En mammas död i alzheimer

 

Min mamma, född Ylva Wahlund (1930-1994), var en frodig och mycket vacker kvinna, mamma till ytterligare tre barn (min yngre bror och mina två yngre systrar).

Hon växte upp och formades av Missionsförbundet men i mitt barndomshem syntes det inte mycket av det. Först efter ett "bibelläger" hände det saker. Plötsligt ville hon ha mig i knäet och lyssna till hennes högläsning ur bibeln. Och så började hon svälta sig själv.

Inte en måltid utan att vi hörde henne inlåst på toaletten kräkas upp det lilla hon fått i sig.

Hennes självsvält präglade alla mina kvarvarande tonår i föräldrahemmet på Lorensborg. Och många år i mitt vuxenliv som förälder.

Hon var ett levande lik de sista åren. Hon besökte mig på Sätaröds station sittande i rullstol en sista gång 1993. Därifrån var det inte långt till sista resan. Vi tog farväl av henne på Lunds stora sjukhus där hon låg i fosterställning, fortfarande hörde hon vad vi sa där vi satt på sängskanten. Det var i januari 1994 och det snöade kraftigt. Hon hade önskat sig "ett vitt slut", och det fick hon också. Begravningen i Höör blev helt dekorerad med vita blommor.

Den förbannade alzheimern hade ännu en gång tagit en människas liv.

Den saknad jag känner kommer över mig. Vi förlorade vår mamma. Våra barn förlorade sin mormor och farmor. Alldeles för tidigt.