Foto: Astrid Nydahl |
Ung och frisk kunde jag drömma mig bort. Jag har ägnat många timmar av mitt liv åt litteratur som både skildrar och lovsjunger "det enkla livet". Någon hippie-typ var jag aldrig. Drogromantik och smutsiga, indiska kaftaner var inte min stil.
Men varje gång jag nu, rätt så gammal och mycket sjuk, besöker de olika klinikerna, allt från vårdcentralen till specialisterna på sjukhuset, inser jag att den lätta och snabba tillgången kan ge mig mer tid.
Vill jag ha mer tid? Den frågan är frekvent. Min sjukdom sänker mig allt längre ner. Jag plågas både fysiskt och mentalt och jag hade helst velat avsluta allt arbete med datorn, i telefonen och med andra digitala instrument. Hade jag klarat det när kallelser till hälften av instanserna inte ens skickas med papperspost?
Jag är inte en flykting som korsar mitt eget spår. Jag är inte ens en missnöjd välfärdsmissbrukare. Men jag kan känna en tilltagande vantrivsel i detta nu, i denna verklighet. Digital på deltid som jag är, är sannerligen inget alternativ. Det är en form av koketteri mitt i pensionsynkedomen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.