Gabriela Melinescu är död

 

Översättaren Inger Johansson har skickat dessa minnesord:

 

Poeten och författaren Gabriela Melinescu avled den 15 oktober efter en längre tids sjukdom, 82 år gammal. Hon sörjs av sin förtrogna Silvia Luca, Stockholm, och av många tacksamma vänner främst i Sverige och Rumänien.

 

Född under brinnande krig som barn till en rumänsk-ortodox mor och en judisk far växte Gabriela Melinescu upp i det brutalt stalinistiska Rumänien.

 

Efter universitetsstudier blev hon tidskriftsredaktör, publicerade poesi och levde i ett drygt decennium i poetisk symbios med den legendariske Nichita Stanescu, till inspiration för dem båda. 

 

Efter sju publicerade poesivolymer var hon ett stort namn i sin generation tillsammans med Ana Blandiana, Ileana Malancioiu och Marin Sorescu. 

 

När så den svenskbelgiske bokförläggaren René Coeckelberghs sökte rumänska författarskap mötte han Melinescu, en stark och bredaxlad kvinna som hade tränat yoga och karate och kunde freda sig mot våldtäktsmän och Securitate-agenter. Gabriela och René kom att leva samman i Sverige och driva förlagsverksamhet fram till Renés död 1989. 

 

Gabriela gav under årens lopp ut fjorton titlar poesi och prosa på svenska och ännu fler i hemlandet. 

 

Till rumänska översatte hon författare från Heliga Birgitta, Swedenborg och Strindberg till Dagerman, Ekelöf, Espmark, Frostenson, Pleijel, Sonnevi, Ström och Trotzig, och blev mångfaldigt prisbelönad.

 

Utöver en intensiv litterär verksamhet och utställningar med målade glasikoner, grafik och teckningar fortsatte Gabriela att skriva kulturjournalistik. Hon publicerade essäer i svenska dagstidningar men var framför allt en produktiv och mångårig korrespondent för rumänska România literara.

 

Som lyckligast var Gabriela kanske den gången i S:t Jacobs kyrka i Stockholm, då sopransaxofonisten Anders Paulsson uruppförde sin tonsättning av hennes dikt Uppståndelsens morgon (ur Ljus mot ljus, 1993) och kören sjöng:

 

Jag ska träffa alla mina döda

---

Människor kommer ut ur kyrkan

tyngdlösa i vårens luft

som fiskar och delfiner

i ett stilla hav

Förlaget Interculture. Jan och Dany Valdelin. Minnen kring min prosadebut Förbannade tystnad

Jan och Dany Valdelin

 

 

Första mötet. Diskussion kring omslaget till Förbannade tystnad. Balkong med Jan och Dany. Hon mycket aktivt entusiastisk efter att ha läst mitt manus. Jan närmast lyrisk. Det är möjligt att den balkongen låg i förlagslokalen, det minns jag inte.

 

Jag kom senare, tillsammans med min dotter, med Jan till stora villan i Saltsjöbaden. Sonen Emil kommenterar: ”Sjuvilla nummer 2 hette den - ett maffigt hus ja!”

 

När jag var där hade jag en dotter med mig, Lina som då var en liten flicka på kanske fyra år. Dany fick henne och Emil, bara något år äldre, att börja leka – och de ville aldrig sluta den härliga kvällen då vi vuxna satt vid det gigantiska matbordet, åt, drack och diskuterade min och andras böcker. Lina var så blyg att hon sjönk in i sig själv, men när Dany gav klartecken för leken blev hon en annan människa.

 

Den 10 juni 1988 var det utgivningsdag på min bok Förbannade tystnad (Interculture förlag, Stockholm). Den hade underrubriken Berättelsen om en barndom. Boken fick väldigt fina recensioner på den tiden då dagspressen satte litteraturkritik högt upp på dagordningen. Den är förstås omöjlig att hitta numera (dyker nästan aldrig upp antikvariskt heller). Jag har flera gånger funderat på att ge ut en andra upplaga själv, men har nu fastnat för att inlemma en del av den i min kommande bok om barndom och uppväxtår i Malmö.

