tisdag 30 juni 2015

Med Montaigne om friskt och sjukt

Vi är upplysta sägs det. Våra kunskaper är så stora att vi, enskilt och i föreningar, tillrättavisar läkarna och nobelkommittérna. Vi tror oss veta allt. Vi tror rentav att vi "kan engelska". Har någon mänsklig epok varit mer fylld av förmätenhet och illa motiverat högmod? Jag vet inte. Montaigne skrev:
"Vilken nytta kan vi anta att Varro och Aristoteles fick av sitt stora vetande? Slapp de sådana olyckor som drabbar en bärare? Gav logiken dem någon lindring för gikten? Kände de mindre av vätskan i lederna därför att de visste hur den hade kommit dit?" (Montaigne: Essayer, bok två, kapitel 12, i översättning av Jan Stolpe). 
Frågorna kunde vi föra direkt in i vår tid. Jag såg en dokumentär från ett av Londons stora sjukhus. Till akutavdelningen hade kommit en kvinna - i sällskap med dotter och två barnbarn - övertygad om att hon var döende. Minst en hjärntumör måste det vara! I intervjun sade hon att hon varje vecka gick till doktorn minst två gånger och att hon aldrig reste till platser där det inte var nära till sjukvård. Efter CT-undersökning (och en rad prover) visade det sig - förstås - att hon var helt (fysiskt) frisk, men att hon levde med så stora sociala problem att hennes psyke förvandlade vardagen till ett helvete. Hon är sannerligen inte ensam. Det vet jag av egen erfarenhet.
"Inbilskheten är vår medfödda, ursprungliga sjukdom. Den mest sårbara och bräckliga av alla skapade varelser är människan; hon är samtidigt den mest högmodiga (...) i fantasin placerar hon sig ovanför månens sfär och med himlen under sina fötter."
Kunskap är inte alltid till nytta. Det är uppenbart. Men om vi ni ska fortsätta med vårt högmod skulle det förstås kräva en helt ny social väg, bort från Mammons och Läkemedelsgudarnas makt över våra liv. Bort från det en bekant kallar "neuros"-iserandet av allt vi genomlever. Bort från föreställningen att man måste vara smärtfri, lycklig och helt varje minut. Jag "känner av vätskan i lederna." Jag vet hur den kom dit och försöker göra något åt saken. Skulle det misslyckas får jag i ännu högre grad ägna mig åt Montaigne och de andra som i sina böcker skänker mig en mening.
"Har man funnit att vällust och hälsa smakar bättre om man kan sin astronomi och grammatik - blir kuken på den olärde mannen mindre styv? (Horatius) - eller att skam och fattigdom då blir lättare att bära?"
 ***
"Det är inte riktigt klokt att den mänskliga visdomen ska ägna all sin uppfinningsrikedom åt att göra de njutningar som verkligen tillhör oss färre och mindre ljuva, samtidigt som den flitigt och framgångsrikt arbetar för att konstfullt kamma och sminka upp våra olyckor för att lindra smärtan. Hade jag grundat en filosofisk skola hade jag valt en annan, mer naturlig väg, alltså en som var sann, praktiskt möjlig och okränkbar, och kanske hade jag gjort mig tillräckligt stark för att inte gå för långt på den vägen. Vad ska man säga om att våra andliga och kroppsliga läkare liksom har gaddat sig samman och inte finner någon väg till hälsa och aldrig finner något botemedel mot kroppens och själens sjukdomar annat än genom plågor, pinor och smärta?" (Montaigne: Essayer, bok 1 kapitel 29, översättning av Jan Stolpe).
Jag inbillar mig inte att de stora författarna och filosoferna bör användas för praktisk livsrådgivning. Tvärtom bör det de skrivit fungera som själva fundamenten för det mänskliga och levande. Ändå dristar jag mig att fundera i följande riktning.

Till min frekventa läsning hör FASS. Om det vore någon krut i redaktörerna borde de i en särskild ruta intill varje biverkningslista foga dessa - eller liknande - rader av Montaigne. Svaren måste alltid börja med en fråga. Montaigne har ställt den mest grundläggande när det gäller fysisk och psykisk ohälsa.

