Nina Bouraoui: Sorgen har ett minne (Översättning Maria Björkman) Elisabeth Grate Bokförlag

 

 

"Min far var en tribun med sina precisa ord, sitt strukturerade sätt att tala och skriva."

 

Nina Bouraouis författarskap har legat vidöppet för mig i många år, tack vare Elisabeth Grates generositet. Jag minns hur det började, då jag bodde i Sätaröds station. Jag har både läst och recenserat dem alla. Vilket långt äventyr. Det har pågått i mer än tjugo år. De tre första titlarna utgavs av Anamma förlag, men från och med Pojkflickan 2004 är det Elisabeth Grate Bokförlag som stått för utgivningen, totalt tretton titlar, och nu alltså den fjortonde, Sorgen har ett minne.

 

Det finns genomgående hos Nina Bouraoui tematiska spår i vilka läsaren kan röra sig med en känsla av hemhörighet och identifikation. De handlar om dubbelidentiteterna fransk-arabisk, man-kvinna och liknande. Den dubbla nationella identiteten är förstås grundläggande för en arabiskfödd fransyska. Men det är också den homosexuella tillhörigheten.

 

I denna nya bok möter vi dem igen. Huvudberättelsen är förstås den om pappans döende. Nina berättar om när hennes pappa ligger på Jeanne-Garnier, ett sjukhus för palliativ vård. Hon säger om sig själv att hon är omogen men vill lämna rollen som ödet tilldelat henne.

 

Den bok hon skriver är i grund och botten också självbiografisk, hon vet att pappans ansiktsdrag också är hennes, och att den cancer som sakta dödar hennes pappa också är hennes fiende.

 

Nina har med flickvännen, här bara kallad A, i berättelsen. De två tar stark gestalt i den. De känner pappans stöd. Hon vet vad som är viktigast i livet: ”fest, skönhet och åtrå”.

 

Berättelsen igenom ser man hur hon prövar med besvärjelser för att hålla pappan vid liv. En är att hålla sig vaken. Det misslyckas förstås.

 

Nina vill också berätta om sin kärleksrelation: ”i sju år har A och jag gjort den första dagens svindel evig.”

 

Hennes pappa har aldrig dömt hennes livsstil, och ”att förlora min tysta bundsförvant skulle lägga sten på börda”, skriver hon. Det är en vacker och drabbande berättelse om kärlek – både den homosexuella och den mellan far och dotter. Ingen skildrar den bättre än Nina Bouraoui. Ingen har skildrat den på ett för mig mer drabbande – och rörande – sätt.

 

Hon får mig också att le, som när hon om pappan skriver att ”han är den ende mannen i mitt liv”. Men med ett frågetecken och fortsättningen ”jag kommer att förlora en man som för mig kanske representerar alla män”.

 

Behöver man tacka som läsare? Ja, det tycker jag att man ska göra. Tack Nina Bouraoui för ännu en gripande, angelägen och vacker bok. Tack översättaren Maria Björkman som gjort det ännu en gång, och tack till förläggaren Elisabeth Grate. Men också en ursäkt för det jag missförstått av läsningen, i det avseendet får jag skylla på neuropatin med relativt gott samvete.