Julbrev 2024. Personligt och politiskt

Foto i Älvsbyn: Astrid Nydahl

 

Julbrev 2024

När nu julen närmar sig tänker jag på dem vi förlorat under året. De jag först tänker på som dött är:

 

Författaren Gabriela Melinescu, född i Rumänien men mångårigt verksam i Sverige, en kär vän då det begav sig.

 

Litteraturmannen, familjens vän Per-Johan Wilhelmsson som dog i en tragisk olycka mot slutet av året.

 

Översättaren och essäisten Anders Bodegård, vår kanske viktigaste förmedlare av den bästa polska litteraturen. Flera av de allra viktigaste fick jag av Anders: Zagajewski, Szymborska, Gombrowitz. Hans betydelse för min läsning av just Zagajewski är oändligt stor.

 

Författaren och essäisten Anders Hallengren, Emersons man i Sverige. Som i The Code of Concord: Emerson’s Search for Universal Laws 1994, mitt absoluta ödesår.

 

Konsertpianisten, Eric Satie-interpreten Olof Höjer som fick mig att känslomässigt för alltid förstå Saties betydelse.

 

Albanske författaren Ismail Kadare. Han följde med mig hela vägen från 1970-talet och hit. Hans halvmeter i bokhyllan gick hela vägen från den hårda vintern, de medeltida, mystikt färgade berättelserna, till de mest banala, samtida kriminalhistorierna. Han överlevde Hoxha-diktaturen med list, dikt och intelligens. När diktaturen fallit såg han sig fri att leka i andra genrer. Hela tiden var Paris han andningshål. Han reste, läste, skrev och sålde böcker, den ena mer oväntad än den andra. Men han förblev Kadare.

 

Barndomsvännen Karin Wilson. Karin begravdes i januari men jag visste inte ens att hon var sjuk. Karin betydde mer än någon annan från mycket unga år upp i högstadiet. Hemma hos henne satt jag ofta om eftermiddagarna, gjorde läxorna och lyssnade på Tamla Motown mer än någon annan musik. Karin var ömsint, trofast, trygg och vän på många olika sätt; alltid en Människa med stort M. Lorensborgs-livet själva betydelse.

 

I lika hög grad alltjämt närvarande som sorg är de nära vännerna Anne-Marie Berglund som avled den 6 mars 2020, och Anders Wikström som avled lille-julaftons kväll 2023. De var mina mångåriga brevvänner båda två, men med brev som utvidgades till försändelser med musik, film och litteratur. 

 

Hans Boij minns jag på samma sätt. Han dog 15 september 2023. Den märkliga omständigheten är att alla dessa tre är finlandssvenskar. Bara Anders fanns kvar i den miljön, närmare bestämt i Billnäs i Nyland. Hans och Anne-Marie levde och verkade i Stockholm.

 

*

 

Döden griper djupt in i oss som fortsatt lever.  Flera av oss har själva drabbats av sjukdomar som i vissa fall är mycket allvarliga. Jag fick erfara en process med min polyneuropati som ledde till rosfeber och sedan stora problem med urinvägarna och testiklarna. Smärta kan man leva med, men att bli beroende av mediciner som klassas som narkotika var det sista jag ville.

 

Ett julbrev som består av mörka tankar vill jag inte heller skapa. Så låt mig berätta om det gångna årets händelser ur ett annat perspektiv, nämligen det realistiska, om än det huvudsakligen innehåller både tragedier och ond bråd död

 

I våras hade vi bott 21 år i det underbara huset på Byholmsvägen. Då var det dags att flytta. Vi hade fått nio månader på oss av sönerna Hansson, sedan pappa Lars hade dött i september 2023, nästan 91 år gammal. Det stod en trerumslägenhet mitt inne i Kristianstads centrum öppen för oss. För att kunna genomföra den resurskrävande flyttningen sålde jag en dyr och kär målning genom auktionsfirman Bukowskis i Stockholm. Pengarna räckte till en flyttfirma som under flera dagar gjorde hela jobbet.

 

Det bibliotek jag byggt under nästan 50 år, samt förstås alla Astrids böcker, skulle inte på långa vägar få plats i lägenheten, inte heller musiken i LP- och CD-form. Det var inga roliga timmar att se antikvariatsbokhandlare och andra röja ut och köra iväg. Men det heter ju att nöden inte har någon lag.

 

Var detta också mörka tankar? Nej, de ingår i berättelsen om året 2024.

 

En ny bok fick jag i det närmaste färdigskriven under den senare delen av året. Det skulle ju inte ske, hade jag lovat mig själv. Men manuset Bussen står stilla finns här i en blandform jag inte ägnat mig åt tidigare.

 

Jag försöker dagligen fördjupa mig i de två krig som sliter sönder både länder och människor. Putin-fascismens angreppskrig mot Ukraina tycks inte ha ett slut. Andra stora regimer har öppet eller dolt gett Putins regim såväl moraliskt som militärt stöd i det att de upplåtit sina vapenindustrier åt honom. Det senaste inslaget i dessa mordiska affärer är Nordkoreas inblandning i kriget.

 

I Israel kan man nu konstatera att en nationell ledare och de facto krigsherre som Netanyahu är efterlyst för sina krigsförbrytelser: Internationella brottmålsdomstolen ICC utfärdade på torsdagen 21 november arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. 

Alla bör välkomna ICC:s beslut att gripa Benjamin Netanyahu, skriver Krister Thelin, tidigare domare i Jugoslavientribunalen, i tidningen Flamman.

 

Vilka skäl fanns och finns det att först lägga Gazas bostadsområden i aska, och sedan inleda bombkampanjer som gör detsamma med Beirut och Libanons södra delar. Jo, skälen fanns förstås, de heter Hamas och Hizbollah. Svårt skadade och decimerade finns de kvar som dödliga hot, eftersom de ser varje jude som ett legitimt mål. Står den motbjudande massakern 7 oktober 2023 i paritet med dessa långvariga flygbombkampanjer? Kan man alls jämföra antalet torterade, våldtagna, misshandlade och dödade människor?

 

Om Israel ska överleva som oberoende nation kan förstås inte denna onda cirkel fortsätta. Men vem är människa att förstå hur en annan och bättre utveckling ska kunna inledas?

 

Det urgamla judehatet har tilltagit kraftigt. Krafter som betyder socialt mörker har spridit nya - men egentligen alltså urgamla - myter och lögner om det judiska folket. Det ankommer på oss att tillbakavisa och bekämpa denna primitiva antisemitism. 

 

*

 

Neuropatin blev under 2024 den definitiva vägändringen för mig. Att inte kunna gå ordentligt, att alltid behöva fundera på om balansen finns, om jag ska falla eller klara det jag vill – det har blivit den svåraste av alla vardagliga frågor. Särskilt om nätterna.

 

Sjukdomen som på djupet förändrar livet är något helt annat än de sjukdomar som kommer och går. Neuropatin går ju inte, den tillfrisknar man inte ifrån. Efter hjärtstoppet den 9 maj 2023 kom sjukdomarna en efter en. 

 

Två veckor på hjärtkliniken betydde inte att vården upphörde vid utskrivningen. Nya problem stod och väntade. Att bli beroende av stödkäpp och/eller rollator var de minsta problemen.

 

*

 

”Jag börjar om”, skriver Natacha Appanah. Det är ord jag gärna använder. Och med dem önskar jag er alla en god jul och ett gott nytt år 2025.

 

Er Thomas Nydahl