***
"Somliga har uppmanat mig att skriva om min egen tids händelser, de anser att jag kan betrakta dem med en blick som är mindre förvrängd av lidelse än andras och att jag kan betrakta dem på närmare håll eftersom ödet har gett mig nära kontakt med ledarna för olika partier."
Det vill inte Montaigne göra. I första bandet, kapitel tjugo av Essayer reder han ut varför. Han anser sig för det första skriva med en "hackig stil" som gör honom andfådd. Han är "dålig på disposition" och "okunnigare än ett barn om uttryck och glosor för de vanligaste saker." Utifrån det har han fattat sitt beslut att bara skriva om det han anser sig kunna "tala om", därmed "anpassande ämnet till min förmåga." Montaigne tog inte emot beställningar. Han skrev inte på andras uppdrag än sitt eget. Och han hade ju redan i förordet till sina essayer påpekat att ämnet för texterna var han själv. "Skulle jag välja ett ämne som styrde mig skulle jag riskera att digna under bördan."

Montaigne skulle alltså, trots att han hade "nära kontakt med ledarna för olika partier", inte ha fungerat som journalist på Aftonbladet eller Rapport. Där skulle de ha tvingat honom att kratta manegen för såväl sittande som kommande medlemmar av politikerklassen. I bästa fall skulle han ha skrattat åt de mediala kollegorna, när han upprepade frågan:

"Hur kan de svara för tankar hos människor som de aldrig har känt och presentera deras gissningar som gångbart mynt?"

måndag 29 juni 2015

Om umgänget, avståendet och tålamodet

Foto: Astrid Nydahl
Nietzsche skrev i Den glada vetenskapen, femte boken (översättning av Carl-Henning Wijkmark), en bit in i text 364 som heter Eremiten talar:
"Ack, vad medmänniskorna är svårsmälta! Regel nummer ett: satsa sitt mod som när en olycka inträffat, hugga in tappert, beundra sig själv medan man gör det, fånga sin motvilja mellan tänderna, svälja ner sitt äckel. Regel nummer två: 'förbättra' sin medmänniska, till exempel med ett ord av beundran, så att hon börjar svetta ut sin lycka över sig själv; eller få tag i en flik av hennes goda eller 'intressanta' egenskaper och sedan dra i den tills man fått ut hela förträffligheten och kan låta medmänniskan försvinna i dess veck. Regel nummer tre: självhypnotisering. Fixera sitt umgängesobjekt som om det vore en knapp av glas tills man upphör att känna lust eller olust och oförmärkt somnar in, blir stel, gör ett samlat intryck: en huskur från äktenskapets och vänskapens apotek, rikt beprövad, prisad som oumbärlig men ännu inte vetenskapligt formulerad. Dess populära namn är - tålamod. - "
Texten utgår från en inbjudan till en måltid. Ändå tycker jag att man kan dra nytta av Nietzsches tre råd också i andra sammanhang. Det är svårt att vara människa bland andra människor. Problemet är kanske att vi ofta vill bedra oss själv med att låta förnekelsen av detta faktum eka i våra hjärnor. Vi måste lära oss att tacka nej. Vi måste lära oss att välja vem vi sitter till bords med, och vem vi tackar nej till. Att överleva så länge man lever, se där en konst svårare än de flesta. Vegeterandet är inget liv. Överlevandet måste innebära att det finns kvalitet i de stunder man inte sitter försjunken i melankoli. Överlevandet för mig är både läsningen och skrivandet, både havet och vidden. Att sitta vid havet tvåsamt har alltmer utvecklats till ett umgänge som står högt över det mesta. Jag anstränger mig att tacka nej till annat. Tålamod alltså!



