Den enda möjliga flykten

För sena nyheter kommer också, skrev jag igår, syftande på barndomsvännen Karins död.

Idag slog det mig att vår barndom utspelades i ett helt annat land. Vi kallade det Sverige, ty det var landets namn redan då (och sedan lång, lång tid tillbaka.

Vi vet att den politiska klassen valde en helt ny, radikalt annorlunda, framtid för landet och folket. Vi som tillhör de tidiga efterkrigs-generationerna lät det inte bara ske, många, väldigt många deltog aktivt i och med att de fortsatte att rösta på de politiska partier som drev igenom förändringen - och förstörelsen av Sverige.

Jag kan inte tolka deras röstande som annat än att de faktiskt ville att Sverige skulle bli denna oöverblickbara, splittrade och motsättnings-drivna folkmassa. Är Sverige svenskarnas land? Nej, inte om man med svenskarna menar den etnisk svenska befolkning som präglade landet. Ja, om man i den politiska korrekthetens mening avser "de som bor här".

Att fly landet är nu meningslöst och omöjligt. Den enda möjliga flykten är den man kan göra inom landet. Att finna en bostadsort i en av svenskar eller andra européer präglad by eller småstad, eller att finna bostaden djupt inne i en skog eller långt ute i en ödemark.

Den enda möjliga flykten är alltså individualistisk. Egoistisk? Ja, om man menar att den styrs av den individuellt formulerade insikten att man måste överleva ensam. Jag kan inte överleva i massan. Kan helst inte ens besöka den. För att köpa hem mina livsmedel bör jag be nära anhöriga om hjälp, för att slippa vistas bland beslöjade stenstoder och andra figurer som påstår att de är "svenskar".

Det är för övrigt kanelbullens dag idag (den skapades i Sverige på 1920-talet).