Per Helge: Det stora kärlet. Berättelse om en släkts livsfärder i Småland och Nordamerika (Stadsmuseet Näktergalen, Vimmerby)

 

”En färd är varje människa” (Petter Bergman)

Om vi lyfter ut den religiöst-politiska aspekten, islam, och flyttar oss tillbaka i tiden finns det skäl att ställa frågan: vad skiljer eller förenar de människor som idag, just nu i detta ögonblick, vid Nordafrikas kust eller på andra platser ger sig ut över havet för att nå en plats där ett bättre liv kan finnas, å ena sidan, och alla de smålänningar som på 1860-talet fyllde skeppen till Amerika å den andra?

Jag har grubblat mycket på saken under läsningen av Per Helges bok Det stora kärlet. Hans bok berättar om de människor som ”lämnade sin karga socken (Locknevi)” för att resa via ”Vimmerby till Nässjö, Kristiania, Hull och Liverpool” till New York, där de steg i land redan med anpassade och amerikaniserade namn som Johnson, Swansson eller helt nya som Hill, Barton och Harris.

Nå, vad skiljer och vad förenar? Det som förenar är lätt att se: människor flyr fattigdom (ibland ren svält) och/eller krig. De söker frid och fred, de söker ett bättre liv. Ett bättre liv kan vara ett där maten självklart står på bordet varje dag. Det kan också vara drömmen om att resten av livet vara försörjd av en nordisk välfärdsstat. Just på den sista punkten har flykten skapat oläkbara, gigantiska slitningar, motsättningar och konflikter. Det finns en gräns för hur många ett land som Sverige kan ta emot. Och där är det inte enbart eller främst de ekonomiska faktorerna som avgör. Viktigare är de sociala konflikterna, våldet, övergreppen, klanbildningarna och de etniska enklaverna. De undergräver både på kort och lång sikt. Man kan ändå säga att 1860-talets människor har mycket gemensamt med våra tids. Men det som skiljer är avgörande på en mycket viktig punkt: de kulturella motsättningarna, civilisationernas sammandrabbning för att använda ett modernt begrepp. De som nu kommit och kommer har moskén som samlingsplats, de lyder Koranens moraluppsättningar och Sharias lagar. De lever liv oförenliga med mottagarlandets.

När detta är sagt vill jag berätta om Per Helges bok. Det som gör den en smula unik är att han berättar om sin egen släkt. Han reser, ofta och väldigt långt, i USA för att leta rötter och eventuella ättlingar till människor från flyktens tid. Han har deras namn, både från utgångsplatsen där han själv är född och uppvuxen, och han vet var han ska leta. Gripande berättar han om deras livsöden där borta. Det är slit, hårt arbete, nya villkor. Några av berättelserna är särskilt angelägna, som den om John som var farmoderns äldste bror. Han lämnar syskonen i Chicago, tar sig till Canada och blir skogsarbetare femton år efter sin ankomst till Nordamerika. Per Helge ”ser” honom i den lilla orten Cranbrook i British Colombia, Canada. Detta är en trakt, skriver Helge, där det talades ”yxans och sågens tydliga språk”. Cranbrook var ett litet nybyggarsamhälle som grundats av missionärer.

Johns öde blir sedan signifikativt, och lärorikt. 1916 tar han värvning och reser till Europa och det första världskriget. I en första sammandrabbning med tyskarna vid Somme stupar han. Han dog av granateld. Så fullbordades hans livscirkel; från Småland i Europa till USA och Canada för återresa till Europa, där hans liv ändades.

Per Helge skriver:

”När jag åter betraktar det där fotografiet av John, bland fyrtio andra män på väg ut mot krigets front i Europa, ser jag hans berättelse, skymtvis, den finns i det tunga ansiktet, ja i hela kroppen; den har inga ord, bara en melodi, jag hör den sjunga allt starkare. Var kommer den ifrån? Inifrån; den ljuder i mig som från ett instrument – ja, jag är det instrumentet. Berättelsen sätter den i rörelse; medan jag betraktar bilden, berättar vi, han och jag, och sjunger och ropar mot varandra. Det är en svår sak, att sjunga och bli sjungen av någon. Hade de sången ord, skulle vi i sådana ögonblick kanske sprängas.”