Lars Åberg: Mest kränkt vinner (Karneval förlag)

 

 

”Jag är kränkt, alltså finns jag.” (ur boken)

 

Jag tror att man kan belysa Lars Åbergs ärende med den nya boken i några citat.

 

”Ju fler som flyttar in i ett främmande land, desto större potential för fördomar, kränkningar och diskriminering”, skriver Lars Åberg i boken.

 

Eller så kunde man säga: ”Ju fler främlingar som flyttar in i ett land…” och då bli ännu tydligare i det omgivande resonemanget. Ty här talar vi främst om de problem islams väldiga tillväxt skapat i vårt land. ”Man föds svart, men inte som muslim; den senare identiteten är en social konstruktion”, förtydligar Åberg.

 

I ljuset av det senare kan vi läsa hela Åbergs klargörande och viktiga bok om kränktheten som kultur i Sverige. Varför är den då viktig? Jag menar att betydelsen ligger i att han samlar, förklarar och visar på sambanden som verkar göra samtidens människor i Sverige till världsmästare i kränkthet. Världens mest jämlika land försvann just i skarven mellan homogen kultur och påtvingad, huvudsakligen importerad mångkultur.

 

Konsekvenserna är fasansfulla i flera olika avseenden. Inte bara de små vardagliga exemplen bör uppmärksammas, utan också de långtgående, politiska. Det sker sådana manifestationer inte minst i Malmö.

 

”I praktiken tillmäts dock vissa former av hot ooch missaktning mindre värde, som när en lång bilkaravan i Malmö i oktober 2023 hyllade Hamas terrorattack mot kibbutzer och en musikfestival i Israel. När såg vi senast hundratals människor köra runt och jubla över att judar mördats och kidnappats utan att det beskevs som hets mot folkgrupp?”

 

Det jag här citerat har sin grund i en extremt stor invandring – kalla det hellre hitflyttning, både legal och illegal – som inte har minsta likhet med forna tiders inflyttning av hårt arbetande människor från syd- och centraleuropa. Hur många stenkastande, hatiska människor från Rumänien eller Tjeckoslovakien hittar man i dessa pöblar? Inga, skulle jag naturligtvis våga hävda.

 

Hela berättelsen – ty en berättelse är det! -  om situationen i de kränktas land är kryddad av fyndiga formuleringar. Smaka på dessa:

 

”Hyperindividualismen är som gjord för hyperkänslighet.” - ”Möjligheterna att känna sig kränkt tycks vara fler än möjligheterna att känna sig lycklig.” - ”Värdegrunden kan dock innebära en förolämpning mot människors intelligens eftersom den förutsätter att de förstår väldigt lite av det de håller på med.”- ”Vår ängslan har vi fått i arv.” - ”Vem ogillar mångfald? Alla tycker om mångfald. Konsultföretagen har frodats i mångkulturbranschen.”

 

Efter en dryg fjärdedel av boken ser man att den också växlar ut på delvis andra spår som leder till omvärlden, då blir det sannerligen inte mindre intressant. Lars Åberg kan till exempel USA, det har han visat många gånger, och här ger han multikultur-romantiken ett grått och mycket elakt mönster som bygger på långtida erfarenhet. Men han dyker ändå ner redan på Öland för att ställa den dräpande banala frågan: Är kränkthet en form av hemlängtan?

 

Ja, så kan det vara en metod för att ”organisera de goda minnena”. Just det gör vi, nostalgiker som vi är, eller uppvuxna i ett folkhem, tämligen homogent, som vi i hjärterötterna saknar, dagligen!

 

Våldet står ofta i centrum för Åbergs berättelser. ”Där gatstenen landar upphör Sverige” skriver han, och vi drar oss lätt till minnes de så kallade ”Koran-kravallerna”. Då kan vi tillägga att där gatstenen kastas har Sverige sedan länge upphört. Orten är ett annat land, ett främmande land.

 

Att islam i denna berättelse spelar en central roll är väl inte ägnat att förvåna? Det gör därmed också slöjan. Att Alexis de Tocqueville citeras är inte konstigare än att Koranen gör det. Sammanhangen och orsakerna står att söka i Åbergs resonemang. Så gör han en tillbakablick på alla våldsamma kravaller knutna till den senare boken och landar i slutsatsen att terroristerna som flög in i World Trade Center i grund och botten i grund och botten var kränkta!

 

Slöjan då? Hijaben i varje kvarter i Sverige, från Orten i storstäderna, till köpcentra och bostadskvarter i småstäderna? Åberg säger, och där tror jag att han har helt rätt, att ”normaliseringen av hijaben innebär således en normalisering av kvinnoförtrycket”. I vårt eget arma land har Högsta förvaltningsdomstolen så sent som 2022 slagit fast att ”det är en del av yttrandefriheten att föräldrar klär sina små döttrar i hijab”.

