Masters of War // Annisette & The Danish Radio Big Band (live)

Påsklamm, Lennon och William Hope

Foto: Astrid Nydahl

Spelar det någon roll vilken dag i påsk det är? Tja, sista lammiddagen blev det på vårt riktiga gårdslamm.Vi satt och talade om allt som blivit omöjligt.

Astrid har en resa kvar, efter flytten och operationen. Jag har klart och tydligt deklarerat att mitt livs sista resa gick till Manchester och Liverpool 2018. Det är ett faktum. När jag fick se de kvarter där medlemmarna i The Beatles utbildade sig, blev föräldrar och i John Lennons fall också föddes blev jag rörd till tårar. 

Kan ni tänka er att Hope Street är något mycket större än ett gatunamn för musikskolan där de gick? William Hope kan man lära sig mer om här. 

Han var bankir och inte en av alla slavägare som givit namn åt gator i Liverpool.

Det fick jag lära mig långt senare.

Påsk på Kliniken

Foto: Astrid Nydahl

Det blev ett långt besök på Kliniken. Båda fötterna inflammerade, nu inpackade i specialförband som ska sitta till tisdag. Ipren ska hjälpa på min smärtvandring, vilken ter sig helt påsk-kongenial. Den som inte ber om lidandet får det i all stillhet. Jag har börjat vänja mig, eftersom jag varken ber några påskböner eller böner på annan tid. 9 maj 2023 var bara startskottet. Det bidrog i alla fall till att stärka min realism och pessimism.

Ja, påsken och krigen pågår...

Foto: Astrid Nydahl

 

"Vi får inte glömma att filosofi är konsten att maskera sina plågor och sin oro." (E.M. Cioran: På förtvivlans krön, översättning av Dan Shafran och Åke Nylinder)

Att uppstå från de döda vore väl ett föga eftertraktansvärt öde. Som om det inte räckte att en gång bekanta sig med plågorna och oron. Jag inbillar mig att Cioran redan i unga år - På förtvivlans krön är skriven 1934 - såg igenom de filosofiska systemen, till vilka jag räknar kristendomen. De kan möjligen både maskera och lindra. De kan trösta och stärka. Men de är ytterst känsliga för skarpa blickar.

Vissa högtider betyder mer än andra.

I ett Europa som inte bara är sekulariserat, utan framför allt nivellerat, kan det betyda mycket att föra traditioner vidare. Inte minst nu när ett förödande angreppskrig rasar i Europa. Den ryskortodoxa kyrkan står tragiskt nog vid Putins sida. Det är smärtsamt att se hur den underdånigt upprepar hans totalitära dröm om ett förintat Ukraina. Det är å andra sidan en tradition av det mer motbjudande slaget att kyrkoledare står på maktens sida. Nog minns vi Balkankrigen på 1990-talet då de ortodoxa prästerna var med på slagfältet för att välsigna de angripande serbiska militära styrkorna.

 

 

Pesach Sameach och Glad Påsk i krigsmaskinernas tid

 

Pesach Sameach och Glad Påsk, säger jag nu mest för den goda tankens skull. Men i grund och botten tänker jag i min sjukbädd: religionerna blev och förblir instrument för kollektivt hat, våld och förstörelse. Just på den plats i världen där det extrema våldet - från judehatarna i Hamas och deras massaker den 7 oktober, till den extrema krigsmaskinen som herr Netanyahu släppt loss - härskar som värst, skulle dessa två helger kunna firas i fred och frid. 

 

Islamismen står i dess väg. Alltid och överallt. Islamismen är vår gemensamma fiende. Jag frestas parafrasera den israeliske författaren Yoram Kaniuk, som jag träffade två gånger i Tel Aviv: "En god islamist är en död islamist". Det får inte råda något tvivel om den saken. Varje islamist som IDF dödar är ett steg i rätt riktning.