 

Jan Valdelin var gift med författarinnan som verkade under pseudonymen Jeanne Cordelier. Hon hette Dany i förnamn och kom med giftermålet att heta Danielle Valdelin, en förtjusande människa och fin författare. Hennes genombrottsroman handlade om livet som prostituerad i Paris, och hette Utbrytningen. Hon fick senare i Sverige ett rikt författarskap. Med Jans död förlorade hon sin mångåriga make. Hon är sedan länge bosatt i sydvästra Frankrike.

 

Jag ställde två frågor till sonen Emil Valdelin och han berättade kort:

Nej, Jan var inte pensionär när de flyttade till Frankrike. Han fortsatte att arbeta och tog på sig enstaka jobb här och där. Tyvärr satte hans cancer stopp för det och han blev i praktiken tvingad in i pensionen. Jan gick bort i Frankrike, under natten mellan den 16 och 17 mars 2020. Vi respekterade hans önskemål och han kremerades. Dany, Jon och jag spred hans aska i en liten skog nära huset där Jan och Dany hade njutit mest av sitt franska landsbygdsliv – ett hus de sålde några år innan han gick bort.

 

Hade Jan fortsättningsvis någon litterär verksamhet i Frankrike?

Tyvärr fortsatte han inte sin litterära verksamhet i Frankrike, förutom att stötta Dany i hennes skrivande. Dany fortsatte däremot att skriva, och gör det fortfarande.

Jan blev 76 år.

 

Jag läser en minnestext i Svenska Dagbladet och citerar:

 

”Han var djupt involverad i utvecklingsfrågor – alltifrån Södermalm och bort mot Etiopien, Vietnam, Jamaica och många andra länder. I arbetet med internationella frågor utgjorde ekonomisk teori och handfasta arbetsverktyg en stark kombination – hur skulle man annars kunna sortera bort politisk retorik, irrelevanta partsintressen eller ren korruption inför viktiga beslut när Sida och andra biståndsorgan förväntades bidra med ekonomiska insatser?

 

Jan kom att utveckla en god kompetens för uppdrag i dessa krävande miljöer, från början av 1980-talet i eget konsultföretag. Intresset för litteratur resulterade i etablering av bokförlag, med fokus på fransk litteratur och egen insats som översättare, småningom av hustrun Danys romaner – och bosättning i Frankrike.

 

Jan hade en förmåga att med humor och värme sprida omtänksamhet omkring sig, först i Handels lokaliteter, gärna i sällskap med kvinnliga studerande vilka på den tiden nog var en smått förbisedd begåvningsreserv. Som krävande chef i Interconsult fungerade Jan som en briljant mentor där många nyexaminerade Handelsstudenter fick sin första kontakt med en tuff arbetsmarknad.”

 

*

 

Om Dany skrev jag 2009:

 

Hon föddes i Frankrike under andra världskriget. Omständigheterna och grymma män drev henne ut i prostitution under fem helvetesår. Hon levde ett liv i förnedring, men bröt sig ur och började ett nytt liv med publiceringen av debutromanen "Utbrytningen". Hela boken handlar om hennes tuffa väg till frihet.

 

Den hyllades först i Frankrike – "ett lysande debutverk" – och blev sedan en internationell storsäljare. Hon hette Jeanne Cordelier. Trodde jag. När jag mötte henne i Stockholm i slutet av 1980-talet fick jag veta hennes riktiga namn: Danielle Valdelin. Hon var gift med förläggaren Jan Valdelin på Interculture, ett av den tidens aktade småförlag som specialiserat sig på fransk skönlitteratur, från Marguerite Duras till Henri Michaux.

 

Jag och min dotter Lina trivdes hemma hos dem, i huset som liknade Villa Villekulla och bjöd på såväl god litteratur som mat och vin. Både Jan och Danielle visade sig vara fantastiska människor – generösa, vänliga och omtänksamma.

 

Vi hade kontakt några år. Sedan flyttade Danielle och Jan till Vietnam. Han engagerad i biståndsprojekt, hon i fortsatt skrivande. Jag undrade länge vad det blivit av dem och trodde inte att jag någonsin mer skulle se hennes pseudonym Cordelier.