 

Så mycket mer hade kunnat anföras ur denna kloka, viktiga bok. Här känner vi igen Lars Vilks, vars milda personlighet och skapande själ skulle förintas i ett eldhav, vi känner igen jakten på konsensus där sossar och moderater i lika hög grad söker och strävar efter trivselnationalismen, och vi känner tyvärr också igen det språkliga förfall som i offentligheten blivit högsta ideal och där svenska språket – i Sverige! – blivit fritt villebråd.

 

Vi som alltid propagerat för jämlikhet i tredje världen borde oftare betänka att vi i vår aktiva vardag, politisk eller ej, ser till att cementera raka motsatsen till det som var lyckliga gatan.

 

Vill man förstå Sverige, och massinvandringens konsekvenser bättre, ska man läsa och begrunda Lars Åbergs nya bok. Den är alldeles för viktig för att spolas bort i floden av uselt formulerad stapellitteratur.

 

Det som händer ett folk som i långa tider knutit näven i byxfickan framgår klart. Katastrofen kan alldeles logiskt kallas kränkthet.

 

*

 

I hans svit med böcker på detta tema ingår också Framtidsstaden, All inclusive och Landet där vad som helst kan hända.

 

 

Vad är det för ett Sverige som gått förlorat?

Skärmdump

 

Danmarksdemokraternes Mads Fuglede intervjuas i Berlingske:

 

Hans syn på det som skett med Sverige påminner mycket om Lars Åbergs, vars nya bok jag recenserar här i bloggen inom kort:

Spørgsmålet er, hvad det er for et Sverige, der er »tabt«.
Selv har Mads Fuglede igennem mange år haft et nært forhold til landet, hvor han blandt andet har familie.

»Jeg elsker falukorv, Janssons fristelse, Folkhemmet, Saab, ABBA, Emil fra Lønneberg, Anders Zorn, Astrid Lindgren, Pippi, de lyse nætter og Skærgården,« skrev Mads Fuglede i 2018 i sin kronik.

Folkhemmet – det abstrakte begreb, der metaforisk kendetegner det harmoniske svenske velfærdssamfund, hvor sammenhængskraften er høj – kan man i dag skyde en hvid pind efter, mener Mads Fuglede.
»Det betyder jo ikke, at Sverige forsvinder som samfund,« siger han:

 

»Det betyder bare, at det Sverige, der fandtes engang – det jeg kalder Folkhemmet – kan man besøge i nostalgien. Men ikke i virkeligheden.«

 

Hvis man drager en parallel til Danmark, kunne man måske snakke om Morten Korch og det Danmark, han tegnede op. Er det ikke også forsvundet?

»Jo, det er det. Et lands fortid i en romantiseret udgave er jo altid et fatamorgana. Og det har aldrig rigtig eksisteret. Men der kan være nogle værdier i det, som vi holder højt. Og de værdier lever jo af et folks enighed om dem.«

 

Mads Fuglede nævner i flæng lighed mellem kønnene, personlig frihed, seksuel og religiøs frihed.

Værdier, der i hans øjne stammer fra vores kristne kulturarv – og »romantiseringen af vores egen fortid«.

 

Hela intervjun finns här:

 

https://www.berlingske.dk/politik/for-seks-aar-siden-skrev-han-at-sverige-er-tabt-i-dag-ser-mads-fuglede

 

Mental smärtlindring med Chet Baker

 

När Chet Baker spelar så fylls mitt rum av mental smärtlindring. Jag har just fått besked från sjukhuset att Astrids operation gått bra och att hon kommit upp på avdelning.

Halv fyra steg hon upp i morse. Jag en timme senare, så det har varit en lång förmiddags orolig väntan. Men kunde vi klara 30 år tillsammans måste vi ju fortsätta på samma väg.

Gatan utanför mitt fönster visar alla tecken på social och politisk krasch. Än så länge bara gatan, här inne i huset råder i alla fall social fred och relativ stillhet. Den lågmälda musik jag nu spelar - tack Lennart Romberg! - kan bara jag själv höra.

White Blues heter låten.

30 ÅRSJUBILEUM I DAG!

 

I dag firar den vackra kvinnan på bilden och jag 30 år tillsammans! Det är stort, mycket större än man kanske tror. När jag mötte Astrid hade jag levt ensam i ett par år, och hade verkligen inga planer på en ny varaktig relation.

 

I dag har jag återigen fått tacka för våra år tillsammans, högtidligt och ödmjukt. Varje dag är viktig när man är sjuk. Det gör dagen friskare och gladare.

 

 

Kulturen vid stupet

 

2012 blev jag inbjuden till Bokkalaset i finska Ekenäs. Det blev en mycket viktig händelse för mig, då jag lärde känna Ulrika Wikström och hennes bror Anders. Vi har haft kontakt under alla år. Dessvärre har Anders gått bort.