 

När jag intervjuade Arie Lova Eliav 1990 sa han, med ett helt politikerliv bakom sig i Jerusalem: "Bara idioter tror att man kan bomba sig till fred". I väsentliga avseenden har det visat sig att han hade rätt. Redan Golda Meir avskydde honom. Netanyahu skulle ha gjort allt för att eliminera honom. De som minns Amos Oz vet vad han skulle säga (och sade).

 

Jag kommer att fira som vanligt, men i ensamhet. På grund av sjukdomen kan jag inte sitta med på långfredagen. Istället dukar jag min egen måltid, präglad av helgens traditioner. Men för ovanlighetens skull dricker jag inget starkt. Inte ens en starköl. 

 

Djupt i mig rör sig dock en tanke: om inte dårskapen på plats snart upphör rör vi oss farligt nära den totala katastrofen. Det finns många som önskar det.

Niels Hav: Dengang vi var levende

                        Dengang vi var levende

          [Til venner vi savner]

 

Vi drak en masse rødvin dengang,

flaskerne stod i kø.

Husker du det?

Vi hujede og lo i munden på hinanden,

lykkeligt uvidende om det meste,

men det vigtigste forstod vi

til hundrede procent.

 

Kærlighed var eneste gyldige valuta,

landegrænser uden betydning.

Vold, krig, grådighed, - ja, dumhed

i enhver form fik en fuckfinger.

Alle mennesker er født lige

med gyldige forventninger og rettigheder.

Fremmede traf vi med venlige øjne,

byttede smil, kys og cigaretter.

 

Den der ler fortjener et kys.

Den der græder behøver kærlighed.

 

Vi holdt med de fattige.

Vi var militærnægtere og pacifister.

Vi besluttede at vagabondere kloden rundt

og gøre verden til vor hjemstavn.

Vi svømmede under himmelens mylder 

i den lysende dunkle nat -

huden var fast,

varm og glat,

dengang vi var levende.

Husker du det?

 

Lykken og ulykken er tvillinger.

Sorgen kommer humpende.

 

Vi drak af lyset, vi drak af mørket.

Vi drømte og sang,

dengang vi var levende,

husker du det?

 

© Niels Hav

 

*

 

Mer av och om Niels Hav finns här i bloggen.

Meningslöshetens meningslöshet

Hade detta varit ännu en meningslös bloggtext hade den självklart prytts av en fin bild tagen av Astrid. Men så är det alltså inte.

Jag har fråntagits allt. De fick igång mitt hjärta igen, men allt det andra - inklusive känslan av livsmening  - är borta.

Dagarna i ända ligger jag till sängs. Använder medicin för att ens kunna kissa (och förhoppningsvis aldrig mer drabbas av en kateter.) Cystorna i testiklarna plågar mig dygnet runt och remiss finns hos kirurgkliniken för operation. Kramperna i fötter och händer har hittills ingen läkare kunnat hjälpa mig med, de är som en separat kraft som överröstar det mesta, och nu också gör det väldigt svårt att ens gå.

Förmågan att läsa har minskat så pass att jag aldrig mer slår upp en bok. Enstaka artiklar kan jag läsa och att ta till sig pressen här i datorn går också bra. Men annars blir det mesta liggande.

Mitt hem tas ifrån oss. Jag ska bo i en lägenhet jag inte ens vill gå in i. Utanför mitt fönster här på Byholmsvägen finns ett grannskap som påminner mig om 21 år av vänliga människor och skeenden. Allt är över.

Veckorna efter påsk kommer antikvariatbokhandlare hit för att tömma våra bokhyllor. 

Någon kommentarfunktion finns inte kvar här nu, men jag kan nås med mail, som alltid, på thomas.nydahl@gmail.com

Men respektera min svåra situation. Tack! Om jag ångrar mig och öppnar bloggen igen så märker ni det. Jag har självrespekt och raderar inte eller tar bort den, ty den består av många års arbete. Jag bara avslutar verksamheten med dessa korta, förklarande ord.

