Stéphane Mosès: Historiens ängel, Faethon, översättning av Ervin Rosenberg

 

Det är en stark sak att börja läsa en bok som man inte tror att man har begåvning nog att djupare förstå, och sedan, stegvis och sakta, se hur den öppnar sig i tämligen klara och intressanta resonemang kring de tre huvudpersonerna Franz Rosenzweig, Walter Benjamin och Gershom Scholem.

 

Två av dem har i många år funnits i mitt bibliotek. I högsta grad närvarande har Walter Benjamin varit med Passagearbetet, Paris, 1800-talets huvudstad, också med den senaste utgåvan i översättning av Ulf Peter Hallberg från 2015. Och en rad andra titlar under åren.

 

Gershom Scholem finns också här hemma, och det är särskilt Den judiska mystiken i översättning av Joachim Retzlaff som kom på svenska 1992, som betytt mycket.

 

Men Franz Rosenzweig är en helt ny bekantskap för mig. Född 1886 Kassel, död 1929 i Frankfurt am Main levde han ett kort liv med svåra sjukdomar och andra hinder i vardagsliv och arbete. ALS ändade hans liv vid 42 års ålder.

 

Han disputerade 1920 på en avhandling om Hegel, Hegel und der Staat. Samma år grundade han Freies Jüdisches Lehrhaus, i Frankfurt am Main i vars krets bland andra Scholem fanns med.

 

Bokens författare, Stéphane Mosès (1931-2017), var en fransk filosof, litteraturvetare, översättare och germanist. 

 

Under mitt läsande liv har det då och då kommit böcker som jag läst minst två gånger. För att i alla fall nå en bit in i resonemangen vill jag göra så. Jag gjorde det med flera av Karl Marx verk (högfärd får människor att säga att de ens förstått Kapitalets första bok), men det var länge sedan. Men jag har också gjort det med annan litteratur om t.ex. fascismens teori. Men det självklara valet mellan det som är komplext och svårt å ena sidan, och det som är billigt, populistiskt (som Henrik Arnstads texter) har aldrig varit svårt att besluta om.

 

Ja, Historiens ängel är en krävande och svår bok. Men den ger mig grundläggande ny kunskap om några centrala personligheter. En avgörande fråga uppkommer med Första världskrigets start. Kan man överleva som intellektuell i ett sådant klimat, politiskt och mänskligt? Alla tre finner det svårt, men andra aspekter framkommer i en brevväxling där Rosenzweig är den ena. Han strider i den tyska armén på Balkan, och visar ”en obeveklig stränghet i sökandet efter sanningen”.

 

Här finns också en ovanligt klargörande passage om vad ”det utvalda folket” betyder som begrepp. Rosenzweig säger att vi här möter ”den unika egenarten hos ett folk som undandrar sig historiens determinism." Man ska inte glömma att judarna ”betalat ett pris för det med sina lidanden.”

 

I kapitlet om Walter Benjamin möter jag intressanta resonemang om hur vi ser på historia; ”att skriva historia är inte att återfinna det förgångna, det är att skapa det med utgångspunkt i vårt eget nu.”

 

Benjamin står för ett radikalt nej till framåtskridandets ideologi, säger författaren. I det avsnittet kommer det också att handla om Baudelaire och Nietzsche. 

 

Inledningen på kapitlet om Gerschom Scholem är på sätt och vis karaktäristisk för skildringen av honom, då den säger att för honom ”var första världskriget den grundläggande händelse som i stor utsträckning bestämde den kommande inriktningen i hans liv.”

 

Runt 1918 hade han beslutat sig för att avsluta studierna i matematik och istället ägna sig åt judisk mysticism. 

 

1923 bosatte han sig i Palestina. 

 

”…för Scholem är den messianska idén starkt förknippad med erfarenheten av misslyckande”. Rosenzweig berättar att Scholem "ser Kabbalan från Safed, i synnerhet Isaac Lurias stora myt på femtonhundratalet om Exil och Förlossning som en reaktion på den historiska katastrof som utdrivningen från Spanien 1492 utgjorde.” 

 

Och viktigt i detta resonemang är att ”till traumat av judarnas utrotning under andra världskriget fogade sig hos honom känslan att sionismen i dess politiska förverkligande hade förrått de messianska hopp i vilkas namn den hade framträtt.”

 

Att vi sedan kommer in på såväl Freud som Kafka är inte ägnat att förvåna.

 

Angående bokens omslag:

 

”Det finns en bild av Klee som heter Angelus Novus. Den framställer en ängel, som ser ut som om han stod i begrepp att avlägsna sig från något som han stelt betraktar. Hans ögon är uppspärrade, hans mun står öppen, och hans vingar är utspända. Historiens ängel måste se ut på det sättet. Han har sitt anlete vänt mot det förgångna. Där en kedja av händelser träder fram inför våra ögon, där ser han en enda katastrof som oavlåtligt hopar ruiner på ruiner och slungar dem för hans fötter. Han ville nog gärna dröja kvar, uppväcka de döda och sammanfoga det som slagits i stycken. Men en storm blåser från paradiset, som gripit tag i hans vingar och är så stark att ängeln inte längre kan sänka dem. Denna storm driver honom oemotståndligt in i framtiden, som han vänder ryggen, alltmedan ruinhögen framför honom växer upp till himlen. Det som vi kallar framåtskridandet är denna storm.”

 

Walter Benjamin (ur "Über den Begriff der Geschichte". Publicerat: postumt av Frankfurter Institut für Sozialforschung 1942. Manuskriptet ingår i Schriften I 1955. Översättning: Carl-Henning Wijkmark)