***

 

Att vägra vara en perfekt människa. Om den danske författaren Jørgen Leth. 

(Ur Kulturen vid Stupet som utkom 2012. Klicka på omslagsbilden så blir den läsbar)

Varför sätter jag mig inte bara
och skriver den berättelsen, bara
ett eller annat, det är natt
i Port-au-Prince, det har regnat

(ur Hvordan det ser ud, 1987)

Att skriva om Jørgen Leth, fem år efter hans memoarbok Det uperfekte menneske, utan att nämna den hets som bedrevs emot honom och som fick honom avskedad som cykelsport-kommentator på Danmarks Radio och från posten som dansk generalkonsul på Haiti, är naturligtvis en omöjlighet. Men det som hände ska inte bli huvudsaken i denna text. Rakt tvärtom endast en helt kort, inledande refelektion, eftersom resten ska handla om Leth som författartyp. Parentesen ser ut så här: om en äldre manlig författare naket och uppriktigt skildrar sitt kärleksliv med en yngre kvinna, dessutom haitier och svart, får han räkna med att först skällas som pedofil och därefter bli uthängd på slaskpressens löpsedlar och av den samlade godhetskören bli kallad än det ena, än det andra. Sedan hjälper det inte att kvinnan i fråga, kosmetologen Dorothie Laguerre på Haiti, skriver ett öppet brev till de danska läsarna, publicerat i Poul Pilgaard Johnsens debattantologi Det fordømte menneske, där hon berättar om sin passionerade kärlek till författaren och deras relation. Han är för alltid stämplad av en offentlighet som hellre söker skandal och sensation än djup och mänsklig erfarenhet.

Jørgen Leth, född 1937, är en av den danska poesins grand old men. Han debuterade med Gult lys 1962 och utkom fem år senare med något så ovanligt som en diktsamling med sporttema. Samlingen från 1967 heter följdriktigt också Sportsdigte. Ur den plockar jag upp dikten om tävlingscyklisten Fausto Coppi:

Fausto Coppi
var en fantastisk människa
trivdes bäst helt ensam

Når han körde i bergen
kunde ingen hänga på honom, han
var en fantastisk människa

Sa tidigt farväl,
Fausto Coppi,
Fausto Coppi.

Den nyenkelhet Leth här använder sig av i dikten är naturligtvis typisk för slutet av 1960-talet. Men när andra unga författare skrev poesi om Vietnamkriget diktade Leth om en stor tävlingscyklist och lekte med hans namn i farten, den höga fart som gjorde att Coppi alltid snabbt körde iväg från klungan och ensam klättrade i stigningarna. Denne Coppi är en central gestalt i den utvidgade och bildförsedda reportageboken Den gule trøje i de høje bjerge. Beretninger om Tour de France, från 1995 som nu alltså utgivits på nytt.

Cykelsporten får hos Leth, som överallt annars, en mycket manlig framtoning, man skulle kunna tala om något så ovanligt som en positiv manlighet. Att Fausto är mannen som besegrar elementen behöver man inte tvivla på: vad är en vind, en starkt uppåtlutande väg, ett berg klätt i snö för denne man? Element att besegra, så som manligheten i överlevnad och kamp för ett slags grundläggande värdighet, alltid sett ut. Hos Leth är det så självklart att det redan därför utstrålar skönhet. För den som finner vackra människor stötande är ju varken hans poesi eller hans sportjournalistik användbar. Men jag tror att erotomanen Leth har denna sida: han ser människans skönhet och han kan besjunga den, också när denna människa är en man.

Jazzen var tidigt och har fortsatt att vara ett musikaliskt och stämningsmässigt ramverk för Leth som person och diktare. I den vackra volymen med jazztexter, En dag forsvandt Duke Jordan i Harlem på 382 sidor får vi möta en man, som redan i tonåren visste vad han sökte, och som målmedvetet letade efter det.

Går det att berätta om musik med ord? Är det alls möjligt att med språket gestalta det som sker i ett musikaliskt verk, så att dess inre liv blir begripligt? Många har försökt, få har lyckats. En av de bästa musikjournalisterna alla kategorier är den danske poeten Jørgen Leth. Kanske är det hans poetiska väsen som gör det möjligt att tala om jazz på det här sättet. Alltsedan tonåren har han gjort det. Han är idag en äldre herre, men fortsätter att både tala om, och att gestalta, jazzen så att den blir närvarande i läsaren/lyssnaren. Det är den ena sidan av saken. Den andra är rimligen lyssnarens känsla för jazz, huruvida den alls rör och berör på ett mer djupgående sätt. Musik som ljudvägg och konsumtionsstimulator är en helt annan sak, det är den postmoderna kapitalismens främsta drivolja och något av det mest motbjudande vår samtid kan erbjuda. Musik som mullrar, dunkar, beter sig inställsamt och maskinellt, musik som vill förvandla oss, eller i ännu högre grad forma oss som konsumenter, som nickedockor i ett skådespel där enbart penningen har en roll. I Leths jazzvärld förhåller det sig alldeles tvärtom, där är människan varken maskin eller konsument, i jazzen är hon ett levande väsen av kött, blod och ande, ett väsen förmöget till kärlek, mänsklighet bortom det primitivt själviska. Det är därför en glädje att förlaget Bebop samlat Jørgen Leths bästa texter om jazz, inklusive poesi, i den läckra lilla men tjocka volymen En dag forsvandt Duke Jordan i Harlem (København, 2009).