Ingen kan tvinga en annan människa

Foto: Astrid Nydahl

 

När Susan Sontag skriver om de stora polska diktarna ser hon hur ensamhetstemat hos Adam Zagajewski också är intimt förbundet med nationens öde. Ingen har gått fri från det historiska förhållandet att striden varit vardagsmat.

"Historia betyder strid. Historia betyder tragiskt dödläge - och att ens vänner fängslas eller dödas. Historia betyder eviga utmaningar av nationens själva rätt att existera." (Susan Sontag om Polen i Där tonvikten ligger)

Hon ser samma förhållande hos författare som förbinder många av samtidens israeliska diktare med det östeuropeiska. Inte så få av dem har rötter just i Polen, men också i Estland, Lettland och Litauen. En av dem, A.B. Yehoshua föddes i Jerusalem som femte generationens sefardiska judar, han var kanske, vid sidan av Yehuda Amichai, en av de främsta i sin författargeneration: 

"Ens emotionella reaktioner på vilken nyhet som helst om en israelisk förlust, ett nerskjutet plan, är förutbestämda. Därav kommer sig bristen på avskildhet, oförmågan att vara ensam i andlig mening och nå fram till ett liv av intellektuell kreativitet." (A.B. Yehoshua citerad av Sontag)

Men varje gång jag tänker i den riktningen vill jag hejda mig själv och säga att ensamhetstemat förstås är universellt. Om så inte vore, varför upptar det i så fall mig? Det upptar mig av det enkla mänskliga skälet att samtiden är motbjudande och att inga egentliga alternativ – i tiden eller rummet – gives. I historien manas vi förvisso till strid. Men samtiden betyder också hävdandet av den egna rätten. Till liv, till frihet, till ensamhet. Ingen kan tvinga en annan människa utan att i samma ögonblick bli en tyrann. Så: hur förena det Yehoshua kallar "oförmågan att vara ensam i andlig mening och nå fram till ett liv av intellektuell kreativitet?"

Tobbes första Londonresa

 

Tobbe levde, ung och vital. Simon, nu stolt pappa och plåtslagare, var mycket ung, hans mormor Astrid var otroligt ung. Vi bodde i Bayswater, i London förstås, vi tyckte att livet var vänligt och fint, men allt det är borta, allt, nästan också själva livet.

 

Och nej, Tobbe tatuerade sig inte, men han gjorde anteckningar på handen ibland.

"Det fanns en tid då det tycktes mig meningsfullt att skriva"

 

E.M. Cioran skrev ett helt liv. Hans efterlämnade skrifter är en av de stora gåvorna till oss som ännu lever och kan läsa. Ändå ska man begrunda att just Cioran skrivit: "Det fanns en tid då det tycktes mig meningsfullt att skriva. Av alla mina vidskepelser tycks mig denna vara den mest komprometterande och den mest obegripliga." (Om olägenheten i att vara född, översatt av Lasse Söderberg).

Han skrev också: "Att skriva böcker saknar inte kopplingar till arvsynden. Ty vad är en bok om inte en förlust av oskulden, en aggressionshandling, en repetition av vårt syndafall" (Frestelsen att finnas till).

Han upprepade det ofta. I en intervju med Fernando Savatar (Entretiens) förklarar han varför han ändå skriver: "För att skriva, hur lite det än är, har hjälpt mig att ta mig från ett år till ett annat, ty de uttryckta besattheterna förblir försvagade och delvis övervunna. Jag är säker på att om jag inte svärtat ner papper så hade jag tagit livet av mig för länge sedan. Att skriva är en utomordentlig lättnad."