Habermas om grekiska krisen

Foto: Astrid Nydahl
I Dagens Nyheter hittade jag en artikel av den tyske filosofen Jürgen Habermas som kanske kan intressera. Nedan ett avsnitt ur texten, som i sin helhet kan läsas här.
Eftersom den tyska förbundskanslern redan i maj 2010 bedömde investerarnas intressen som viktigare än en sanering av den grekiska ekonomin genom skuldavskrivning, befinner vi oss på nytt i ett krisläge. Nu blottläggs en annan institutionell brist.
Det grekiska valresultatet är ett klart uttalande från en nation, vilken med tydlig majoritet motsätter sig det lika förnedrande som betryckande sociala elände en påtvingad sparpolitik lett till. Själva uttalandet är entydigt: befolkningen säger nej till att fortsätta en felslagen politik, vars följder de drastiskt har fått erfara på sina egna kroppar. Utrustade med denna demokratiska befogenhet, försöker den grekiska regeringen åstadkomma en politisk förändring i eurozonen.
Men i Bryssel stöter de på representanter för 18 andra regeringar, som alla rättfärdigar sina avslag med kylig hänvisning till egna demokratiska mandat. Man kan här särskilt se på det första mötet, hur de arroganta noviserna i triumfstämning gav sig in i slagväxling med de väl insuttna, som reagerade dels paternalistiskt farbroderligt, dels rutinerat nedlåtande: båda sidor propsade papegojaktigt på att vara bemyndigade av det egna "folket".
Den oavsiktliga komiken i deras endräktigt nationalstatliga tänkande åskådliggjorde på ett oöverträffat vis vad som verkligen saknas – ett fokus på medborgarnas gemensamma politiska viljebildning vid politiska vägval som får stora konsekvenser i Kärneuropa.
Men slöjan över denna institutionella brist har ännu inte riktigt rämnat. Det grekiska valet har strött grus i det brysselska maskineriet, eftersom det här är medborgarna själva som har bestämt sig för ett europapolitiskt alternativ. Annars brukar det ju vara regeringsföreträdare som teknokratiskt gör upp med varandra om avgörande frågor och förskonar sina nationella offentligheter från sådana oroande teman.
Detta kan förstås vara överspelat när bloggen läggs ut. Jag försöker följa utvecklingen men erkänner gärna att jag inte förstår vilka mekanismer som slutligen fäller avgörandet. Ingen har hittills presenterat den hotande statsbankrutten så att den blir begriplig. Men grekerna själva tömmer sina bankkonton. Om de har några. Sådant brukar indikera att ett avgörande är på väg. Och jag skulle verkligen inte, som Habermas, vilja betrakta den nuvarande vänsterpopulistiska regeringen i Grekland som "ett europapolitiskt alternativ". Allt pekar ju på motsatsen.

söndag 28 juni 2015

Några söndagsfunderingar och Nietzscheläsning

Foto: Astrid Nydahl
Om det ändå gick att få inre frid, trots att det utspelas flera stora dramer runtom mig. Det verkar omöjligt. Har man levt ett helt yrkesliv i den mediala världen är man på sätt och vis skadad. Ingenting får gå mig förbi. Inte ens söndagens rapporter från Grekland, detta land som uppenbarligen står inför en stor tragedi. Det talas om en ny valuta, en "grekisk euro" med hål i mitten och med ett värde som ligger ner till mindre än hälften av eurons. IS-krigarnas våldsdåd den senaste tiden skrämmer, precis som det är menat. Jag läser i brittisk press om de individuella ödena och det är sannerligen gastkramande.

I fredags, när det verkligen luktade sommar här i Skåne, tog vi oss in till den lilla grekiska familjerestaurangen. Kvinnan som lagar all maten berättade att hon gjort färsfyllda paprikor, de fanns inte med på menyn, och undrade om vi ville äta dem. Det ville vi! Med det kalla vita vinet till fick vi en minnesvärd eftermiddag, som sedan avslutades här hemma. Festen med barn och barnbarn fick vi dock ställa in eftersom ett av barnen drabbats av en mycket smittsam åkomma. Men vi tar den senare, på café eller vid havet.

Jag kommer inte längre med min Malmöbok. Det är som om ett gigantiskt stoppblock placerats mellan mig och manuset. Men vi ska ta en Malmödag i sommar, kanske kommer bilderna av mina barndomsmiljöer på Seved, Gamla väster, Lindängen och Lorensborg att släppa ut ett nytt flöde av minnen som blir användbara.

Nietzsche skrev i Den glada vetenskapen, tredje boken (översättning av Carl-Henning Wijkmark):
"126. Mystiska förklaringar. - De mystiska förklaringarna anses djupa; sanningen är att de inte ens är ytliga."
Jag kunde tillägga att de Putininspirerade tankar som idag torgförs - inte minst på nätet - kan hänföras till just den sortens "mystik". Det största problemet med dem är att de saknar varje ansats till analytisk argumentation och politiska slutsatser grundade i studier och kunskap. De följer hellre "en känsla" eller "en tro" - och de tycks gemensamma för yttervänster och ytterhöger i deras presentationer av situationen i Ungern, Grekland, Ukraina, Ryssland och andra kriszoner. Som sagt: de är inte ens ytliga, dessa populära teorier.



lördag 27 juni 2015

Violette - grym dyrkan av den ouppnåeliga





 Violette - grym dyrkan av den ouppnåeliga. Så skrev Svenskan om filmen. Vi såg den igår. Det var ett märkligt drama som fängslade, mer än två timmar trodde jag att huvudpersonen var en fiktiv karaktär. Man kan - inte ens av sig själv - begära kunskap om alla europeiska författare.