"Jag har varit tillsammans med Bud Powell ett par dagar. Han är mild som en gammal gubbe. Dricker sin café-au-lait, medan blicken befinner sig i fjärran. Han har förlorat den omedelbara kontakten med tingen som omger honom, men momentant når man in till hans medvetande, och ett leende rör sig hela tiden över det bekymrade ansiktet. Ja, Paris, säger han dröjande,” skrev Leth 1961. Och året därpå åter igen om Powell: "Han, den mest passionerade av jazzens nu levande artister är nu hos oss - äntligen (...) Att uppleva en Bud Powell den ena kvällen efter den andra är oerhört sammansatt" konstaterar han och berättar om hur Powell vid flygeln kan utstråla såväl apati som intensitet, depression såväl som förlöst lycka.

John Coltrane säger 1964, i ett samtal med Leth: "Jag kan uppenbarligen tillfredställa publiken bara genom att vara mig själv. Det är en stor lycka, så klart.” Att vara sig själv - och att ha en publik - blir för Coltrane den stora lyckan. Eller som Leth själv samma år skriver om Coltranes Love Supreme, att den är ett slags tacksägelse, därför att han kommit ut ur sin andliga kris, "ett offer han länge har velat överräcka åt Gud".

Att följa Leth genom ett helt livs umgänge med jazzen är att bättre se både denna musik och att förstå hur poeten införlivar den. Att lyssna, att andas, att leva jazz, varken mer eller mindre är det som Jørgen Leth gör till sin metod.

I hemlandet, liksom runtom i Europa, är Leth framför allt känd som filmare. Han har ett helt livs filmande bakom sig, mer eller mindre dokumentära arbeten i samspel med konstfilm, från debuten med Stopforbud 1963 fram till arbeten som De fem benspænd tillsammans med Lars von Trier 2003 och Ra-ra i Port-au-Prince 2008. Ett flertal av hans filmer är gjorde just på Haiti, där han haft sitt hem ända fram till den förödande jordbävningen i januari 2010, då huset totalförstördes men han själv, tack vare ett rådigt ingripande från hans assistent, överlevde och kunde sätta sig i säkerhet. Hans porträttfilmer är sensibla, sakliga men mycket vackra, och särskilt minnesvärd håller jag den om poeten Søren Ulrik Thomsen för att vara. Helt gjord i svartvitt ger den ett dubbelporträtt av nattens Köpenhamn och av diktaren själv; Jeg er levende (1999). Med samma självklarhet har han ägnat en porträttfilm år fotbollsspelaren Michael Laudrup (1993), en åt gatuartister i New York (1983) och ytterligare en åt dansaren Katherine Dunham (1994).

Om sitt filmarbete med Søren Ulrik Thomsen säger han själv: ”Film kan inte konkurrera med den suggestiva styrkan i dikters bildspråk. Man måste avhålla sig från att illustrera en dikt. Banalisera och urvattna bildrikedomen i bra poesi. Allt för mycket känslopjunk kan vara förödande. Det måste till en kyligare strategi.” Men eftersom Leth alltid känt ett intresse för sambandet mellan ord och bild har han ändå tagit sig an lyrikern med sitt eget filmiska hantverk. Som poet vet han själv var dessa gränser kan och bör gå, men att eftersom det nu handlade om en annan poets ord var det ändå en stor utmaning. Thomsen hade givit honom fria händer. Leth hade därmed också möjlighet att bryta loss enstaka rader eller fraser i dikterna för att med dem skapa bilder och stämningar. ”Jag fick inte missbruka hans förtroende” säger Leth. Utgångspunkten fick bli en extrem enkelhet som utgick ifrån några klart formulerade tankar: filmen skulle inte vara litteraturkritik, inte en illustrerad text, inte tråkig men heller inte alltför smakfull, den skulle inte vara pliktuppfyllande. Däremot skulle den ”vara öppen och inbjuda till upplevelse och att öppna för sinnena. Den skulle erbjuda en resa in i ett verk.” Tillsammans med poeten valde han ett antal dikter, och några av dem skulle han själv läsa inför kameran. Han skulle stå i ett timt rum. Ljuden i filmen skulle vara vardagliga, ”konkret musik”, till exempel när Thomsen lagar the, när pennan rör sig över pappret, medicin som brusar i ett glas vatten. Utöver detta endast regnet utanför fönstret, himlen över Köpenhamn. Arbetet avlöpte mycket bra, det blev ett slags filmisk minimalism, framsprungen ur ett stort allvar. Thomsens utgångspunkt var att Leth skulle ha fria händer att skapa ett verk han själv blev nöjd med. Därmed kunde också Thomsen som filmens ämne bli nöjd. Han såg inte en ruta före klippningen. Och Leth kan sammanfatta, att han är nöjd med filmen, att ”den är resultatet av överensstämmelser i sinnelaget och en stor ömsesidig inspiration.” Själv ser jag den, gång på gång, som ett poetiskt verk i egen rätt. Som han förhöll sig till jazzen, så förhåller han sig till poesin.

