Banaliteten som "poesi"

Banaliteten är det högsta idealet i svensk offentlighet, också på kultursidorna. Bruno K Öijers nya diktsamling är ännu högre och avundsvärd:

varit ihop för länge

det skar sej till slut

varje kväll bröt ni ny sten

och fortsatte bygga på muren mellan er

Bara den som slutat läsa poesi och istället hoppas på något annat kan bry sig om honom. Eller är det tvärtom så att vi inte kommer högre? Har vi glömt de riktigt stora, samtida poeterna? Var det inte någon som viskade Sonnevi? Det är bara fredag en gång i veckan. I dag till exempel.