Tiden före och efter, ett förlorat liv

 

Det fanns en tid före.

Det finns en tid efter.

 

På bilden är det före. Våra dagliga turer till sjöar och hav såg ut så här. Sorglösa, fridfulla, kärleksfulla... livet som bäst på gamla dagar.

 

Nu är allt tiden efter. Ingen tid att ha. Ingen tid att vilja.

 

Smärtorna fixerar tanken. Rädslan och uppgivenheten tar resten av mänsklig kraft. När det hugger i hjärttrakten försöker jag andas lugnt.

 

Försommarsolen lyser. Fåglarna sjunger. 5 dagar kvar i mitt hem. Inte rännsten som väntar. Istället tomhet, vilsenhet, stadsliv bortom det rimliga. Vad ville jag? Var hamnade jag? Livet efter är det oönskade livet. Livet efter är det sista.

 

***

 

Astrids foto visar en av flera förlorade platser. Vi sitter på Korsholmen i Ivetofta, Bromölla vid Ivösjön. Till vänster om mig ligger en fin restaurang där vi lärde känna krögarparet. Det är två år sedan nu, jag firade min 70-årsdag där. Tillhör tiden före. Minnen.