Kring många av sina filmer resonerar Leth i boken Tilfældets gaver (2009), detaljrikt, målande. Boken ger en ovanlig och närgången bild av hans arbete som filmare.

Skulle man alls våga sig på en sammanfattning av Leth som konstnär, fick det bli med hans egna ord, om att vägra bli en perfekt människa. Ligger det inte i allt konstnärligt skapande inbäddat ett outtalat förbud mot perfektionen? Den som söker det utåt sett raka, rena, ädla eller perfekta kan aldrig tillåta sig de motstrida, komplexa och mångtydiga strömmar av intryck, känslor och framgångssätt som måste finnas inom konstnären. Jørgen Leth är ett utmärkt exempel på hur både geografisk, språklig och konstnärlig mångfald i det egna livet kan föda en rad olika uttryckssätt och konstnärliga aktiviteter. Men utgångspunkten för allt detta är ändå vardagen, den långa serien av alldeles vanliga, grå dagar, då ingenting ser ut att hända. Där, i ledan och långtråkigheten, händer det någonting under ytan, något som pockar på skapande. Man kanske måste upp på cykelsadeln igen. Eller sätta sig med pennan och blocket, ta fram mikrofonen eller filmkameran. Sätta på den där gamla plattan med John Coltrane. Sjunka och stiga i ett och samma nu, så som allt konstnärligt skapande kräver av oss.

Läsning:

Jørgen Leths egna böcker:
Samlede digte (Gyldendal 2002)
Det uperfekte menneske. Scener fra mit liv (Gyldendal, 2005)
Det uperfekte menneske, 2. Gulvet på haveds bund (Gyldendal, 2007)
En dag forsvandt Duke Jordan i Harlem (Bebop, 2008)
Tilfældets gaver. Tekster om at lave film (Gyldendal 2009)
Den gule trøje i de høje bjerge. Beretninger om Tour de France (Gyldendal, 2009)

Dessutom nämns:
Poul Pilgaard Johnsen: Det fordømte menneske (People´s press, 2005)

Samtliga översättningar från Jørgen Leths danska original är gjorda av TN.

FOT. FOTNOT

 

FOT. FOTNOT

PIEDE. NOTA A PIÈ DI PAGINA.

 

Bilder: Rossella Iannone

Texter: Thomas Nydahl

Italienska tolkningar: Bodil Zalesky och Rossella Iannone

 

Januari 2008
 

 

Ur en bok tillsammans med italienska Rossella Iannone, dansös och fotograf. Vi ansträngde oss verkligen för att göra en vacker bok, men förläggaren i den småländska skogen backade.

 

Ur manuset:

 

Hud och hemligheter smälter samman. I den väv som utgör en människa kan mycket döljas. Livets misslyckanden, ögonblicken av skam, bördan av skuld. Allt finns förankrat i hudvecken, i skuggorna och i ögonvrån.

 

***

 

Fjäderlätt. En vinkel väver nya samband. Den omöjliga vinkeln som uppstår i samma ögonblick hon släpper taget om sin egen kropp. Hon kan, utan hjälp av leder och muskler, falla och resa sig samtidigt, böja framåt och bakåt, uppåt och neråt, som om inte bara tiden, utan också rummet och gravitationen, upphävts och ersatts av en närvaro så stor att ingen skulle våga sätta ord på den. Ordlös och fjäderlätt faller och lyfter hon, finns överallt i rummet, som kött och som skugga. 

 

***

 

I ljuset förvandlas hennes närvaro. Från att ha varit en betraktare blir jag en del av henne. Hon har just hejdat sig i steget när jag tar ett djupt andetag och ser mig om i salen. De väggar och tak som omger mig tycks i det ögonblicket förflyktigas, så som också en hägring kan göra det. Allt är nu kropp och ljus, allt är kropp och rörelse.