 

Och som det brukar varanu för tiden så var det på nätet jag hittade henne igen. Efter många år utomlands, först i Asien, sedan på Balkan, hade de nu bosatt sig i sydvästra Frankrike. I hennes svarsmail stod det: "Jag har inte glömt dig Thomas, du är alltid välkommen hit till oss!"

 

Så slöts en tjugotvåårig cirkel som slagit en lov jorden runt.

 

*

  

Jan Valdelin skrev vid ett tillfälle om sig själv:

 

"Jag är snart 70 år, gift och har två söner och två barnbarn, en pojke och en flicka. Mitt namn är Jan Valdelin.

 

Efter att ha studerat vid Handelshögskolan i Stockholm arbetade jag mer än tolv år som forskare och lärare.

 

Sedan jag lämnade det akademiska yrkesområdet har jag arbetat inom internationellt utvecklingssamarbete. Detta har naturligtvis medfört att jag rest mycket och arbetat i mer än 40 olika länder (på resande fot under åtta av de 14 år jag arbetade från Sverige). Jag har också levt i utvecklingsländer i över åtta år – Indien, Vietnam, Etiopien och Albanien. Omkring 16 år u-länder och sedan snart 10 år bosatt i Frankrike.

 

Mina intressen kretsar kring historia, ekonomi, sociologi, politik och aktuell debatt. På denna blogg kommer anmälningar av artiklar och böcker i dessa ämnen, minnen som kan illustrera aktuella frågor samt utblickar från ett lantligt hus i sydvästra Frankrike."

 

Jan och Dany - alltid!

 

*

 

Det var det fina Stockholmsbaserade förlaget Interculture – Jan Valdelins förlag - som gav min bok Förbannade tystnad.

Min strategi var att bokens berättelser skulle ha en förankring i min egen erfarenhet. Jag var endast 35 år gammal när jag började skriva, min relation med föräldrarna var dålig. Mammas sjukdom gjorde det särskilt svårt. Jag vet att hon fällde många tårar på grund av min berättelse.

Nå, jag mitt dumma fån bytte ut personnamn, jag lät verkliga händelser utspela sig någon annanstans och med andra personer, jag bytte också mitt eget namn trots att jag-formen var den självklara, och trodde att det skulle räcka för att maskera verkligheten och göra den mer till fiktion. Och jag misslyckades, naturligtvis. Min pappa blev rasande och kontaktade Sydsvenskan, som slog upp saken med ett jättereportage. Författarförbundets ordförande Jan Gehlin intervjuades och han fastslog den självklara rätten till en “subjektiv sanning”. Jag tackade nej tre gånger, men insåg sedan att jag var tvungen att svara på kritiken. Det gjorde jag. Men rätt blev det aldrig. Trots en reparerad och mångårig bra relation med pappa, kom saken upp igen alldeles mot slutet av hans liv.

Jag fick sedan frågan om jag hade något manus som kunde passa som bok nu när det första palestinska upproret i modern tid hade brutit ut. Det kallades intifada och vi hade ingen aning om ordets betydelse.

 

Jag hade ett manus. Det skulle ha blivit ett helt annat manus tillsammans med en skånsk konstnär. Men eftersom vårt samarbete hade spruckit blev texten liggande.

 

Nu väcktes det till liv. Jan läste och sa: ”Det är bra. Men det duger inte. Kan du skriva till nya avsnitt som griper direkt in i det palestinska upproret, så kan det bli en bok värd att ge ut.”

 

Jag gjorde som Jan bad mig, men det dög ändå inte. Det krävdes ytterligare arbete.

 

Vi gjorde det arbetet och en färdig bok blev det. Titeln blev följdriktigt Intifada – med en felstavad underrubrik som skulle ha blivit Rapport från ett palestinskt uppror.

 

Och jag var själv stolt över de intervjuer jag gjort med framstående och för situationen viktiga israeliska intellektuella, som författaren Yoram Kaniuk (redan då en högprofilerad ”dissident”), språkrör för Beit Hagefen och New Outlook, två väletablerade institutioner för israelisk-palestinsk samverkan, den senare dessutom en tidskrift av hög kvalitet, författarinnan Shulamit Hareven, ovanlig för sina Gaza-reportage, samt inte minst Israels nationalpoet Yehuda Amichai, som jag fick träffa tillsammans med Ofra ben Jakov i hans hem. Amichai fällde de för mig oförglömliga orden: ”Låt dem stå i givakt hela dagarna”. Han var fysiskt illamående av våldet och de nationalistiska excesserna. Ofra hade varit hans elev i skolan, och han kom ihåg henne.