Hurra! Jag vann med 88%

Målfoto av Astrid Nydahl

 

Att ledarsvanen - känd för sitt hatiska våld - segrar är bestämt på förhand. Svan nummer två är en uppstoppad docka med ytterst liten och svag leksaksmotor.

infantiliseringen av västerlandet

 

”Anyone who admits to listening to ’classical music’ (in quotes, since neither ’serious’ nor ’classical’ music quite fits) runs the risk of being called a snob, of setting himself above the rest. A strange accusation: How do you set yourself above others by way of something they don´t even aknowledge?”

( Ur Adam Zagajewski: Slight Exaggeration, engelskspråkig utgåva 2017)

 

Är det något infantiliseringen av västerlandet innebär – och ganska länge nu inneburit – så är det den ensidiga och banala tillvänjningen i populärkulturens värld. Det gäller inte minst musiken. Idag är det omöjligt att besöka en butik, en frisör eller en vårdinrättning utan att matas av pop- och rockmusik. Det anses vara helt normalt. Den dagen någon sätter på en komposition av Bach i dessa utrymmen skulle jag gärna vilja vara där. Höjs det på ögonbryn? Stannar massan upp? Å nej, poängen är att den redan passiviserats i så hög grad att den skulle acceptera också Bach som ljudtapet, utan att ens överväga att det fanns en skillnad.

Julia Musakovska skriver:

In the shortlist of the Drahomán Prize - Mikael Nydahl (Sweden) with Swedish translation of the poetic collection Артур Дронь «Här var vi» (Gamla Lejonförlaget, 2023) - Artur Dron «Vi var här» (Ariel & ellerströms förlag, 2023).

 

Jag hade äran och nöjet att samarbeta med Mikael kring denna speciella sammanställning som redaktör och redaktör. Idén till en översatt bok föddes ur vårt samtal på Göteborgs bokfestival förra året. Glad att Mikaels översättningsexpertis och hans arbete med främjandet av ukrainsk litteratur uppmärksammas. Grattis även Arthur, igen och igen tack för dessa mäktiga dikter och för beskydd. Ser fram emot seger (åh, på alla sätt)!

 

Grattis till de andra finalisterna också:

Katarzyna Kotyńska med polsk översättning av Oksana Zabu зkos bok "Den längsta resan" (Komora, 2023) - Oksana Zabuzko. Den längsta resan (Agora, 2023);

 

Eero Balk med den finska översättningen av Serhi Rudenkos bok "Kamp för Kyiv" (Fabula, 2023) - Serhi Rudenka. Heroes Kyiv (januari, 2023).

Tack till grundarna av priset för den oerhört viktiga markeringen av översättare - människor som hjälper ukrainska röster att ljuda i världen och därmed Ukraina att synas och höras.

Erbjudande: vårt stora bibliotek bortslumpas

 

Nu ska hela rasket rivas! Vi måste vara ute ur huset siste maj. Vårt mycket stora bibliotek måste avyttras (bilderna visar bara en liten del av det). Kvalitet till 100% av både fack- och skönlitteratur. Se det som ett erbjudande.

 

Eros i Saranda

 

Jag kom till Sarandabukten en mycket het julidag. Vi hade rest över bergen, vägarna försvann ibland framför bilen, kvar fanns bara grus och småsten och en getstig att komma vidare på. När klyftan vidgades och vi kunde se den lilla staden framför oss slog Korfu emot oss som en solhägring ute i vattnet. Men alldeles verklig låg den grekiska ön framför oss, när vi satt i hamnen och plaskade med fötterna. Varje natt stod balkongdörren öppen och suckarna hördes ut i bukten. 

 

Så såg lilla Saranda ut 1978. En håla mellan bergen och havet. Idag är det en rätt stor stad.

Esa-Pekka Salonen dirigiert Jean Sibelius: "Rakastava" | IMF | NDR Elbph...

 

 

Ur Svenska Dagbladet:

 

"Esa-Pekka Salonen – vi som skriver om musik använder gärna initialerna EPS – är kanske ett lite oväntat namn men en synnerligen välförtjänt Polarpristagare. Det är lätt att glömma att han är en av vår tids stora dirigenter, eftersom han har tillbringat så mycket tid i Sverige och fortfarande talar perfekt svenska. Det dryga decennium han ledde Sveriges Radios symfoniorkester (1984–95) har ingen i Berwaldhallen glömt, och han är fortfarande en återkommande gäst.

Härifrån tog den unge, pojkaktige finländarens karriär fart, som snart ledde till chefskap och gästspel hos en rad av världens viktigaste orkestrar, till exempel Philharmonia Orchestra i London. Särskilt viktiga har åren i Kalifornien varit, där han varit en mycket drivande chef både i Los Angeles och San Francisco. Det har nu också blivit hans hem.

Wolverhampton

 

Simon, Tobbe och Astrid på besök i Wolverhampton. 2008. Bilderna hjälper mig minnas min döde son.

Pound och frågan om tillåtna fascister

 

Får man läsa Pound? Ja, han är tillåten. Får man läsa andra "fascister"? Mindre lämpligt.

 

Får man läsa samma generations Sovjetkramare? Alltid lämpligt. Älskade av alla.

 

Men ska man läsa vår tids ryska litteratur får man söka den i exil. Också här i Sverige verkar riktigt bra ryskspråkiga författare.

Fyra år sedan Anne-Marie Berglund dog

I dag är det fyra år sedan min kära vän Anne-Marie Berglund dog. Jag saknar henne varje dag. Denna stora diktare och konstnär slets ifrån oss av cancern. Bilden på henne i Cascais utanför Lissabon togs av hennes livskamrat Hideo Matsumoto.

Här ska vi slutförvaras

Bakom de fyra fönstren på första våningen ska vi bo. Slutförvaras, i en lägenhet! Det som jag svor 1983 aldrig mer skulle hända. Nu händer det och jag förbannar det som filosofen von Wright kallade "omständigheternas diktatur".

Är det över?

Någon gång måste allt få ett slut.

I två årtionden har jag bloggat - denna och två avvikare i samma genre - men egentligen också plågats av ett tvångsmässigt skrivande.

Är det över nu?

Det har jag svårt att tro, men jag ville tro det.

Det mesta i mitt liv går mot ett slut. Hälsa, boende, vardagstillvaro.

Det mesta i mitt liv rinner bort utan att det ens rör mig i ryggen.

När jag med familjen lämnade Malmö 1983 var det av två skäl: jag hatade lägenhetslivet och allt det innebar av grannar, oljud och brist på stillhet, och för att stadslivet som sådant äcklade mig. Städer sökte jag mig till som studieobjekt. 

När jag lämnar vårt hem - en stor, härlig och sliten gammal kvarn - efter 21 år är det inte av fri vilja. När jag då bosätter mig i en central lägenhet strider det mot allt det som är jag. Vad det får för konsekvenser vågar jag inte ens gissa.

Rören läcker, som livet

Allt fast förflyktigas. Så är det med rören här hemma. Så är det med själva livet. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gör nu. Ser ingen anledning att stå emot. Det fasta får rinna bort bäst det vill.

Rader från Viby. Vin, vatten och hopp (-löshet)

Trasig, trött, berusad. En tid före hjärtstoppet. Kanske en höstdag- Så trasig är jag också nu, men jag tar en dag i taget, sedan midnatt. Foto: Astrid Nydahl

Thomas Nydahl, det är jag det. Denna måndag hade jag tänkt skriva om hur livet utan vin börjar. Men så hittade jag av en slump denna text från Sundsvalls Tidning, publicerad 2008, en hel evighet sedan. Det anges ingen författare bakom orden. Men så bra de passar att begrunda första nyktra dagen på evigheter.

31 mars 2008 03:03

Thomas Nydahl: Inre frihet. Dagböcker och anteckningar Occident

 

Leva är att skriva, skriva att leva. Utan dagbok har ingen dag funnits, utan en anteckning är livet förspillt. I det skrivna blir världen synlig.