Chet Baker - I am a Fool To Want You (live in Paris)

 

 

Frank Sinatra gjorde den. Bob Dylan gjorde den. Men jag tror att Chet Baker kommer närmast sångens själva väsen, ty han erfor allt för brutalt, kanske brutalare än någon annan, vad kärlek och längtan ställer till med. Sången påminner mig också om att jag förlorade alla mina Chet Baker-skivor i och med flytten. Måndagens eftertanke. Inget mer, inget mindre. Lyssna.

Det är drygt 40 år sedan nu vi skapade Elvaårslandet

Foto från Helsingborgs Dagblad 1982

 
Vi skapade tillsammans Elvaårslandet. En femteklass i Ängelholm och en gymnasieklass i Sölvesborg, deras lärare och jag som skrivande motor. Ett helt läsår arbetade vi tillsammans. 

De unga elvaåringarna skrev för brinnande livet. Gymnasisterna peppade dem och skrev själva. Av alla deras fantastiska texter - totalt 500 sidor - gjorde jag urvalet som blev boken Elvaårslandet. 

Den utgavs av föreningen Liv i Sverige (vars ordförande var legendariska Göran Palm). Min äldste son Mikael, själv tio år vid tillfället, tecknade det livfulla omslaget. 

Vackra minnen, länge sedan och långt borta. Frisk var jag dessutom och full av arbetslust. Också det långt borta.

 

Terrorbrott mot synagoga i Frankrike

 En explosion har inträffat på lördagsmorgonen utanför en synagoga i södra Frankrike. Händelsen utreds som terroristdåd. En polis är skadad, enligt AFP.

Annica Ögren, TT

Publicerad 10:50

Explosionen inträffade mellan klockan 08–08.30 efter att två bilar, varav en som innehöll en gasolflaska, satts i brand i orten La Motte nära Montpellier. Händelsen skedde framför en synagoga.

Ingen person befann sig i synagogan vid tillfället, rapporterar franska medier.

President Emmanuel Macron kallar det för ett terroristdåd på X.

”Tankar till de troende i Grande-Motte synagogan och alla judar i vårt land. Allt görs för att hitta förövaren till detta terrordåd och för att skydda platser för tillbedjan. Kampen mot antisemitism är en ständig kamp”, skriver Macron på X.

Händelsen utreds nu av den nationella åklagarmyndigheten för antiterrorism. Säkerhetsstyrkor jobbar nu med att spåra vem eller vilka som kan ligga bakom attentatet.

Enligt en källa som jobbar nära utredningen till AFP, har en man fångats på övervakningskameror när han lämnar synagogan kort efter att bilarna satts i brand. Enligt uppgifter ska mannen ha burit på en palestinsk flagga, rapporterar Le Monde.

Frankrikes inrikesminister Gérald Darmanin har beordrat förstärkning för att skydda judiska byggnader efter händelsen, som han kallar en ”uppenbart brottslig handling”.

”Jag vill försäkra våra judiska medborgare och kommunen att ni har allt mitt stöd och på uppdrag av president Emmanuel Macron kan jag tala om att alla medel görs tillgängliga för att hitta förövaren”, skriver Darmanin på X.

Under det första halvåret 2024 inträffade 887 antisemitiska handlingar i Frankrike, nästan tre gånger så många som under samma period 2023, uppgav Darmanin tidigare den här månaden.

Inrikesministern ska besöka attentatsplatsen under lördagseftermiddagen tillsammans med den tidigare premiärministern Gabriel Attal, enligt Franceinfo.

En trumpen Kennedy?

Skärmdump  SvD 24 augusti

 

När nu den egensinnige och oberoende Kennedy-ättlingen lade ner vapnen blev han köpt av Trump.

Logiskt? Underhållande? Politiskt hållbart? Jag besvarar inte frågorna men ser skeendet som en republikansk motsvarighet till Harris mångfärgade köp av demokratiska röster och opponenter. De senare stod i kö - från expresidentfruar till tv-underhållare - för att ansluta sig.

Det hela är ett motbjudande spektakel. Är det tvåpartisystemet som skapar det? Vi får se vad det i så fall kommer att betyda för Kennedy.

***

PS: Våra europeiska system tycks inte hålla måttet längre. Gårdagskvällens knivattack i Tyskland riktades logiskt mot en "mångfaldsfestival". Vi tror alla att "mångfald" är riktningen man ska gå för folkstyre - demokrati - och ett bättre samhälle. Ändå visar det sig, gång på gång, leda oss rakt in i terror och brutalt, både importerat och egenuppfött - våld. Vad lär vi av det? Förmodligen inte ett skvatt.

 

När jag prosadebuterade med Fabrik 1976

 

När jag prosadebuterade med Fabrik 1976 ville Sydsvenskan absolut åka ut med mig till Nordsjö Färgfabrik i Sege för att ta bild. Insläppta på fabriken blev vi förstås inte.

 

Min bok baserade sig på erfarenheter av arbete där, framför allt på den avdelning som hette AF (förkortningarna utgick från de olika lösningsmedel som användes vid färgtillverkningen, så fanns t.ex. skräckavdelningen IF där lösningsmedlet var thinner).