 

Jag besökte Al-Haq i Ramallah, där man samlade fakta och vittnesmål om de israeliska övergreppen – inte minst militära – mot civila palestinier. Al-Haq betyder Sanningen eller Det rätta. Sedan 2022 har de stämplats som ”terrorister” av Israel. Det är en grotesk anklagelse i alla avseenden, men gör naturligtvis arbetet mycket svårare för dem.

 

Tilläggas ska att jag träffade den under många årtionden avgörande politikern Arie Lova Eliav som lämnat all israelisk partipolitik, men som fortsatte att verka i Knesset. Honom samtalade jag med vid flera olika tillfällen - en gång i Malmö! - och de texterna kom att prägla boken. Hans rykte hade grundlagts direkt efter kriget då han förde överlevande från koncentrationslägren till Palestinas kust, och med svåra och oftast otillåtna medel fick dem i land, där de kunde etablera sig, lång innan staten Israel grundades. Vi gillade varandra och kunde samtala helt utan prestige, trots stor åldersskillnad och en socialpolitisk avgrund mellan oss.

 

Nå, boken kom ut. Det var den första på svenska språket i ämnet, och trots att det var övervägande israeliska röster och miljöer den speglade, fick den ödmjuka och ibland – som av Per Garthon – mycket positiva recensioner. Jag tror att Jan var nöjd.

Jan Valdelin ( 1943 - 2020 )

Henrik Nilsson: Hålet i stängslet. Resor med den latinamerikanska litteraturen (h:ström)

 

”Vi är ensamma. Ensamheten som är ångestens grogrund började samma dag som vi lösgjorde oss ur moderskötet och föll ut i en främmande, fientligt värld. Vi föll och detta fall , medvetandet om att vi har fallit, gör oss skyldiga. Till vad? Till ett namnlöst brott: det att ha blivit födda.” Octavio Paz: Ensamhetens labyrint. Översättning: Irmgard Pingel och Lasse Söderberg)

 

Vad driver författaren Henrik Nilsson från Malmö ut på ändlösa resor ? Har det något med ensamheten i Octavio Paz mening att göra? Det tror jag inte. I så fall är det i existentiell mening. Resan är alltid ett slags sökande efter sällskap i en högre mening än den banala. Sällskapet i andra kulturer och språk är alltid full av mening. Är inte varje resa i någon mening sådan?

 

För mig har resandet denna betydelse. Ända sedan unga år, som liftande, fram till de sista resorna som återvändare till de platser som betytt så mycket för mig.

 

I mötet med litteraturen och de enskilda författarna säger Nilsson att ”våldet är ett oundvikligt tema”. Det handlar såväl om ”arvet från militärdiktaturer och inbördeskrig, den pågående mardrömmen i Mexico, gängstriderna i Centralamerika”- liksom en rad andra politisk/ekonomiska faktorer.

 

Våldet, ensamheten, fattigdomen – se där tre faktorer att vara medveten om. Henrik Nilsson har dem med sig.

 

Han pendlar mellan fönsterutsikten i Malmö och de vidare perspektiven från hotell i Latinamerika – och självklart från de små flygplansfönstren när han tillsammans med andra resenärer går in för landning i de många olika länderna.

 

Två språk bestämmer förståelsen: portugisiskan och spanskan. Många enskilda författare – såväl levande som döda – bestämmer hans litterära bilder. Hans beläsenhet är stor och den blir större på platserna.

 

Det finns en stor sensualitet i hans närmande:

 

”Hellre läser jag då Julio Cortázar. Att en klar höstdag koka en kopp kaffe och slå upp berättelser som ’Intaget hus’ eller ’Natt på rygg’, hör till det närmaste jag kan komma ren, porlande läsglädje…”.