Fiktiv var hon nämligen inte. Hon var verklighetens Violette Leduc och hon stod i centrum för Martin Provosts nya film. Han har tidigare gjort den enastående fina Séraphine. Om nya filmen kan vi läsa:
"Den begåvade kvinnan som dyrkar ett geni är utgångspunkten också för franska regissören Martin Provosts senaste film, ”Violette”. Här är det Simone de Beauvoir som är geniet, medan författaren Violette Leduc är kvinnan som dyrkar henne." skrev Svenskan.
Jag intresserar mig mest för kretsen kring Sartre och de Beauvoir. Och plötsligt ramlar en ny pollett ner. Jag firade min 63:e födelsedag under lördagen och fick bland annat denna film i present. Den gladde mig, för än en gång fick jag tillfälle att vistas i den franska miljö, förstås romantiserad och mytologiserad, men ändå så väsentlig för oss som tog bussen till Paris åren efter 1968 för att med egna ögon se var allt hade ägt rum.

Detta saknar förstås allmänt intresse nu. Men se filmen. Den är värd dryga två timmar av en människas liv, inte minst för att den belyser några politiska, estetiska och litterära problem. Och så kan man påpeka att hela den filmiska berättelsen ledsagas av Arvo Pärts musik.

Här en liten glimt:





En fruktansvärd fredag igår

Nej, inte den frodiga grönskan utan den svarta åskan där bakom... Foto: Astrid Nydahl
Det är Ramadan just nu. Begrunda innebörden av det och läs vad Per Gudmundson skriver i Svenska Dagbladet. Det finns inga undanflykter. Har inte funnits på länge. Det duger inte att, som David Cameron inför de slaktade brittiska offrens familjer säga, att detta "har inget med islam att göra". Om man inte är alldeles intelligensbefriad och oförmögen att se vad världen har att erbjuda oss inför Islamiska staten och terrorismen begrundar man dessa ord:
För ett år sedan utropade Islamiska Staten det återuppståndna Kalifatet. Årets ramadan är den första under denna nya era. Därför har IS uppmanat sina anhängare att begå terrorattacker världen över under den heliga månaden. Ett bara några dagar gammalt anförande från Islamiska Statens talesman Abu Muhammad al-Adnani riktade sig till ”Islamiska Statens soldater överallt”. Den heliga månaden skulle bli blodig. ”Det ligger slagfält framöver, detta är era vapen och här är ramadan”. Talesmannen betonade att ramadan ska bli ”en månad av katastrofer, nederlag och förnedring för otrogna överallt”.

fredag 26 juni 2015

Islamistiskt terrordåd i Frankrike + två nya terrordåd inom loppet av en timme

Så var det dags igen: en halshuggen och huvudet spetsat på fabrikens staket, två skadade, flera laddningar sprängda, Islamiska statens flagga visades, enligt presidenten var målet att spränga gasfabriken i Saint-Quentin-Fallavier, mellan Grenoble och det allt mer ökända islamist-fästet Lyon.

Frankrike står tveklöst högt upp på islamismens dödslistor. Både presidenten och premiärministern manar till ökad vaksamhet. Höjd larmberedskap i hela Frankrike antyder att de möjligen väntar sig och fruktar mer.

Fredens och kärlekens religion? "Detta har inget med islam att göra" - ja ni vet, vi kommer att få höra ramsorna igen. Vi som är immuna mot moskéernas och krigarnas agitation ser verkligheten sådan den är. Terrordåden är den en del av islamiska statens krig mot alla oss otrogna hundar. Ta inte miste på det.

Uppdaterat 13:52: två andra terrordåd pågår nu. I Tunisien stormas ett turisthotell (senaste nytt är att det rör sig om två hotell under attack). Minst nitton döda rapporteras redan och tunisiska Info Du Jour lade just ut denna bild:

Dessutom pågår ett attentat mot en shiitisk moské i Kuwait. Minst fem döda rapporteras. Rapporteringen sker också därifrån på Info Du Jour.

Islamiska Statens mördarband genomför idag alldeles uppenbart samordnade attacker i Europa och i arabvärlden.