 

Fabrik fick välvilliga recensioner. Helsida i DN tillsammans med debutböckerna av Ulf Lundell och Ann-Charlotte Alverfors + en mängd andra landet runt. Nog fick man självförtroende.

 

Idag önskar jag att boken aldrig givits ut. Ett politiskt haveri formulerat på en prosa som är både stolpig och propagandistisk, utgiven av SKP som var landets maoistiska parti, men den öppnade vägen för mig in i litteraturen. Det är jag djupt tacksam för.

 

Och jag slapp, med två kortare undantag, arbeta på fabriker för att försörja mig och familjen. Efter Fabrik kom helt nya perspektiv, först med att jag som platsrepresentant för Svensk-Albanska och RESO såg vad den politiska sidan innebar av svårt förtryck och ekonomisk undernäring, sedan med besluten som ledde till inre och yttre frihet.

 

***

 

"Thomas Nydahl avsvär sig sin ungdoms kommunism men är inte politiskt korrekt. Hans språk vindlar, vinet flödar och den manlighet som åtrår skillnaden mellan könen och saknar femtiotalets hemmafru döljer han inte. Pacifism föraktar han. Politiska övergrepp kräver handling, och våld är ofta ett ofrånkomligt medel, till exempel på Balkan."

 

Lars-Olof Franzén, DN januari 2003

21 augusti - en viktig minnesdag

 

Sommaren 1968 hade jag fyllt sexton år och just slutat grundskolan. Jag skulle snart gå i mitt livs första demonstration i hemstaden Malmö, kvällen den 21 augusti. Den gick vägen från Stortorget till Folkets park, där Olof Palme höll ett tal om det som skett. Sovjetunionen och ett antal av dess vasallstater hade invaderat Tjeckoslovakien. Palme sa bland annat: ”Folkets längtan efter frihet kan icke nedslås med våld. Den kommer att leva och den kommer till sist att segra. Detta är vad vi framför allt skall säga oss idag när Prag är en stängd stad och Warszawapaktens styrkor invaderar Tjeckoslovakien.”

Reaktionen i vår unga vänkrets var inte olik den vi redan visat kring Vietnamkriget. Vi växte upp med en bild av ett kallt krig, där två supermakter, USA och Sovjetunionen, också förde ett militärt krig mot små nationer. Men när Vietnamkriget var över stod de sovjetiska stridsvagnarna kvar i Prag. Ingenting tydde på att det skulle ske en förändring. Tvärtom. Och två år senare kom Charta 77 som en befriande röst mot ockupanten och dess redskap i den tjeckoslovakiska regeringen. Här spelade också kulturen och litteraturen en avgörande roll. Tjeckoslovakiska författare kom att bli viktiga för oss, både de riktigt kända som Václav Havel och Ludvik Vaculik, men också nya, för oss dittills okända som Pavel Kohout, och exilförfattare som Milan Kundera. Genom tidskriften Röster från Tjeckoslovakien fick vi en kontinuerlig inblick i detta motstånd där pennan och skrivmaskinen var de viktigaste vapnen.

Jag tror att det som hände i den Sovjetkontrollerade delen av Europa påverkade oss starkt, inte minst för att vi befann oss geografiskt nära. När Sovjetunionen också förde krig i Afghanistan förstärktes känslan av hot och fara. För oss som var mycket unga i augusti 1968 blev detta formande och bildande erfarenheter som kom att vara avgörande för resten av livet. Konkret och handgripligt lärde vi oss förstå frihetens värde.

***

 

Under åren fram till kommunismens kollaps skrev jag ofta om Tjeckoslovakien i pressen. I min trilogi Politisk geografi (2002 – 2005) skrev jag om Prag i det andra bandet. Texten tog avstamp från en vistelse i lånad lägenhet på Lupácovagatan, alldeles intill Žižkovs tv-torn. 1993 utgav jag ett temanummer av kulturtidskriften Studiekamraten, med titeln Prag – politik, litteratur, religion och historia. I numret fanns texter av såväl klassiker som Gustav Janouch och Karel Capek som dagsaktuella bidrag från diplomaten och författaren Alvar Alsterdal, Daniel Hjort, Steve Sem-Sandberg, Karin Mossdal och många andra. Václav Havels bidrag var ett tal han hållit vid Världsekonomiskt forum i Davos.

Bilderna är privata och hämtade från en manifestation till stöd för Charta 77 som ägde rum i Malmö, förmodligen i slutet av 1970-talet eller alldeles i början av 1980-talet. Och jo, den unge smärte mannen vid mikrofonen är jag.

Muggiga hus och sjöbris

Vi körde till Bromölla för att titta på hus. Lukten räckte, då körde vi hellre till småbåtshamnen. Ivösjöns bris var bokstavligt talat en frisk påminnelse.