 

Breda överblickar utmärker boken, men också skarpa enskilda författarporträtt. Det han skildrar av Lêdo Ivo är oförglömligt i sin kärleksfulla och öppna, fysiska bild av en författare vi här vet allt för lite om.

 

”Det finns ingen fri vers”, säger Lêdo Ivo och tar en klunk vitt vin under parasollen”. 

 

Närvaro alltså, total närvaro, både i det reportaget och andra. Klasskillnader – till synes självklara, men också brutala, historiska såväl som samtida. Allt speglas i denna litteratur.

 

Redan i bokens inledning kommer vi till Aracataca där Gabriel Garcia Márquez bodde mellan två och åtta års ålder. Han har kanske blivit mest känd för Hundra år av ensamhet? Nobelpristagare, men nämns nästan aldrig numera. Litteratur kommer och går, också den som hamnat i Nobelklass. Ensamhets-temat jag inledde med finns närvarande. Men Nilsson ska vidare, det behöver läsaren inte tvivla på. 

 

Man kunde, vilket Nilsson gör i kapitlet Människans mått, också tala om att det finns en "estetisk ensamhet" i Latinamerika, och den måste då vara oerhört intressant att utforska. Om inte annat blir man påmind om sin egen mycket bristfälliga kunskap, vilket understryker vad det är Nilssons bok väcker: en längtan efter mer kunskap och mer litteratur att bekanta sig med.

 

Det mest tilltalande – sympatiska kunde jag säga – med boken är känslan att bli medtagen på ett både läst och resande äventyr. Så fungerar ju litteratur i sig, när den är som bäst.

 

Centralamerika får sitt eget resonemang i boken. De där, ofta förbisedda, länderna har under åren bjudit på flera färgstarka författarskap. Tänk bara på prästen och poeten Ernesto Cardenal, som också var kulturminister i den första Sandinist-regeringen i Nicaragua! Eller Miguel Ángel Asturias från Guatemala, också han liksom Gabriel Garcia Márquez Nobelpristagare, redan 1967. Det finns förstås oändligt många fler, men detta är två framträdande exempel.

 

Det som gör Nilssons bok så bra, är hans speciella ton, som präglas av en sällsynt kombination av stor kunskap och ödmjukhet inför uppgiften. Att det i botten ligger en stor kärlek till ländernas och språkens litteratur, är så självklart att det nästan inte behöver nämnas.

 

I titelkapitlet Hålet i stängslet får vi bekanta oss med författaren Mario Levrero från Uruguay som debuterade 1966 med La Ciudad (Staden), efter vilken det ska ha följt ett tjugotal romaner och novellsamlingar. Levrero är, som många av Nilssons författare, för mig helt okänd. Att jag inte ens hade hört talas om denne "Uruguays Kafka" säger rätt mycket, både om mig och hur översättnings-praktiken ser ut."Var, herregud, pågår livet?' frågar sig Mario Levrero på ett ställe. Meningen tycks vara nyckel till hela hans motsträviga och generösa författarskap", skriver Nilsson. 

 

Och jag får lust att vända hela meningen tillbaka in i hans egen gärning. Ty denna bok borde ha fått en mycket större uppmärksamhet och läsekrets. Men det kommer, med all säkerhet, eftersom motsatsen vore brutalt orättvis.

 

 ***

Läs också här om Fernando Pessoas dikter i Henrik Nilssons översättning. Eller bekanta dig med andra sidor av Nilssons författarskap, här och här.

Ryktesvägen eller segerdagen

Foto: Alfred Eisenstaedt, Times Square1945

 

Är det inte dags för den bilden igen? Kan vi få den i ukrainsk version? I Israel/Palestina? Någon annanstans? 

Marvin Gayes sång I heard it through the Grapevine berörde oss djupt igår. I den här versionen, som jag aldrig tidigare hade hört. Ryktesvägen är den sämsta.

Sjukhussamtalet var inskrivet för tidiga måndagen. Det lyckades inte särskilt bra.

***

Jag ber er läsa och fundera på vad som väntar. Är det ens någon mening att öppna den "kultursidan" mer?

"Essy Klingberg kom till Svenska Dagbladets kulturredaktion 2021, då som skribent och redaktör för kulturdebatt.

