“När jag först kom till Lissabon…” skriver Pessoa, “hörde jag ofta hur någon i våningen ovanpå spelade skalor på piano”

 

I Lissabon fann jag 1993 den märkvärdiga foto-biografin över Fernando Pessoa. Den var redan då trasig och jag fick den för en billig penning. 

Den hade tillhört Gulbenkianstiftelsen - deras exlibris sitter fortfarande kvar i den - men sedan bläddrats trasig på Portuguese Cultural Center i Waterbury, Connecticut. 

Det är en svindlande tanke: hur många människor har före mig, i Portugal och USA läst eller bläddrar i denna bok? Vem var de, varför befann de sig på den plats där boken låg? Hur kunde det komma sig att just jag skulle bestämma mig för att rota i de dammiga högarna på golvet i det antikvariatet? Jag vill minnas att jag betalade några futtiga kronor för boken. Den är mycket värdefull för mig. Jag bläddrar hellre i den än i turistbroschyrer när jag vill minnas mina vistelser i Lissabon.

“När jag först kom till Lissabon…” skriver Pessoa, “hörde jag ofta hur någon i våningen ovanpå spelade skalor på piano” - och det får mig att minnas min första resa dit, det var i april 1983, världen var ännu ung, fascismen låg alldeles bakom oss och optimismen var alldeles obefogat stor, i Lissabon som i andra europeiska städer.