Sunk-Sverige med knorr och ett ps om Kafka

Bortom sunket: ett förgiftat hav. Foto: Astrid Nydahl
Sverige kan verkligen vara sunkigt. Det är ingen ny insikt men den tål att upprepas. Under torsdagen gjorde vi som många människor gör, vi befann oss i en annan stad och ville äta en god måltid. Fann en lunchrestaurang med namnet Casablanca. Typiskt pizzerianamn. Men de serverade dagens. Vi beställde in panerad spätta med potatis. Svensk husmanskost. Nå, den kom in i form av frusen spätta som tinats och snabbstekts tillsammans med två missväxt-potatis och en halv tallrik full av något slags oidentifierbar sås. Jag frågade A. vad hon tyckte. Hon sa: "Fisken smakar pizza". Jag smakade på min och kontrade: "Fisken smakar hamburgare". Så sunkigt, varken mer eller mindre.

Den vänlige mannen och hans dotter - familjeföretagets representanter denna dag -  satt bredvid oss och han frågade om det smakade bra och om vi var nöjda. Klart att vi är vänliga själar och därför tackade vi för en god måltid. Det kommer inte att upprepas. Nästa misstag lär ske om femton år. Om man är en vuxen människa borde man ju inte gå in på sådana ställen. Ibland händer det ändå.

Vi gick till ett välbekant café efteråt för att trösta oss. Vi beställde in varsin dubbel espresso. Serverades av den unga, urtjusiga etiopiska kvinnan med de gyllenbruna afroflätorna. Jag berömde servicen och hon sa: "Det är ni värda". Som alltid serverade hon oss med största elegans. Man får en tår i ögonen och dricker sakta det heta kaffet. Också en sunkig dag i en främmande stad kan bli hur bra som helst. Helt främmande för staden är vi ju inte, och just därför hamnade vi på detta café.

***

För långläsarna rekommenderar jag en text ur veckans nummer av TLS om Kafka, det som börjar så här fint:
Prague, mid-1880s. A young boy has been keeping his parents awake by repeatedly asking for water; exasperated, his father picks him up and carries him to the communal balcony (or Pawlatsche), where the child is left for a while, dressed only in his nightshirt. This episode forms the dramatic climax of Franz Kafka’s “Brief an den Vater” (“Letter to his Father”), a lengthy epistle in which the thirty-six-year-old writer takes stock of his relationship with his father, Hermann. As cases of child mistreatment go, the incident is certainly harmless; indeed, Kafka concedes that Hermann used physical punishment only sparingly.
***

Och för er som helst bara tittar på bilder borde den här leda till mer än en tankeställare:

Trafikskylt i Saudi-Arabien på vägen till Mekka.     

torsdag 25 juni 2015

onsdag 24 juni 2015

Folkvandringar, sommaren 2015

Foto: Astrid Nydahl
Vad är det som sker i Europa i relation till Afrika och Asien? Vad vi kallar det har mindre betydelse. Den gamle danske kultur- och senare utrikesministern Per Stig Møller har i en ny debattartikel i Jyllands Posten kallat fenomenet för folkvandring. Jag undrar om inte det är så nära sanningen vi kan komma. Liksom det skedde stora folkvandringar från Skandinavien av fattiglappar som önskade sig en bättre framtida i Nordamerika, vandrar idag syd mot norr i samma syfte. Vilka är de väsentliga skillnaderna. Per Stig Møller:
"Hvis ikke et område med stor befolkningstilvækst kan forsyne alle sine borgere, vil det implodere, medmindre det kan ekspandere. Kan den overskydende befolkning bevæge sig bort, gør den det. Sådan er det gået historien igennem. Den rummer en lang beretning om befolkninger i bevægelse. Romerriget var stabilt i århundreder, men brød sammen, da folkevandringerne fra Nord efterhånden tappede det for kræfter. I anden halvdel af det 19. århundrede eksporterede bl.a. Irland og Skandinavien deres befolkningsoverskud til Canada, Nordamerika, Sydamerika og Australien. Og nu vandrer store folkegrupper til Europa. Som nordboerne førhen sejlede til Amerika for at finde et bedre liv, sejler de nu til os af samme grund. Men Europa har ikke store øde områder, de kan bosætte sig i. Europa ligner snarere det gamle Romerrige, der lokkede med sin rigdom og frodighed og gjorde det i en sådan grad, at det gik til grunde. Nogle kommer til os på flugt fra forfølgelse i den arabiske verden, andre søger ly for krigen i Syrien. De er flygtninge og skal have beskyttelse, indtil de kan vende hjem."
Här kan man säga att han tar sin utgångspunkt. Vid platserna dit folkvandringen syftar måste det finnas både fysisk plats och andra (kulturella, ekonomiska, politiska) "utrymmen" för att det ska kunna fungera. Man anar redan av artikelns första meningar att Per Stig Møller tvivlar på det. Han hade inte jämfört med Romarrikets sammanbrott annars. Hur ser framtidsprognosen ut? Per Stig Møller igen:  
"Hvis vi nu forestiller os, at vi i Europa tager imod dem alle sammen, vil Europa ikke længere være ”det Europa, vi kender”. Europa vil få en ganske anden befolkningssammensætning end i dag. Der vil ikke længere være tale om en europæisk kultur, men om et konglomerat af kulturer, som kan fremkalde sammenstød mellem befolkningsgrupper i et omfang, vi slet ikke har set. Den terror, Europa allerede har oplevet, er i så fald kun en meget spæd begyndelse."

Europa kommer inte att vara samma plats om nu alla som vandrar norrut tas emot. Han gör här också en koppling mellan folkvandringen och terrorismen. Om man tänker efter en stund kan man förstå den kopplingen. Så gott som alla terrordåd som utförts i Europa har lokalt födda män som attentatsmän. De är lokalt födda men barn till invandrade muslimer, företrädesvis från arabvärlden. Kopplingen äger därmed sin riktighet. Det finns ingen anledning att förneka, särskilt inte som litteraturen och forskningen i minst femton år visat på sambandet.

Per Stig Møller är politiker, och därför är det självklart att han också ger några "konstruktiva förslag", i det han säger att vi måste försöka göra något:  
"Eller vi kan forsøge at gøre noget ved det. Vi kan gå i samarbejde med Afrika. EU kan indlede et tæt parløb med AU (Den Afrikanske Union), som rent faktisk fungerer, og som meget gerne vil i et tættere samarbejde med EU. Det europæiske erhvervsliv kan med udbytte flytte meget af det arbejde, det i dag får udført i Asien, til Afrika. Afrika er ikke og ønsker ikke blot at være en modtager af bistand. Det vil være en partner. Og Europa har i det lange løb brug for at have Afrika som partner såvel i den globale politik som i den globale økonomi."
Ungern och Österrike har i dagarna givit sina bud på "handlingsprogram". Ungern lämnar Dublinförordningen bakom sig. Reuters skriver:
Hungary on Tuesday suspended European Union asylum rules requiring it to take back refugees who have travelled through Hungary to other countries, and Brussels immediately called on it to clarify its action. Hungary's asylum system is overburdened, the most overburdened among EU member states affected by illegal immigration," a Hungarian government spokesman said. The asylum rules, known as the Dublin Regulation, were first drafted in the early 1990s. They require people seeking refuge to do so in the European country where they first set foot.
Och så bygger de förstås en mur för att slippa en öppen gräns till Serbien. Det råder delade meningar om innebörden av Ungerns linje, här kan man läsa vad de själva anser att de menar (på regeringens hemsida):
"Hungary continues to observe the Dublin Regulation; at the same time, it needs some technical patience before the acceptance of further illegal migrants as it is at this point in time unable to take care of them, State Secretary for Law Enforcement László Tasnádi said on Wednesday at the meeting of the Defence and Police Committee of Parliament."
Vad gör Österrike? De slutar behandla asylansökningar, punkt. Inrikesministern Johanna Mikl-Leitner meddelar enligt Reuters:
"Austria has stopped processing asylum requests in an effort to pressure other European Union member states to do more to help absorb waves of refugees pouring into the continent, the country’s interior minister was quoted on Saturday as saying. Vienna needs to “stop the Austrian asylum express” and become less attractive to refugees relative to its EU peers, Johanna Mikl-Leitner told Die Presse newspaper, renewing her demand for other countries to adopt fixed quotas for taking in asylum seekers."
Ungefär så skulle man kunna sammanfatta veckan i Europa, juni 2015. Jag tror, mot den bakgrunden att Per Stig Møller är en smula för positiv. Å andra sidan vet jag att det alltid finns politiker som säger sig ha funnit en lösning. Den sortens utfästelser har jag lärt mig ta med en smula salt.