Kaffe och croissant hjälper mot det mesta.

 
Hus får vänta. Luktar det muggigt avstår vi. Jag trodde man kunde få ett hus för dryga miljonen. Nå, då fick man ta dofterna på köpet.

 

Klinisk neurofysiologi... och jag

 

Landöns hamn i regn och dimma idag. Stor mängd svanar ute i skärgården. Nära båthamnen bakom mig flockar av svalor. Tyst, mycket tyst, de sista regndropparnas stillhet.

När jag kom hem för en kvart sedan öppnade jag brevet från Skånes universitetssjukhus med följande inbjudan: "Välkommen till Klinisk neurofysiologi i Malmö för Neurografi..." - förr hette det Malmö Allmänna Sjukhus, nu heter det "På Inga Marie Nilssons gata 22." Jag frågade var det är. På sjukhusområdet förstås!

Samma dag, och samma tid, som jag ska ta alla proverna här i stan förväntar de sig att jag - flygande? - infinner mig i Malmö.

Ringde genast och avbokade. Nu tar vi en sak i taget. Och kanske en croissant?

***

Mobilfoto: TN

Jag fick dock in en femetta...

 

Klart man blir matt efter en sådan dag. Först infektionskliniken pga de hemska infektionerna av ben och fötter. Efter dryga två veckor ordinerad ännu en vecka trippel-penicillin. Sedan direkt ner i källaren till ortopedin.

 

När vi åkte hem sa jag till Astrid att enda hjälpen nu står att finna i Östersjön. Vi körde alltså till Åhus, satte oss i småbåtshamnen och fikade. Jag tog med posten som kommit när vi gick inom hemmet. Sex sjukhuskallelser! Jag vill inte ens tro på dem. Den kanske viktigaste har så tunga innebörder och handlar om urincytologi. Ja, det måste göras.

 

Jag fick dock in en femetta när jag med Astrids telefon lyckades komma i kontakt med min fosterdotter. Hon bor någonstans i Spanien. Jag har haft feber-mardrömmar om att hon inte ville kännas vid mig, men så svarar hon yster och lycklig! 

 

Det smittade så snabbt av sig att jag började skratta! Kan ni tänka er: sex sjukhuskallelser och gapskratt - samma dag!

Den horaktiga vålnad som drar fram i Åhus

 Om horan kommer från den normandiska kusten hos Marguerite Duras - och det gör hon! - kan jag ta mig friheten att berätta vad som försigår vid den här, nordostskånska kusten.

Det är inget sexuellt horeri, inte på minsta sätt, men det är ett politiskt, ekonomiskt och kråkvinkel-horeri som kanske bara förekommer här. Alla kan se resultatet av att storkommunen Kristianstad låter gängterrorns förstörelse fortsätta i Åhus. Den syns överallt, i form av krossade busshållplatsers glasrutor, offentliga toaletters sönderslagna, nerbrända hus och mycket annat. 

När vi fikar i småbåtshamnen behöver jag använda toaletterna. Nu går det inte. Läste i Bladet:

I fredags kunde man använda den toalett nere vid gästhamnen i Åhus som varit ur bruk under en tid på grund av skadegörelse.

Men det tog inte ens en dag innan kommunen tvingades stänga av toaletten igen. På lördagsmorgonen upptäckte man att någon slagit sönder toaletten invändigt och nu väntar ett nytt renoveringsarbete.

***

 Något annat och sammanfattande:

Det har varit rejält stökigt i Åhus under sommaren och kommunen får ofta in felanmälningar som handlar om sabotage.

– Vi har problem med skadegörelse i Åhus. Det är allt från kommunala byggnader, busskurer och skyltar som saboteras. Om det är någon som ser något utöver det här så vill vi att de hör av sig till oss

 

Om horan på den normandiska kusten blev storartad litteratur måste jag konstatera att det aldrig kommer att ske den horaktiga vålnad som drar fram i Åhus. Är hon importerad eller lokalt född och uppvuxen? Det har jag inte lyckats klura ut än.

 

Noll respekt för privatlivet

 

Vattenbrist i sjöarnas land? Knappast möjligt. Vi började tidigt i dag, är hemma som kortast på grund av en familjeangelägenhet, och så tillbaka igen. Till havet således.

Det blev en svår natt. Att bo i centrum, i lägenhet, är det värsta som kunde hända.

Ett undantagstillstånd.

I lägenheten ovanför oss går en rastlös dam på hälarna, stora delar av dygnet. Klamp, klamp, klamp. Räknar steg och äter sömntabletter.

Livet? Nej tack. Jag tror inte jag klarar så lång tid till. Vattenbrist, brist på tystnad, noll respekt för privatlivet. Centrumliv med hela mångkulturen hojtande och skrikande på gatorna. Nej tack