Omslagets framsida. Boken sålde slut omedelbart och trycktes aldrig på nytt. Den utkom årsskiftet 2021-2022 |
Detta är diktatorn Enver Hoxhas tid, men det var så – under resor mellan 1972 och 1972 – jag lärde känna Albanien.
Kollektivbonden i Rembec, södra Albanien. Foto: T.N. 1978 |
Vi kom till lilla Rembec för att få möta en bonde och hans familj. Vi satt i vardagsrummet och samtalade. De berättade om framstegen: inte sedan andra världskrigets dagar hade de kunnat säga det de nu sade. Förtvivlan och krig kunde de lämna bakom sig. Nu sparade de och fick det bara allt bättre. De visade sina kinesiska cyklar, tv:n med den virkade spetsduken på, det rustika gamla kylskåpet. Gamle morfar ville fråga oss en sak. ”Hur mycket sparar ni varje månad”. När vi skamset erkände att det inte blev något över sedan hyran, maten och räkningarna betalats varje månad sa han: ”Jag anade att det var så svårt att leva under kapitalismen, jag lider med er”. Ingen hade hjärta att vidare utveckla ämnet.
Katolska kyrkan i Skhodra, vid vårt besök omgjord till sporthall. Vad den är i dag vet jag inte, men gissar att den är kyrka på nytt. Foto: T.N. 1978 |
Är vi redan så gamla och de kommunistiska systemen så avlägsna att våra minnen är irrelevanta? Eller ska vi berätta, så som historikerna berättat, och förutsätta att de som vill lyssna också tar reda på och lär sig om sådant som ter sig märkligt eller obegripligt i våra berättelser?
I Skanderbegs stad Kruja får jag intervjua Ymer Minxhozi, chefredaktör för New Albania och en av AAP:s höga höns. Vi möts på ett hotell med svindlande utsikt över dalen. Jag har förberett mig mycket noga, med ett dussin frågor och resonemang. Jag spelar in hela intervjun på band. När jag kommer hem till Sverige inser jag att jag har dynamit i bagaget och lyckas placera intervjun i både dansk och norsk vänsterpress. Det komiska är, att det i Danmark sker i Arbejderen, organ för DKP (ml), ett albanienvänligt parti, och i Norge i Klassekampen, organ för AKP (ml), ett kinavänligt parti. Hos danskarna får Ymers ord visa vilken föredömlig politik de albanska kommunisterna för. Hos norrmännen får exakt samma ord visa vilket historiskt förräderi albanerna står för. Politikens mer komiska sidor blottläggs för mig.
Tiranas centrum var som gjort för sena promenader. Sommarnattens svärta och cikadornas sång inbjöd till det, liksom den nära nog obefintliga trafiken. Man strosade upp och ned längs Stalinboulevarden, tog en tur på Skanderbeg-torget eller satte sig för ett bloss på trappan till det vita, vackra Kulturpalatset. Man hade alltid albanernas blickar på sig. Det lyste utlänning om oss. Våra fräknar och rödblonda frisyrer berättade allt. Men ingen var fientlig mot oss. Tvärtom fanns det en mycket vänlig och stillsam atmosfär i huvudstaden dessa sena kvällar, då det främsta folknöjet verkade vara just promenaderna. Det surrande lätet från alla samtal hördes in på hotellrummen. Hotell Dajti, ett av de finaste italienska husen som uppförts under den italienska ockupationen, ligger utmed den stora boulevarden och med öppen altandörr kunde jag aldrig motstå frestelsen att ansluta mig till de promenerande. I det mycket fridfulla strosandet upptäckte jag en sida hos mig själv som jag under de föregående årens fabriksarbete helt hade förlorat: ett slags stilla vara, som knappast kunde jämföras med någonting av det jag hade hemma i Sverige. Kan detta ha varit en av de faktorer som gjorde att jag romantiserade det lilla balkanlandet till den grad att förtrycket helt ignorerades eller bagatelliserades?
Tirana, centrala torget med Skanderbeg-statyn. Bild från nätet. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.