– Mitt mål är att föra kulturjournalistiken ännu närmare läsarnas vardag. Ge dem ännu bättre hjälp att orientera bland veckans snackisar..."

 

 

Förlusten av våra böcker innefattar:

Foto: Alfred Eisenstaedt 1942

 

Hela samlingen Ismail Kadare, Kafkas samlade verk, liksom Lars Gustafssons, Suzanne Brøggers, Peter Handbergs, Paul Austers, H.C. Andersens, Villy Sørensens, Ulf Peter Hallbergs m.fl. borta. Därtill varje bekant samtida europeisk författare, från tjeckiska till rumänska, från norska till bulgariska, från danska till tyska, från belgiska till spanska, från portugisiska till holländska... allt jag köpt, fått och på annat inskaffat till just biblioteket.

 

Men förlusten är oändligt mycket större. All poesi från klassisk till helt samtida, inklusive vännerna sedan 1970-talet och framåt. Hela biblioteket facklitteratur åkte med som i en åskknall, inklusive judaican med unika titlar från Malmö till Lissabon, och Balkanlitteraturen med tyngdpunkten på albanskt.

 

Förlusten är så stor att det vi räddade och fick med oss ter sig som en droppe i oceanen. Eller måste man alltid lära sig att förlust också är en prövning, ett sätt att lära sig leva om igen...

 

Varför denna förlust? För att vi efter 21 år tvingades lämna det hus vi hyrde. Vi levde i illusionen att biblioteket, cinemateket och musikrummet var för evigt. Det var de inte. De var alla som damm och dömda att dö. Det lilla vi fick med oss är förstås viktigt på sitt sätt men bara en bråkdel av det vi höll högt.

 

 

Fest i huset inklusive sjukdom

 

Nej, vi är inte på väg bort. Vi är på väg till havet.

Idag fyller Astrid 77 år. Men det dröjer en veckas tid innan vi kan köra till havet.

Trots att jag är sängliggande har Astrid några av sina barn och barnbarn på fest här idag.

Man får sprida ut festerna när man är så många som vi. Hon lär bli firad av resten av sina barnbarn när hon kommer till Norrland i jul. 

Min sjukdom begränsar förstås festmöjligheterna, men vi började dagen med läsbara presenter från nära och kära till frukosten.

Det är fest i huset, om än aldrig som förr när vi knappt kunde stava till sjukhus.

Grattis från hjärtat Astrid!

Gubbe med skägg

 

Det fanns en tid när jag var en gubbe med skägg. Då tog jag bussen från Byholmsvägen till stan. Så kom 9 maj 2023. Hjärtstopp. Dödens realitet. Två veckor på sjukhuset.

Inopererad maskin i bröstet. Sedan följderna. Polyneuropati den värsta. Det som nu pågår dubbelt.
Vad är livet annat än en väntan på döden?

Jag är fortfarande en gubbe med skägg. Men jag är en gubbe som lever på lånad tid.

Bilden är tagen av Astrid i gallerian julen 2022, ett halvår före hjärtstoppet.

Lyssna till regnet

 

Har vi tid att hejda oss och lyssna till regnet? Vanligtvis rusar vi iväg och söker skydd. Där människor förr ställde sig i en portgång eller fällde upp en paraply och stilla betraktade regnet, flyr de idag in i ett köpcentrum eller ett varuhus. Varje gång regnet faller om sommaren töms stränderna och fylls varuhusens parkeringsplatser av husbilar och andra fordon. Människor söker tröst och skydd bland varorna. Konsumtionen håller oss glada och torra. Inne i varuhuset hörs inte det fallande regnets stilla porlande eller häftiga smatter mot marken och taken.

 

Ur Långsamhetens nej (Tusculum)

Foto: Astrid Nydahl

Nina Bouraoui: Sorgen har ett minne (Översättning Maria Björkman) Elisabeth Grate Bokförlag

 

 

"Min far var en tribun med sina precisa ord, sitt strukturerade sätt att tala och skriva."

