligt upplevelse: i tre kvart lyssnade vi till hennes mörka fados medan barnen lekte i vattenbrynet, belysta av en stark förmiddagssol.

 

Vi kom att tala om hur det ser ut i Åhus. Vad skulle ske om dessa turistmassor gjorde uppror? Ingenting annat än att de slog varandra sönder och samman. Dessa massor saknar varje form av politisk och kulturell medvetenhet, de flyter med varandra utmed shoppingstråken och stränderna. Någon fiende kan de inte identifiera, ens fysiskt.

 

Tack och lov för Korsholmen, där vi igår åt kålpudding och idag ska äta panerad rödspätta med gubbröra.


Korsholmen onsdag förmiddag. Mobilfoto: T.N. 



 

onsdag 20 juli 2022

Vad som skyddar mot resande-flocken?

Foto: Astrid Nydahl
 

Galenskapen kulminerade i Åhus på tisdagsmorgonen. Samtliga vägar var igenproppade, stranden var bokstavligt talat fullsatt. Efter kaffe och bad skulle vi månadshandla i Åhus, vilket var fullständigt omöjligt. Vi svängde ut och körde tillbaka hem. Åt andra hållet var det igenproppat. Husbilarna regerar! Och de tyska är värst, de beter sig som om de ägde Skåne.

Vad som skyddar mot resande-flocken? Ingenting, eftersom den härskar inte bara på vägarna, utan också vid varje fläck på kartan som den prickat in som natur eller sevärdhet. Dessa två storheter är numera synonymer. Glöm alltså det som kunde ha givit dig lärdom och läxa om landskapets historia, glöm det. Där du kunde ha glott mot horisonten syns nu bara de öppna takluckorna på husbilarna. Där du kunde ha vandrat in i bokskogens milda dunkel syns nu bara kön av mobila villor och deras invånare. Vad som skyddar mot resande-flocken är således stillasittandet, som ett våtvarmt omslag, en tidig förmiddag innan hundflockarna på campingplatserna väckt karavanerna till liv, och innan motorerna rusats en första gång. 

 


tisdag 19 juli 2022

Povl Dissing är död.

Povl Dissing är död. 

84 år blev han. Här Rosalina till hans minne:


Jag är intresserad av allt mänskligt och omänskligt

Hammarsjön, Kristianstad. Foto: Astrid Nydahl
 

Vän av ordning påpekar att det finns människor från alla kulturer och etniciteter som verkar för ökad fördumning, som bara rör sig på ytan, som aldrig tänker en viktig tanke och som sammantaget trots allt tillhör just det som är västerlandets sjuka, konsumismen, penningdyrkandet, oförmågan till djupare reflektion. Ja, det begriper jag väl! 

För tydlighetens skulle vill jag säga att någon religions- eller etnicitetskrönikör har jag aldrig strävat efter att bli. Rakt tvärtom: det som präglat allt jag skrivit och allt jag läst sedan 1980-talets början har ju varit det som förankrats i en djup misantropi, i ett tvivel. Men också i en grundläggande melankoli i sättet att se på tillvaron och den alltjämt snurrande jordens belägenhet. Sedan jag för alltid lämnade vänstern de sista åren på 1970-talet har jag vägrat låta mig inlemmas i dogmernas fängelsestrukturer, de ideologiska strupsnarorna. Men i litteraturen har jag alltid funnit dem, själsfränderna, de fria andarna, män och kvinnor som hittat sina gömställen och som ifrån dessa skickat ut sina texter i världen.
  
Nå, vilken är då meningen med att hålla på? 

Jag är intresserad av allt mänskligt och omänskligt. Och det intresset innefattar allt det vämjeliga, allt det som till vardags bekräftar tesen om västerlandets undergång. 

Det räcker att jag sitter ner i centrum av min lilla stad för att jag ska dra slutsatser.

I den dödsdans som prioriterar underhållningen, populärkulturen, rockmusiken, tatueringsindustrin, deckarbranschen, televisionens fördumningstillverkning och den politiska klassens obildning och dårskap vill jag gärna ställa mig en bit bredvid och anteckna allt det jag ser. Frågan är vad jag ska göra med det materialet.

måndag 18 juli 2022

HAENDEL : Lascia ch'io pianga, par Patricia Petibon.




