När läsningen nu nästan är omöjlig...

 

Det fanns en tid när en bok man skrivit ställdes ut i en bokhandlares skyltfönster. Det var då man - tillsammans med sin förläggare - fylldes av glädje och stolthet.

 

Det fanns en tid då morgontidningarna skrev om de böcker man gav ut. Böcker utgivna på välrenommerade förlag, böcker med viss tyngd och betydelse.

 

Det fanns en tid då stolthet och fördom hängde ihop. Det är så länge sedan att jag omöjligen kan minnas hur och varför.

 

När sjukhusbesöken numera orsakar lika mycket problem som de ska motverka förstår jag att livet befinner sig i det tredje skedet, alltså det sista.

 

När läsningen nu nästan är omöjlig är det inte för att intresset försvunnit eller ens minskat, utan mer för att den fysiska tröttheten och smärtan tagit ut sin rätt.

Att förlora sitt hem är ett djupgående personlig motgång.

 

Att förlora sitt bibliotek är en större förlust än tidigare inträffade.

 

Att vara ensam i sitt nya stadsboende beror endast på yttre, fysiska omständigheter.

 

Vägen från det förlorade hemmet till det nya har många hinder, krokar och stoppklotsar. Jag lever dem alla. Jag sover bara stundvis för att vaken förmå möta och utmana dem.