”En del har gett judarna skulden för covid. Ibland hyllas krigsförbrytare av myndigheterna” (ur boken, sidan 131)
En trilogi är fullbordad. Det är inte vilken trilogi som helst, den går varken att förbise eller försumma. Som alltid har författaren Peter Handberg lagt ner ett monumentalt arbete på att med konkretion och detaljrikedom göra sitt ämne levande på ett både smärtsamt och lärorikt sätt. Ämnet är, som i de två föregående böckerna i denna trilogi, Förintelsen. Konkret Förintelsen i några av våra geografiska närområden där den judiska befolkningen, tidsepoken innan Hitlers och den tyska massberusningen av judehat släpptes loss, var som störst till sitt antal, och kulturellt sett till inflytande.
När jag läser om gamla Ostpreussen i boken tänker jag den kanske hädiska tanken; ja, visst dödar de judarna, men värre ändå är hela den föregående processen av förnedring, trampande på, hatiska, förminskande, förnekande, allt som föregick de massmord vars betecknande ord helt logiskt är Förintelsen. Alla dessa folkmassor, t.ex. i Johannisburg, som röstade på nazisterna, men också brände ner synagogor och sedan bara, som inför författaren konstaterade att judarna ”bara försvann”, de var som upplösta i intet (vilket som metafor ju närmast blir sanningen om vad som hände). Här kan man verkligen få en överdos av ostpreussiska hembygdsföreningar! Och det är tur att det finns grävande författare som Handberg, som kan ta fram materialet och visa det för oss.
”Inga svar. Bara ilskna blickar. Fientliga gester.” (ur boken om mötet med Johannisburg).
Hur mycket orkar en människa läsa om Förintelsen? Frågan är fel ställd. Läsandet har ingenting med ork att göra, och den kunskap vi kan inhämta om det som hände är lika värdefull i varje enskilt fall. Det senare är kanske poängen med Handbergs böcker. Det är namngivna personer som berättar om namngivna offer – och förövare i många fall, även om den mordiska pöbeln, civil eller militär, nästan alltid saknar såväl ansikten som namn.
Den nya boken har ett långt författarperspektiv. Till Litauen kom han relativt ung, han kunde lära något väsentligt om livet i en nation ockuperad av och inlemmad i Sovjetunionen. När han i vår samtid återkommer har han stor nytta av de erfarenheterna och kunskaperna. De ger perspektiv och djupare förståelse. Han vet att judemorden – en väsentlig del av Förintelsen – inte bara är tyskarnas, utan de facto också litauernas.
Det finns avsnitt som gör ett så djupt avtryck att jag måste gå tillbaka och läsa om. Som det om Fruma (börjar på sidan 103). En mycket gammal kvinna som berättar för författaren vad hon varit med om, sett, hört och erfarit. Kan man i en banal recension citera det? Egentligen inte. Det måste läsas i sin helhet. Ändå tar jag detta korta som exempel:
”Fruma, född Vitkin, hade först föreslagit att vi skulle talas vid på telefon, bara hon och jag. Men så ångrade hon sig...”
Utifrån detta kan hennes, och andras, berättelser fortsätta.
Hon bodde i Kaunas östra delar. Hon ger ett elegant intryck, det är uppenbart. Och ändå finns smärtan i hennes väsen. Född 1933 berättar hon om en barndom under nazismen. Men det var de sovjetiska myndigheterna som stängt hennes judiska skola.
De två talar om judiska högtider som pesach och chanukka och om snurran dreidel med hebreiska bokstäver på sidorna. Samtalet blir dock senare nedsänkt i det brutalaste vi kan föreställa oss, ”runtom i staden pågick mördandet”. Det mynnar förstås ut i berättelsen om massmordens karaktär och det judiska folkets totala förintelse i Litauen, där det ska visa sig för den som inte visste det, att litauerna själva står för omfattande massmord innan tyskarna ens hunnit dit. Det är minst sagt skakande berättelser Peter Handberg nedtecknar och gör till levande historia för nutida läsare.
Men tro inte att Sovjetunionen/Ryssland slipper undan hans skarpa blick: ”Landet står upp över näsan klafsande i hatets sörja” skriver Handberg. Och inte heller det litauiska folket. Massmördarna var inte enbart tyska soldater som förde samman judarna till förintelselägren (men ”inte ens en fjärdedel av Förintelsens offer dör eller mördas i Auschwitz” påpekar han). Om det varit så ”enkelt” skulle inte Litauen förtjänat en egen berättelse. Den de tvingas posera i nu är minst sagt skamlig.
Liksom på Balkan i modern tid (Bosnien, Kosova) var det offrens grannar som skyndade till massmordsplatserna för att bistå och med energi och lust ursinnigt började hugga av händerna på folk och ”de högg huvudet av rabbinen Zalman Ossowski och ställde ut det i fönstret i synagogan.” Det tog tre dagar att där mörda tusen judar (det finns uppgifter om betydligt fler offer), synagogor och bostadshus brändes ner. Tyskarna ankom först dagen därpå.
Så fortsätter Peter Handbergs nya bok. Det är stark kost, ibland blir det övermäktigt och jag lägger undan boken för att sedan förmå mig att fortsätta. Att förkovra sig, att gång på gång återvända till kunskapen och berättelserna om Förintelsens alla detaljer och uttryck, är en mänsklig plikt. Handbergs trilogi hör till det främsta i alla avseenden. Med tacksamhet har jag läst den, och förhoppningsvis lärt mig något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar