Nathacha Appanah: Det urblekta minnet (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Bodner Gröön)

 

Som en lovsång eller en kärleksförklaring till farföräldrarna är den, Nathacha Appanahs nya roman. Men den är också, liksom Våldets vändkrets och Ingenting tillhör dig en berättelse om koloniala villkor, bottenlöst förtryck och en nöd som är svår att ens förstå.

 

Få kan som Nathacha Appanah göra svunna tiders omständigheter och villkor synliga. Man kan ta på dem under läsningen, eller känna dofterna av dem.

 

Bokens omslag visar en enorm flock starar som fyller himlen. Denna flock med sin rörelse och sina ljud får fylla funktionen av symbol för den migrationsberättelse hon själv skriver.

 

Liksom i de tidiga böckerna vill hon utforska, forska, gräva fram fakta och känna igen sin familjehistoria, där förfäderna istället för namn hade nummer. Hennes farfars farfars far hade nummer 358444 och var 45 år gammal. De kom alla till Mauritius med båten Sara, längs en rutt som användes fram till 1920.

 

De blev kontraktsarbetare, ett system som användes av

kolonialmakterna för att uppväga bristen på arbetskraft i sockerrörsfälten. Om jag säger att de drömde om en bättre framtid känns fenomenet kanske igen. Vem skulle annars ha gått med på de usla villkor som mötte dem?

 

Varifrån kom de? Appanahs föfäder kom byn Rangapalle och de tog sig därifrån till Madras för att segla över havet till en månadslön av fem rupier, två skålpund ris och ett halvt skålpund baljväxter. Appanah visar med ett foto hur förskräckande lite det är. Men Indien är så stort och det är detta stora de lämnar.

 

Trots nöden blev sedan de indiska arbetarna kända för att vara ”fogliga”. Och ändå kunde det mitt i fogligheten explodera av vrede. Appanahs farfar lät sin knutna näve fara iväg mot en lögnaktig förman och han döms till fängelse. När han blir fri förvisas hela familjen från företagets område. Familjen blir ”aldrig förlåten för den här yttringen av uppstudsighet” skriver Appanah, ”inte av sin grupp, i lägret eller på plantagen”.

 

Miraklet kallas det – hela förloppet med polio som drabbar farfadern. Det bör sparas till läsarna själva, ty en gripande och stark berättelse är det. Liksom boken i sin helhet. Låt det inte råda någon tvekan om att Appanah skrivit ännu en roman av det där slaget som kan kallas oförglömligt just för att det med eftertänksam kärlek berättar om de människor som inte självklart blir beståndsdelar av litteraturens värld.

 

Julläsning? Just därför alldeles självklart.