 

Nina Bouraouis författarskap har legat vidöppet för mig i många år, tack vare Elisabeth Grates generositet. Jag minns hur det började, då jag bodde i Sätaröds station. Jag har både läst och recenserat dem alla. Vilket långt äventyr. Det har pågått i mer än tjugo år. De tre första titlarna utgavs av Anamma förlag, men från och med Pojkflickan 2004 är det Elisabeth Grate Bokförlag som stått för utgivningen, totalt tretton titlar, och nu alltså den fjortonde, Sorgen har ett minne.

 

Det finns genomgående hos Nina Bouraoui tematiska spår i vilka läsaren kan röra sig med en känsla av hemhörighet och identifikation. De handlar om dubbelidentiteterna fransk-arabisk, man-kvinna och liknande. Den dubbla nationella identiteten är förstås grundläggande för en arabiskfödd fransyska. Men det är också den homosexuella tillhörigheten.

 

I denna nya bok möter vi dem igen. Huvudberättelsen är förstås den om pappans döende. Nina berättar om när hennes pappa ligger på Jeanne-Garnier, ett sjukhus för palliativ vård. Hon säger om sig själv att hon är omogen men vill lämna rollen som ödet tilldelat henne.

 

Den bok hon skriver är i grund och botten också självbiografisk, hon vet att pappans ansiktsdrag också är hennes, och att den cancer som sakta dödar hennes pappa också är hennes fiende.

 

Nina har med flickvännen, här bara kallad A, i berättelsen. De två tar stark gestalt i den. De känner pappans stöd. Hon vet vad som är viktigast i livet: ”fest, skönhet och åtrå”.

 

Berättelsen igenom ser man hur hon prövar med besvärjelser för att hålla pappan vid liv. En är att hålla sig vaken. Det misslyckas förstås.

 

Nina vill också berätta om sin kärleksrelation: ”i sju år har A och jag gjort den första dagens svindel evig.”

 

Hennes pappa har aldrig dömt hennes livsstil, och ”att förlora min tysta bundsförvant skulle lägga sten på börda”, skriver hon. Det är en vacker och drabbande berättelse om kärlek – både den homosexuella och den mellan far och dotter. Ingen skildrar den bättre än Nina Bouraoui. Ingen har skildrat den på ett för mig mer drabbande – och rörande – sätt.

 

Hon får mig också att le, som när hon om pappan skriver att ”han är den ende mannen i mitt liv”. Men med ett frågetecken och fortsättningen ”jag kommer att förlora en man som för mig kanske representerar alla män”.

 

Behöver man tacka som läsare? Ja, det tycker jag att man ska göra. Tack Nina Bouraoui för ännu en gripande, angelägen och vacker bok. Tack översättaren Maria Björkman som gjort det ännu en gång, och tack till förläggaren Elisabeth Grate. Men också en ursäkt för det jag missförstått av läsningen, i det avseendet får jag skylla på neuropatin med relativt gott samvete.

 

Tobbes begravningsdag 2014

15 november, Västra Vrams kyrkogård, Tollarp

Tio år sedan idag. Begravningsgudtjänst för Tobbe i Västra Vrams kyrka.

Vännen Arne Tegnér - präst i Svenska kyrkan - höll i hela ceremonin. Vår dotter Catarina sjöng.

Henrik Nilssons nya Hålet i stängslet (h:ström, serie Lumen)

 

När det smäller till i brevlådan en icke-postdag, då kan man vara nästan säker på att det är en bok. Det var det idag!

Henrik Nilssons nya Hålet i stängslet, är en samling som ger "personliga perspektiv på både kontinentens prosa och poesi," Vilken kontinent? Latinamerika! Det är något han kan.

Jag ser verkligen fram emot att läsa den, trots att sjukdomen drar mig allt längre ner i träsket. Klockan två hämtar taxin mig till CSK, där Urologikliniken väntar. Omöjlig kombination? Vi får se.

Långväga besök i sjukstugan

 

Min fosterdotter Ljubitza, som kom till mig i unga tonår i slutet av 1980-talet, till vardags bosatt och arbetande i Maspalomas på Gran Canaria, är på ett ovanligt Sverigebesök.

Få människor gör mig så glad som hon. Jag blev beordrad att sitta framför bokhyllan och så tog Astrid bilden denna sena oktober-eftermiddag.