Att skriva är att bemästra livet; inget skrivande är enkelt, allt har sitt pris: nödvändigheten att ändå göra det.

Författare framställer ofta skrivandet som plåga. Det är ett ofelbart sätt att göra skrivandet märkvärdigt, nästan mytiskt. Språket beskrivs som en motståndare att besegra.

Så varför skriver de? För plågans skull? Vem tror det.

Skriva är sinnlig njutning, sade, eller kanske skrev, Klaus Rifbjerg en gång. Det gör skrivandet uthärdligt, språket lockande, stilen blir en moralisk hållning (som Nabukov skrev): estetik och etik sammanfaller.

Om att leva sin skrift, skriva sitt liv har Thomas Nydahl skrivit ännu en bok, \"Inre frihet\". Han är en av dessa författare i litteraturens mediala ödemarker som aldrig hamnar i tv-soffor, aldrig får Babel-besök men på sin höjd inbjuds som föreläsare, respekterad i litterära kretsar, med trogen om än liten läsekrets. Han har skrivit i olika genrer och fördubblat sin litterära position med att också fungera som förläggare.

I \"Inre frihet\" skriver han om två uppbrott. Först lämnade han Judisk Krönika, besvärad av vad han uppfattade som redaktören Jackie Jakubowskis allt mer militanta Israelpolitik. Sedan med stor befrielse Kvällsposten där han skrev länge.

Till slut tröttnade han på kvällstidningsjournalistiken i allmänhet och Per Svensson i synnerhet. Med honom samarbetade Nydahl länge men tycker sig se hur Svensson förändrats sedan han flyttade från Kvällsposten till positionen som Expressens kulturchef. Han blev en maktens man, med dåligt omdöme. När Svensson lät Linda Skugge recensera en ny roman av Björn Ranelid fick Nydahl nog och lämnade Kvällsposten, som i händerna på Bonniers i praktiken delar kultursidor med Expressen.

Nu är Nydahl inte längre så ung; ungdomens vänsterfrossa har gått över, litet drag av äldre, missnöjd kverulant skymtar snabbt förbi här och var i den nya bokens texter. Då och då drabbar det dagens vänster, de som betraktar Pol Pots folkmord som tragedi (Åsa Linderborg) eller förvillar sig bort i historierevisionism (Jan Myrdal).

Ilskan är en av Nydahls tillgångar. Och en välgörande motvikt till hans melankoliska dysterhet. Den finns likt ett grundvatten i de dagböcker och anteckningar han samlat till \"Inre frihet\". Det är ofta trista dagar där, i Viby, strax utanför Kristianstad; mardrömmar; försök att avstå från vin utan några vita perioder. Långa dagar, tysta nätter, ofta tycks det vara musiken som håller livet igång. Musiken han lyssnar till, boken om den portugisiska fadon han är på väg att skriva.

Där vandrar Nydahl omkring, läser tidningar, förargar sig på något ibland, instämmer i annat; läser böcker som lyser upp dysterheten; skriver, mycket på beställning, strax intill deadline, annat för skrivandets egen skull.

När han vandrar omkring där och noterar, funderar, antecknar liknar han en annan poet, ur en något äldre generation. Thomas Nydahls rader från Viby är nära besläktade med de \"Rader från Hässelby\" Petter Bergman skrev, först i Aftonbladet, sedan i bok. Det är alls inget dåligt litterärt sällskap.

Nydahl är kanske mer infallsrik. Hans anteckningar om den skånska dysterheten är också noteringar om världens tillstånd.

Om fatwan mot Rushdie, islam som håller på att fräta sönder den västerländska demokratin inifrån, krisen kring Muhammedbilder i Jyllands-Posten som snart fyller honom med leda.