The soprano Patricia Petibon was born in Montargis, France. Already interested in the piano and fine arts as a child, she earned a bachelor’s degree in musicology at the Paris Conservatoire and then went on to study singing there with Professor Rachel Yakar, graduating with a first prize in 1995. She was discovered by the acclaimed American conductor and harpsichordist William Christie and consequently often worked with his orchestra Les Arts Florissants, appearing with Christie at the Aix-en-Provence Festival, La Scala in Milan, the Teatro Colón in Buenos Aires and the Wigmore Hall in London. Patricia Petibon has been awarded three Victoires de la musique classique – as “Best Young Talent” in 1998 and as “Best Opera Singer” in 2001 and 2003.
In 1996 she made a successful debut at the Opéra de Paris in Rameau’s Hippolyte et Aricie, and subsequently appeared in a variety of roles including Blonde in Mozart’s Entführung aus dem Serail, Zerbinetta in Ariadne auf Naxos and Sophie in Der Rosenkavalier, Norina in Don Pasquale and Olympia in Les Contes d’Hoffmann. Subsequently she performed at the Deutsche Oper am Rhein; the opera houses in Lyon, Nancy, Toulouse and Strasbourg; following with debuts at the Opéra Bastille in Paris in Massenet’s Manon, the Zurich Opera as Blonde and the Vienna State Opera as Olympia and Sophie. 
Since then her major roles have included Camille in Hérold’s Zampa at the Opéra Comique in Paris; Duchess Carolina in the zarzuela Luisa Fernanda by Federico Moreno Torroba at the Theater an der Wien in Vienna alongside Plácido Domingo; Despina in Così fan tutte at the Salzburg Festival; Donna Anna in Don Giovanni at the Opéra Bastille; Susanna in Figaro at the Aix-en-Provence Festival; Gilda in Rigoletto at the Bavarian State Opera; the title role in Berg’s Lulu in Geneva, Barcelona and the Salzburg Festival; Blanche in Poulenc’s Dialogues des Carmélites at the Théâtre des Champs-Élysées and in Vienna; as well as performances of Mozart’s Mitridate in Munich and Lucio Silla in Barcelona. In March 2014, she won great acclaim in the world premiere of Philippe Boesmans’ opera Au monde at the Brussels Monnaie (“Patricia Petibon has become France’s most accomplished singing actress” – Financial Times).
The soprano has also performed numerous Baroque opera roles, including Ginevra in Handel’s Ariodante in Geneva and at the Aix-en-Provence Festival; Phani and Zima in Rameau’s Les Indes galantes under William Christie at the Opéra Bastille; Dalinda in Ariodante conducted by Marc Minkowski; and Amor in Gluck’s Orphée et Eurydice under Sir John Eliot Gardiner at the reopening of the Théâtre du Châtelet. A particular success was her performance as Zelmira in Haydn’s Armida at the Vienna Musikverein, with Cecilia Bartoli and Nikolaus Harnoncourt. She has since worked frequently with Harnoncourt, appearing under his baton as Mademoiselle Silberklang in Mozart’s Der Schauspieldirektor in Salzburg and in Vienna’s Musikverein; Giunia in Mozart’s Lucio Silla at the Theater an der Wien; Angelica in Haydn’s Orlando paladino at the Styriarte Festival in Graz; and Worldliness in Mozart’s Schuldigkeit des ersten Gebots in Vienna, Lucerne and Salzburg. 
Her concert appearances in recent seasons included Carmina Burana in Munich under Daniel Harding; concert performances of Bernstein’s Candide with the Munich Philharmonic under Kristjan Järvi; Poulenc’s Gloria and Stabat Mater with the Orchestre de Paris under Paavo Järvi; Ravel’s Shéhérazade with the Berlin Staatskapelle under Michael Gielen; Baroque arias with the Ensemble Amaryllis at the Festival d’Ambronay; a Spanish programme with the Orquesta Nacional de España in Madrid and Vienna under Josep Pons; her Baroque programme Nouveau Monde on tour in France, Switzerland and Germany; Britten’s Les Illuminations in Munich under Ivor Bolton; Debussy’s Le Martyre de saint Sébastien in Vienna under Alain Altinoglu as well as Mozart and Haydn arias in Copenhagen under Andrea Marcon. She is also frequently heard as a recitalist.
Her plans for 2014–15 include Manon in Vienna, Teresa in Berlioz’s Benvenuto Cellini in Amsterdam, Gilda in Munich, Boesman’s Au monde in Paris, Poulenc’s Stabat Mater under Alain Altinoglu in Vienna, Ravel’s Shéhérazade under Bertrand de Billy in Dresden and a European tour with her new French recital programme La Belle Excentrique.
Patricia Petibon has been an exclusive Deutsche Grammophon artist since 2008. Her debut album, Amoureuses – arias by Mozart, Haydn and Gluck with Concerto Köln and Daniel Harding – was released in autumn 2008 and won 2009’s BBC Music Magazine Award for “Best Opera Album”. She is also to be seen and heard on the DVD A Mozart Gala from Salzburg, which features such renowned Deutsche Grammophon stars as Anna Netrebko and Magdalena Kožená. In 2010 Deutsche Grammophon released her Italian Baroque album Rosso with Marcon and Carmina Burana from Munich under Harding. Her releases in 2011 included Melancolia, an album of Spanish arias and songs with Josep Pons conducting the Spanish National Orchestra, which they took on an autumn tour of France and Spain in 2011, and (on DVD) her acclaimed interpretation of Berg’s Lulu in Olivier Py’s production, filmed live at the Liceu in Barcelona. 2012 saw the release of Nouveau Monde, Baroque arias and songs from England, France, Spain and Latin America, with Marcon directing La Cetra. 2013 brought Poulenc choral works with Paavo Järvi conducting the Orchestre de Paris. Her latest album – scheduled for release in September 2014 – is La Belle Excentrique, a recital of French songs ranging from Fauré, Satie, Hahn and Poulenc to Manuel Rosenthal and Léo Ferré.