Mitt fysiska tillstånd framgår med all tydlighet. Jag känner det dygnet runt inifrån, nu finns det också som bildbevis!

Födelseåret på bild

"Man in the Rain" New York City, 1952 by Ruth Orkin.

 

Det är förstås märkvärdigt att se ett foto från sitt födelseår. Jag föddes 1952. Pappa hade tvingats sluta sitt arbete på leksaksfabriken i Tyringe, det var efter en allvarlig olycka där hans högerhand förstörts ordentligt, han och mamma hade fått bosätta sig tillfälligt hos mormor Sabina i Malmö. Efter det fick pappa istället anställning hos Solidar i Malmö. Vägen in i yrkeslivet som dekoratör låg öppen. Min bror föddes 1954 och efter honom kom två yngre systrar.

Jag föddes där i Malmö, i juni 1952. Om det regnade den dagen vet jag inte, men Orkins bild sätter igång min fantasi. Det är lätt att föreställa sig Malmö i regn. 

Bokhandel eller inte?

 

Vad är en bokhandel? Tja, mest en pappershandel idag.

Butiken i London är en sådan som får en att hålla andan.

 
Akademibokhandeln här hos oss är en som får mig att sucka.

Bokhandeln ligger främst på nätet. Sökfunktionerna ger fantastiska möjligheterna, som vore de hyllor i det förflutna.

Till helgen stundar en högtid här hemma, jag har köpt bokgåvorna på Bokbörsen, också det en rik bokhandel med verkliga böcker, digitalt förmedlade och fysiskt närvarande vid leveransen.

Foto i London: Astrid Nydahl

Pappa snart 99 år

 

Pappa visste vad han gjorde när han flyttade hela sitt konstnärskap till kroatiska trakter. Plötsligt vällde de fram, växterna och människorna. 

I år skulle han ha blivit 99 år. Den 15 november.

Jag anstränger mig att ofta minnas de god sidorna. Min pappa förblir han och nu är det min tur att sakta försvinna.

Döden slog till igen

 

För ett dygn sedan var allt normalt. Inte nu. Jag är i djupaste sorg.

Steg upp och möttes av ett dödsbud. Det träffade både i magen och hjärnan.

Han var några av mina barns bästa vän för länge, länge sedan.

Min äldste sons klasskamrat och allt du kan tänka dig. De tog över tidskriften Ariel efter mig. Han var ambitiös, en sökare och en djupt troende ung man. Läste, läste... bildade sig. För honom var skönlitteraturen och Bibeln lika viktiga.

Han fick nu besked av läkaren att hans cancer var obotlig, han skulle dö inom 6 månader.

Köpte hem brännvin, drack sig berusad och gick ut med hunden.
Snubblade och föll ut i gatan. Så kom bilen som krossade hans huvud. Det var i torsdags kväll. Nu är det lördag.

Intet ont anande såg vi på en lång berättelse filmad på romanen Middlemarch av George Elliot. Fem timmar bortom världen.

Tiden upplöses.

Jag skriver inte mer. Vet att du, vem du än är, finns med hela din medkänsla.

Det blev ingen god helg.

Men livet bär på överraskningar

Se sig själv bakifrån

 

Jag lät mig fotograferas bakifrån på torsdagsmorgonen, för en ny vinjett till min Facebook-sida.

När jag tittade på bilden så såg - och kände - jag hur eländig jag blivit. Både fysiskt och psykiskt är jag på väg bort.

Men det betyder inte att jag lägger mig ner för att dö. Läsa kan jag nästan inte alls längre. Om det är koncentrationsförmågan eller något annat det är fel på får förbli en fråga.

***

Jag har nu en konkret plan för hela avslutningen på 2024 och den första veckan 2025. Det beror helt enkelt på att jag då är ensam i hemmet. En plan måste inte till för att fira jul och nyår, utan för att stå redo inför allt sjukdomen kan ställa till med.

Det kan också ha att göra med hur man ser sig själv bakifrån. På väg bort eller på väg till något annat?

Livet har länge nog varit en illusion.

Men den viktigaste frågan är ändå om bilden visar att jag är på väg ut och bort från bloggen för alltid. En epok av livet avslutas i så fall. 

Anlände idag. Tack Elisabeth Grate