Nydahl är en misantrop, om världen, om livet; någon gång blir hans anteckningar om tillståndet litet grumliga av all dysterhet. Han öser vrede över Svenska Akademiens Nobelpris till Harold Pinter, dömer på det hela taget ut Akademien. Men noterar ett par dagar och sidor senare att han fått ett välkommet stipendium av just denna akademi.

Sådant hör till genren: anteckningar ska vara osorterade för att bli intressanta, dagböcker spontana för att bli läsvärda.

Så har Thomas Nydahl skrivit. Även om det inte är det mest uppmuntrande sällskap att bokledes vistas i hans skånska vardag är det intressant, en smula lärorikt och, framför allt, skrivet med beundransvärd öppenhet och ärlighet.

Det är sitt liv han antecknar. Och kan förmodligen inte vara utan skrivandet.

Sista dagen med vin denna söndag. En reflektion kring möjligheterna att lyckas

Foto: Astrid Nydahl

 

In my early 20s my first novel was published, and for a few years I felt like I had cracked the code. Perhaps I could actually make this work. Writing by day and drinking at night – a seductive combination for someone who wanted to be seen but didn’t dare to reveal his true self. Could it get any better? I had always kept my jar of emotions firmly shut. Writing and drinking cracked it open and I felt free.

Gunnar Ardelius, The Guardian 27 december 2023 

När alkoholismen vaknade för en ny period av drickande var jag redan i mycket dålig form, mest fysiskt efter hjärtstoppet och felaktig medicinbehandling, men också psykiskt.

 

Min dödslängtan kunde bara växa. Det var som om en återhämtning var omöjlig. Så skulle den förbli.

 

Mitt mörkertal kan inte beskrivas i siffror. Mitt mörkertal är i själva verket ett tillstånd, både på en plats och i en kropp. Min hjärna kontrollerar självsvåldigt detta tillstånd. Min makt finns bara över vinglaset. Om jag tömmer och fyller på det genast är jag glasets fånge. Skillnaden mellan en vindrickare och en alkoholist är att den senare låter glaset härska. Glaset bestämmer, alkoholisten följer snällt med.

Nyflätad och försjunken

 

För många år sedan flätade min dotter Catarina mitt hår. Hon skickade bilden till mig igår och jag häpnar över allt som fanns före sjukdomen. Ett flätat hår på mig är ju närmast otänkbart!

 

Jag minns när vi bodde på collaget i Birmingham 1998. Då var en dag ägnade "the spouces" och de satt i ett trapphus och gjorde afroflätor på varandra. 

 

Jag var den enda manliga spouce de kunde uppbringa. De nästan dog av skratt när jag bad dem göra afroflätor på mig med.

 

Astrid var en av få kvinnliga präster där, så hon var i väg hela dagen med alla de svarta, manliga prästerna. Alla skönheterna från Afrika och jag blev kvar. Vi hade mycket roligt!

Cafe-Restaurante Martinho da Arcada i Lissabon, där jag begravde mina drömmar, alla...

 

Det var där han hängde, Fernando Pessoa. Redan vid mitt första besök i Lissabon, 1983, besökte jag stället tillsammans med Carlos och Per. Det var högtidligt och ännu hade den stora turistanstormingen inte börjat. Man kunde i lugn och ro sätta sig vid ett av marmorborden, beställa in en lätt måltid och en flaska vin.

 

Idag är det omöjligt, det är bokstavligt talat kö in och om man lyckas få en plats blir man utkörd så snart man ätit färdigt. Sådan är turismen i Pessoas spår.

Är du intresserad av att läsa om Pessoa finns det en rad artiklar i min blogg om honom. Här, avslutningsvis, bara några ord av honom själv:

 

"Att skriva är för mig att förakta mig själv, men jag kan ändå inte låta bli att skriva. Det är som en drog som jag känner vämjelse inför men ändå tar, en last som jag avskyr men ändå lever med".

Här sitter han själv tillsammans med Costa Brochado på Martinho da Arcada.